Sitter och lyssnar på Håkan Hellströms album från Way Out West förra året. Och åh! Ni måste bara lyssna på det om ni kan (alltså om ni har spotify eller någon annan musiktjänst). Man får en liten känsla av hur det är att stå där nedanför scenen på vilken Håkan står, stå i ett publikhav som kan alla låttexter utantill och inte kan stå still för man vill bara dansa, dansa, dansa och önska, önska, önska att det aldrig tar slut.

Speciellt måste ni lyssna på slutet av Ramlar (tredje låten) och Atombomb. Hans berättelser är alltid så roliga, gripande och/eller alldeles underbara.
Och höra allt publikjubel. Det är precis så det är. Man känner hur upprymda alla är och hur mycket alla bara vill ha mer, mer, mer.

Fy bövelen vad jag börjar längta tills fjärde juni när jag ska se honom igen på Slottskogsvallen mitt i ett publikhav som inte kan stå still eller vill vara tysta utan måste sjunga, sjunga, sjunga tills halsen börjar ge vika och dansa, dansa, dansa tills fötterna ger upp. Åh. Dit längtar jag mest just nu.

En liten spotifylänk så att ni kan lyssna. Gör det! Åh.