I Paris läste jag ut "Mangon som sprängdes" när vi inte försökte ta oss fram på gatorna med hjälp av kartor. Och jag vet inte. Det var inte riktigt min typ av humor kände jag efter det första kapitlet. Stundtals var den ändå roande, just för att det var en satir om en diktator i Pakistan och som trodde sig vara bäst, störst och att det var för landets bästa som han var enväldig härskare. I stället var han dum vilket såklart blir komiskt i vissa situationer.

Om jag tänker på historien som helhet så är det just en roande liten berättelse med många händelser. Man får inte bara följa diktatorn utan några av hans närmsta män, hans fru, några biroller (som den blinda kvinnan som blir våldtagen och därför blir dömd till döden genom stening) och huvudrollsinnehavaren Ali Shagiri som är med i den pakistanska armén och ledare för en tyst exercisgrupp. Därmed uppehålls intresset för historierna eftersom jag bli intresserad av vad som kommer hända härnäst i en av personernas liv vilket man inte kommer få reda på det förrän något/några kapitel framåt i boken.

Men just att de tillskrivna skämten inte föll mig i smaken, gjorde att historien föll en aning.