Läste ut Ensamma hjärtan och hemlösa hundar i förrgår. Den är mysig och gjorde att jag blev inspirerad att dricka te och äta kex (eller scones med marmelad) eftersom karaktärerna i boken gör det ungefär hela tiden. Jag tyckte inte jag kom nära någon av karaktärerna i boken (ibland kan det ju kännas som att man kommer karaktärerna djupt in på livet som om de vore ens vänner eller att de lämnar starka avtryck hos läsaren) fastän den var på många sidor (452). Den var i vart fall mysig, som sagt och med ett sådär typiskt och lyckligt slut (fast man får inte reda på om Nathalie och Johnny fick något barn eller inte, men det verkade inte vara något större orosmoln längre).

Samma kväll tänkte jag börja läsa Livet deluxe. Sådan skillnad mot den andra boken! Redan på andra sidan var det en stackars oskyldig städerska som blev skjuten i ögat genom en kudde (för att förövaren inte ville se henne i ansiktet eller för att det fungerade som en ljuddämpare?). Min hjärna var fortfarande inställt på good-feeling-boken så det blev som att vara i Disneyland och plötsligt gå in i ett rum med krig och andra tråkigheter. Nästan chockartat.
Jag har ju läst Jens Lapidus två andra böcker i Stockholm Noir-serien (och har gillat dem) så jag borde ju ha varit mer förberedd. Ändå var jag inte det, av någon konstig anledning jag inte kan beskriva.

Jag ska bara smälta att nästa bok jag kommer läsa inte är en good-feeling-bok och sedan ska jag ta mig an den!