En kall januarimorgon 2007 spelade en violinst i Washinton, DC Metro Station. Han spelade sex Bach stycken under 45 minuter. Det ingen av de ungefär 2 000 passerande människorna märkte var att det var Joshua Bell, en av världens mest kända och bästa musikanter eller att han spelade några av de svåraste stycken som finns. För att de hade bråttom.

Jag tror inte att jag heller hade stannat och lyssnat. Speciellt inte om jag var på väg till skolan eller jobbet. Men jag tycker det känns lite ledsamt att man inte alltid ger sig tid att få njuta av något vackert. Som en soluppgång som är otroligt magisk, en gatumusikant som spelar något av det finaste man hört, en virvelvind som fått tag i några löv, en fjäril som stannat kvar på en blomma. Att man inte alltid tar allting för givet eller bara ger sig tid när man har det inplanerat i sin kalender.
Bara ibland stanna upp, betrakta, bli överrumplad och bara beskåda något enkelt och vanligt men ändå så vackert och unikt.

Läs lite mer om det här och här.