Jag och mamma åkte in till veterinären med Elsa-Sara i eftermiddags. Eftersom hon inte har slutat att jaga och riva sin svans och det har gått över en vecka sedan hon började få medicin så tyckte vi att något behövde göras.

 

Det visade sig inte vara så mycket som behövde göras. Bara klippa klorna (så hon inte kan riva sig med sina sylvassa klor) och fortsätta låta såren läka, vilket de redan håller på att göra så fint, enligt veterinären. Hon behöver ingen krage, men om hon börjar bita på sin svans istället för att riva den (vilket alltså inte längre innehar samma effekt för henne) kommer vi att överväga att låta henne bära en ändå.

 

På vägen hem urinerade hon på min jacka och på bilmattan och passade på att lägga några korvar där med. Sedan sprang hon iväg och gömde sig under ett hus. Jag fick locka fram henne med mat så att jag kunde bära in henne. En gång blev hon kvar ute i flera dagar och vi oroade ihjäl oss och grät när hon kom hem igen. Det ville jag inte uppleva igen. Nu är hon sur på oss för att vi tvingade henne att åka bil. Och om det har gått över kommer hon vara sur på oss snart igen eftersom vi måste tvätta rent hennes svans och ge henne medicin.

 

Åh, stackars lilla Elsa. Bli bra snart. Jag saknar den där sköldpaddan som inte bara ligger och morrar och fräser.