Har följt efter den blå linjen för kanske tredje gången (oklart). Spurtade in i mål, som sig bör, trots knä och höft som skrek nej. Fick gå de sista kilometrarna på grund av dem och hade jag inte fått spurtat hade jag blivit så ledsen. Älskar spurtkänslan. Gör hela vägen till mål så himla, himla värd. Och nu, efter att ha ätit och vilat en stund, är jag så taggad inför nästa års varv!

 

Och otrolig bragd av 18-årige Ghirmay Ghebreslassie som nästan slog banrekord! Åh.