Jag ligger efter i både blogginlägg och podcastsavsnitt (har tentapluggat) så den här nyheten nådde mig först nu.

På bilden syns 4-åriga Hudea Adi som bor i Syrien. När fotografen Osman Sağırlı skulle ta fotot lyfte Hudea Adi upp händerna, eftersom hon trodde att det var ett maskingevär. Vid fyra års ålder har hon alltså redan kommit i kontakt med vapen och har lärt in att hon bör lyfta händerna för att visa att hon inte gör något motstånd.

 

Jag tror inte att någon föräldrar vill att ens barn ska växa upp och redan vid fyra års ålder vara beredd på att lyfta upp händerna för att visa att en kapitulerar. Jag tror många skulle välja att fly. Jag tror många hade valt att lämna släktingar, vänner, sitt hus och sitt hem bara för att få komma ifrån detta. Sanningen är att det är många som stannar kvar och kämpar men även många som tar till alla möjliga medel för att kunna komma därifrån.

 

Jag tror inte många av oss ens kan föreställa oss vad de som flyr har varit med om, varför de väljer att fly. Men en sak är säker är att de först och främst behöver hjälp. Lyssnade imorse på ett avsnitt av Lilla drevet (nr 59; Piska en Mama-bloggare) där de tog upp ämnet flyktingar. Och de sa så mcyket klokt. Som att vi bara förväntar oss att folk som flyr hit med en gång ska börja integreras i samhället och börja jobba. Men det vi glömmer är vad de har med sig, vilka minnen som hemsöker dem och gör att de inte kan sova om nätterna. Vi som inte varit med om något liknande kan inte ens föreställa oss.

 

Det flyktingarna behöver är krishjälp och traumateam. De behöver stöttning och psykologer. De behöver få veta att helikpotern som flyger utanför fönstret inte kommer börja skjuta med kulpruta på byggnaden de befinner sig i, utan mest troligt på väg för att hämta någon som måste till sjukhuset. Och ja, hur ska det här betalas, då? Ja, inte vet jag. Kanske med de pengar som läggs på tillverkning av vapen? (Jag tror att om något land får för sig att anfalla oss så är vi ändå rätt körda.) Eller att när de här personerna har fått den vård de behöver (både fysisk och psykisk) så tror jag att de gärna, om de fysiskt kan, börja arbeta igen och helt enkelt "ge tillbaka". Jag vill tro att det löser sig.

Ge i vart fall flickan på bilden en lite tanke. Hon är fyra år och lyfter upp armarna när en kamera riktas mot henne för att hon tror att det är något som skulle kunna döda henne. På riktigt.

 

Här finns mer att läsa.