Och det här stycket; speciellt sista meningarna. I det första kapitlet har Svetlana även samlat de historier som censorn ville att hon skulle stryka då "er primitiva naturalism är en skymf mot kvinnan. Och mot de kvinnliga hjältarna. Ni detroniserar dem. Förvandlar dem till vanliga kvinnor. Till hondjur. Men för oss är de heliga. [...] Den sovjetiska kvinnan är inget djur".

Svetlana har gett en röst åt alla de kvinnor som stred vid fronten, som blev luftvärnssoldater, som lade om såren på de sårade, som stred för den underjordiska motståndsrörelsen, som var partisaner, och alla de som vägrade att inte få försvara fosterlandet. Hon visar kriget ur flera olika perspektiv. Visar kärlek som trots krig kunde uppstå. Visar hur kvinnor blev behandlade efter kriget trots att de hade fått tapperhetsmedalj. Detta med en poetisk ton, och lyckas fånga de där meningarna som gör att det känns. Till exempel namnet på ett kapitel: "Jag var den enda som återvände till mamma ...". Tycker du borde läsa denna.