En av de svåraste bitarna med att skriva en roman ska vara att få till dialogerna - de ska vara relevanta och föra historien framåt. För denna bok är dialogerna en stor styrka och imponerade på mig. Jag ville inte sluta läsa mitt i en dialogföring. Kawakami för berättelsen framåt med penseldrag, ibland stora svepande och ibland med en liten akvarellpensel för detaljer. Det gör att berättelsen behåller sig intressant. Fram emot slutet, verkligen de sista sidorna, kände jag att gaspedalen var tryckt i mattan och jag fick en känsla av stress. Som att Kawakami hade tappat tålamodet och bara ville få bli klar. När jag stängde ihop boken kände jag dock att det inte gjorde något, det var dit vi skulle komma och alla andra berättelser var redan berättade. Vet inte om det är för att jag är gravid, men de sista raderna fick mig att gråta men gav mig också lite tröst i min egna overklighetskänsla.

Ett av mina kriterier för att en bok ska få en femma är att jag längtar att få läsa boken, blir beroende av den. Så var inte fallet, förutom när jag väl tog upp den och läste och fastnade i denna värld. Har haft en boksvacka i några dagar, men det kan likväl bero på mitt egna mående och inte vara bokens fel. Så därför vill jag vara diplomatisk och ge den 4,5 av 5 i betyg.