Har läst ut min andra skönlitterära bok för året och har hittills lyckats hålla två böcker per månad. Hurra hurra hurra. Denna gång är det Norrtullsligan av Elin Wägner. Läste i andras bokrecensioner på Goodreads att det hade tagit några av dem 90 minuter eller en halvdag att läsa ut den. För mig tog det några dagar, så kanske får hålla mig till kortare böcker ifall jag ska uppfylla årets bokmål.

Nåväl. Norrtullsligan är en skildring av arbetande kvinnor år 1907. Den handlar om fyra kvinnor som bor tillsammans i två rum (och kök) som de hyr på Norrtullsgatan i Stockholm och de alla arbetar som lågavlönade kontorister. Huvudpersonen Elisabeth (även kallad Pegg) för dagbok och skriver om livet i kollektivet, strejkuppmaningar för att få högre lön, sexuella trakasserier av chefer (och andra män), sin lillebror Putte, förälskelser, och kampen för kvinnors rösträtt. Har läst att den först publicerades som följetong i Dagens Nyheter 1907, och gavs sedan ut i bokform 1908. 

Jag har haft en bild av att arbetande kvinnor på tidigt 1900-tal främst stod i olika fabriker eller arbetade hemma hos rika familjer och förstörde sina ryggar och andades in diverse farliga ämnen. Att de haft mycket låg lön har jag dock haft klart för mig. Men att det även var så många som arbetade på kontor (som också var ett ryggknäckande jobb) var ny information. Hade velat ha läst denna bok i samband med att jag läste Stad-serien förra året. Det hade kunnat ge en ytterligare pusselbit till livet som kvinna i Stockholm i på början av 1900-talet. Wägners språk är präglat av hennes tid vilket ibland gjorde det svårt för mig att hänga med. Den ska vara skriven med galghumor, men jag hittar inte riktigt dit. Om det inte menas med att karaktärerna talar och beter sig som i gamla svenska svartvita filmer. Jag kommer inte riktigt nära någon av karaktärerna, och bryr mig inte riktigt om deras öde så som jag gjorde i Stad-serien. Mitt högre betyg grundar sig istället på att det är en skildring av arbetande kvinnor och att det intresserar mig att få veta vad de tänkte, kände, och gjorde under denna tidsålder. Jag blev positivt överraskad av att Wägner kunde få skriva (och publicera) i klartext om sexuella trakasserier och kämpandet för högre lön och rösträtt. Jag hoppas det gav upphov till många diskussioner i samhället. 

I Annika Lantz förord, där hon skriver till Wägner och berättar om hur mycket bättre vi kvinnor har det nu, men det är tyvärr fortfarande en utopi hon beskriver. Vi har fått rösträtt, men behöver fortfarande kämpa för till exempel högre löner (speciellt i kvinnodominerande yrken), att få ta del av maktpositioner, och att kunskap och forskning inom vården även ska vara byggd på kvinnliga testdeltagare. Men om 120 år till kanske vi är där?

Jag har gett boken 4 av 5 i betyg.