"Elsas hemligheter" är den sista boken i Sofi Fahrmans triologi om modebloggaren Elsa Gustavsson.

I bokens början arbetar Elsa kvar på Bladet som modereporter, men efter nedskärningar på tidningen förlorar Elsa sitt jobb. Hon bestämmer sig då för att åka till New York på en kurs i Mode och tänka ut vad hon vill göra härnäst.

 

Det blir aldrig riktigt som hon planerat och livet känns sådär svårt och jobbigt. Men med vänner och pojkvän omkring sig blir det hela lättare att ta sig igenom. Samtidigt bär hon på sin lilla hemlighet, en hemlighet som är ett nyårslöfte till sig själv och som handlar om hennes och Hugos framtid.

 

I mitten av boken finns en liten New York-guide om de bästa ställena i staden. Om jag någon gång åker till New York kommer jag förmodligen ha med mig den listan.

 

Jag gillar ju Sofis böcker om Elsa. Kanske för att de handlar om bloggar, mode och resor till stora städer. Och för att de är så enkla, på ett bra sätt.

 

Cecilia Lund hittar ett barn utanför sjukhuset. Övergivet och alldeles nyfött. Frågor om vem som kan ha lämnat ifrån sig sitt barn på ett sådant vis och varför cirkulerar i Cecilias huvud.

Samtidigt är hon gravid med hennes och Johns femte barn. Tills hon svimmar under ett arbetspass och förlorar en massa blod. Har barnet klarat sig eller blev det ett missfall?

 

Precis som i Janouchs två tidigare böcker om barnmorskan Cecilia Lund blandas vardag med dramatik. Inget blir riktigt som man tänkt sig, men alltid ordnar det sig på ett eller annat sätt. Precis så livet ofta ter sig.

"Systerskap" är den andra delen i Katerina Jonouchs serie om barnmorskan Cecilia Lund. Vad jag har hört ska det totalt bli tio böcker och den femte är precis nysläppt.

 

En man begår övergrepp på kvinnor i staden och unga killar som inte förstår "nej" övergriper sig på en yngre tjej. Detta blir starten på ett systerskap som tänker vända på maktbalansen.

I Cecilias liv är det seperation efter hennes makes otrohet, hus som ska säljas och barnen som undrar vad som egentligen händer och varför det inte är som vanligt.

 

Janouch är så bra på att behandla ämnet relationer och kriser, på att beskriva hur olika människor tar sig igenom livets olika skeenden. Efter andra boken kan jag säga att jag nog kommer följa med barnmorskan ända till bok tio.

Zinat Pirzadeh är uppvuxen i Iran men bor nu i Sverige och är komiker, skådespelare och författare. Hennes uppväxt och öde återspeglas en hel del i "Fjäril i koppel".

Hittade "Klassträffen" i en låda med böcker hemma hos min moster. Hade läst någonstans att det tydligen skulle vara Rona Jaffes bästa bok och jag gillade ju hennes "Det bästa av allt".

 

Precis som i "Det bästa av allt" får man till största del följa fyra kvinnor under femtiotalet. Denna gången fyra kvinnor som ska ta sig igenom collegesåren på Harvards kvinnodel, Radcliffe. Själva studierna och betygen är inte det viktiga, utan målet är att hitta sig en fästman. Kvinnorna behöver ju egentligen inte studierna utan ska ta hand om hushållet medan mannen jobbar.

 

Några få kvinnor är ändå inriktade på att få göra karriär, en av dem är judiska Emily Applebaum som drömmer om att bli barnläkare. Men eftersom hon inte hade läst kemi innan tycker studievägledaren att hon ska läsa psykologi istället och gifta sig med en läkare. Små motstånd hela tiden.

 

Boken börjar med att de fyra kvinnorna man ska få följa är på väg till Radcliffe tjugo år efter deras examen tillsammans med andra jubilaravgångar. De undrar alla om hur det har gått för de andra kvinnorna, om de kvinnor de inte kom överrens med blev lika misslyckade som de önskade och om de kommer känna igen varandra. Små pinsamheter och händelser de alla hoppas är glömda och begravda.

 

"Klassträffen" är för mig minst lika bra som "Det bästa av allt". Får mig att bli upprörd över tankesätt och normer. En bok som får en att känna kan inte vara dålig.

 

 

"The elephant vanishes" är en samling noveller skrivna av Haruki Murakami, På svenska heter den "Elefanten som gick upp i rök och andra berättelser".

Den innehåller små noveller av vilka de flesta så klart är surrealistiska. Många fina, sorgliga och ovanliga berättelser om allt möjligt. En novell handlar om ett par som blir alldeles tokigt hungriga mitt i natten och bestämmer sig för att åka ut i natten och råna ett McDonald's, en annan om en man som slog en klasskamrat när han var yngre men som fick sota för det när han blev lite äldre.

 

Min favoritnovell är "On seeing the 100 % perfect girl one beautiful April morning". Den handlar om en man som en vacker aprilmorgon ser den 100 % perfekta tjejen på Tokyos gator. Men de går åt olika håll och han kommer inte på något sätt att få hennes uppmärksamhet, så de fortsätter gå åt varsitt håll. Senare under dagen kommer han på vad han skulle ha sagt till henne: en liten berättelse om en man som ser den 100 % perfekta tjejen en dag i April. Kan tänka mig att jag kommer läsa den flera, flera gånger. Kanske till och med kommer kunna hela stycken utantill.

 

Den här novellsamlingen och "Norwegian Wood" är klart mina favoriter bland de böcker jag läst skrivna av Haruki Murakami.

 

Tänk dig att du går runt i din favoritbokaffär (ingen av de större kedjornas) och plötsligt upptäcker en röd anteckningsbok på hyllan vid dina favoritböcker. Du öppnar den och får uppmaningar att leta efter ord i speciella böcker, ord som till sist bildar en mening, en fråga. En fråga vars svar kräver att du är en speciell person för att du ska fortsätta leta efter fler ord och till slut platser och personer i New York. Detta händer Dash när han går omkring i bokaffären Strand kring juletid.

 

Den röda anteckningsboken är ditplacerad av Lily på uppmaning av hennes bror som vill att hon ska få tag i någon att roa sig med så att han själv kan få mer tid att umgås med sin pojkvän medan deras föräldrar är bortresta.

Dash och Lily ger varandra olika slags utmaningar genom anteckningsboken men utan att träffas. Och båda undrar så klart vem den där personen på andra sidan egentligen är. Men vad kommer hända om och när de egentligen träffas? Kommer magin från utmaningsboken att försvinna och ta slut?

 

Jag tycker mycket om den här berättelsen. En av de bättre böcker jag läst hittills i år. Det händer så mycket, många knäppa saker och det är så många känslor, så många om och pinsamheter. Så roligt att få läsa bra ungdomsböcker emellanåt.

I "The history of love" får man följa olika personer som sammanvävs genom en bok kallad just "The History of love".

En polsk, judisk man som under hela sitt liv älskat en kvinna. En kvinna som trodde att han inte levde. En kvinna som är mamma till hans barn. En man som flydde ut i skogen när de tyska trupperna into Polen under andra världskriget och lyckades överleva. En man som reste till New York för att kvinnan han älskade så evinerligt hade flytt dit med sin familj.

 

En fjortonårig tjej vars mamma är otröstbar sedan hennes make dött. Maken som givit henne "The history of love" och som hon nu på begäran av en förläggare översätter från spanska till engelska. En flicka som försöker nysta i vem författaren till boken är i hopp om att få svar på vem "Alma" som omnämns i boken, och som hon är döpt efter, egentligen är.

 

En mycket fin berättelse och på sina ställen humoristisk. Och sorglig. Leo Gursky (ovannämnda mannen) är så ensam och ledsam. Han har en son som inte vet om att han existerar, lever med olycklig kärlek och är rädd för att ingen ska märka när han dör och gör därför något varje dag som gör att han blir uppmärksammad.
Alma Singer (flickan) vill få sin mamma att bli gladare och mindre ensam. Hon stämmer träffar med män åt sin mamma, men det blir aldrig riktigt något som utvecklas i den riktningen Alma vill. Almas bror tror sig vara en lamed vovnik (en av de 36 av Gud utvalda personer) och vill gärna uträtta goda handlingar. Efter att ha missförstått en av Almas anteckningar bestämmer han sig därför för att hjälpa henne i jakten på vad han tror är jakten efter Almas riktiga pappa.

 

Det är många trådar, ledtrådar och handlingar genom boken, vilka i slutet nystas ihop så fint, så fint av Nicole Krauss. En av mina vänners favoritbok, och jag förstår varför.

 

 

Igår läste jag ut "The Adventures of Huckleberry Finn". Läste den för första gången i mitt liv.
Världen har sannerligen förrändrats sedan boken skrevs på 1880-talet. För det mesta till det bättre, som med slavhandeln av mörkhyade människor. Dessvärre pågår fortfarande slavhandel och barnarbete, men bakom stängda dörrar och inget som sker öppet i samhället. Man kan inte spekulera i vilket som är värst, det leder inte någonstans, istället försöka få det att sluta. Exempelvis genom att tänka efter vad man köper.

Annars är det en äventyrlig bok och man vet inte riktigt vad som kommer att hända (om man inte läst om den förut). När man tror att det äntligen ska bli bra för Jim (en slav som bestämmer sig för att rymma och träffar på Huckleberry) och Huckleberry Finn händer det något dåligt för dem igen.

"Vänner för livet" handlar om Erik och Sophie som träffas i Nice av en slump. Råkar vara på samma sjaskiga krog samtidigt av olika anledningar och omständigheter. Men börjar prata efter att Erik kommer ihåg att Sophie gick in på samma bar för exakt ett år sedan. Detta kommer han ihåg eftersom att det då, och samma dag, var Eriks födelsedag. Vilket även visar sig vara Sophies.

Både Sophie och Erik har hamnat inom prostitutionbranschen fast på olika ställen. En svår upplevelse och erfarenhet att dela med sig till andra som inte är, eller som man inte vet är, inom samma bransch. Vilket gör att de ljuger och hittar på alternativa sanningar, men som tär på de själva och relationen de lyckats skapa.

I början gillade jag den tjockaste boken jag läst på länge mycket. Kommer ihåg att jag tänkte "vilken lyx att få läsa så många bra böcker på raken". Men så läste jag "Hungerspelen" emellan vilket gjorde att jag hade tappat intresset en aning när jag väl skulle fortsätta läsa "Vänner för livet". Så himla mycket som ville sägas men så lite som jag tyckte var särskilt intressant. Vet inte hur mycket jag kan skylla på "Hungerspelen", men hade jag inte läst den emellan hade jag kanske haft ett större intresse.
Men fin och bra emellanåt och fint slut.

Och så har även jag till slut läst "Hungerspelen". Mest för att Wille i onsdags kom med idén om att gå och se den på bio på söndagen. Därför köpte jag pocketformatet i torsdags och läste ut den i fredags. Även fast jag inte hade haft en så kallad deadline hade chansen ändå varit stor att jag hade läst ut den på samma tid för det är himla svårt att lägga ifrån sig den! Handlingen flyter fram så himla bra och de flesta kapitel slutar med en liten cliffhanger.

Boken var ju klart bättre än filmen som ändå var okej. Så klart hade en del saker blivit ändrat och vissa delar som de tagit bort eller ändrat saknade jag. Presidenten framställtes mycket grymmare i filmen, i boken kändes han en aning neutral eller till och med lite godhjärtad. Men jag antar att de bygger upp hans karaktär redan nu inför de tre andra kommande filmerna.

I Paris köpte jag en bok på franska. Den som verkade ha enklast språk, och alltså en bok som jag skulle kunna ta mig igenom utan att missförstå alltför mycket. Och det har jag alltså nu gjort. Läst ut den alltså.

Jag har inte riktigt förstått om berättelsen är sann eller fiktion. Den börjar i vart fall med att författaren (Amélie Nothomb) får ett brev från en amerikansk soldat som är stationerad i Irak. Han berättar att han skriver till just henne för att han tror att hon kommer att förstå honom. Han lider av fetma, vilket inte alls är särskilt lämpligt om man är soldat. I ett senare brev berättar han om en situation då han och de bland soldaterna som är hans vänner och som också lider mer eller mindre av fetma, blir misshandlade och trakasserade i matsalen av de andra soldaterna.

Hur det senare ter sig är så oväntat att jag började fundera på om jag hade förstått fel. Vilket jag alltså inte hade.

Jag upptäckte hur otroligt många franska ord jag inte hade en aning om existerade. Så synd att det inte är enklare att få tag i böcker på franska!

Under femtiotalet blev det mer och mer vanligt att kvinnor började arbeta. Dock mest som någon slags sysselsättning i väntan på att få ett giftemål och rollen som hemmafru. Om de här kvinnorna handlar Rona Jaffes "Det bästa av allt" om. Jaffe skrev den under slutet av 50-talet och när den publicerades fick den stor uppmärksamhet mest för att ingen tidigare skrivit om kvinnors tankar, drömmar och situation.

Man får följa fyra kvinnor i New York, vilka arbetar på samma förlagshus men med olika uppgifter, strävan och drömmar.
Caroline börjar som sekreterare (som alla andra unga kvinnor på förlaget) och drömmer om att bli förläggare och vill inte ge upp sin eventuella karriär för att hon gifter sig.
April som kommer från landet och inte direkt passar in bland de andra New York-kvinnorna men vill så gärna göra det. Och som senare, utan att hon direkt vill det men inte riktigt kan hindra eller förstår det, förvandlas till männens drömkvinna.
Gregg som egentligen arbetar som skådespelare men inte tjänar så bra utan måste extrajobba för att få ekonomin att gå ihop och som bor tillsammans med Caroline, träffar en man och inleder ett förhållande som tar upp all hennes tanketid och kan inte vara utan honom. Detta tär mer på relationen än hon förstår, hon vill ju bara att de ska ha det bra tillsammans!
Barbara, den ensamstående mamman som bor tillsammans med sin mamma och lilla dotter och kämpar på arbetet som skönhetsredaktör för att det ska gå ihop ekonomiskt.

Jag visste att jag stundtals skulle bli arg när jag läste den. Mest för att en av chefredaktörerna, Fred Shalimar, kunde bete sig lite hur han ville mot kvinnorna, speciellt när han var full, utan att någon tog någon större notis om det. Idag hade han blivit anmäld för sexuella trakassarier. Det är ju inte okej att krypa in under bordet för att titta på en kvinnas vader. Speciellt inte om kvinnan i fråga inte givit någon som helst medgivande till det.
Men ändå kvinnor, som Caroline, som tänker att det borde vara självklart med lite mer jämställt. Självklart att män och kvinnor ska jobba och göra karriär om de vill. Ett tänk som har lett oss till den jämställdhet (som ändå behöver lite finputsning) vi har idag.

En klassiker som innehåller ämnen som är aktuella även idag. Och som är väl värd att läsa.

Min tredje utlästa Haruki Murakami-roman och absolut inte den sista.

"Sputnikälskling" är en spännande roman där det hela tiden ges små ledtrådar till något man får (och ibland inte får) reda på. Som vilken händelse i Myūs liv som har fått henne att färga håret svart så ofta hon kan. Och varför och var Sumire har försvunnit på den grekiska lilla ön, var hon och Myū har tillbringat en mindre semester på. Är man nyfiken (som jag) måste man helt enkelt läsa vidare för att få reda på svaren, vilket är ett enkelt men effektivt knep för att hålla kvar läsaren.

Förutom själva historien älskar jag Marukamis underbara liknelser (vilka jag önskar att jag själv kunde komma på) och språk. Och karaktärerna som är knasiga, roliga och på sitt sätt underbara.

Utan att avslöja för mycket är slutet öppet och man får helt enkelt fantisera ihop ett själv av de små ledtrådar man fått under berättelsens gång.

I "Norwegian Wood" är huvudrollsinnehavarens favoritbok "Den store Gatsby" av F. Scott Fitzgerald. Och dels eftersom jag tyckte om Norwegian Wood (åh, på den!) och dels för att "Den store Gatsby" är en klassiker har jag känt ett måste att läsa den. Vilket jag nu har gjort.

Man får följa berättelsen om Gatsby genom hans granne och kanske enda nära vän Nick Carravay. Berättelsen är sorglig (fast inte gråta-sorglig utan tråkiga-händelser-sorglig) och jag tycker mest synd om Gatsby som är så förälskad i Daisy som han träffade innan han gick ut i krigstjänst under första världskriget. Men Daisy gifte sig med Tom när hon inte längre visste om Gatsby var i livet och hur hon i så fall skulle få tag i honom.
Nick och Daisy är kusiner, och med Nicks hjälp träffas Daisy och Gatsby igen till sist. Men det är alltid inte så lätt att få leva med den man älskar i djupet av sitt hjärta.

Jag är så glad att slutet inte var som det skulle kunna ha varit. Hade Fitzgerald tillåtit sig att skriva ett slut den enkla (och sliskiga, typiska) vägen hade jag nog tyckt illa om boken. Ett dåligt slut kan göra att en hel berättelse som hela tiden hållit måttet, sjunker i betraktarens ögon och det enda man minns av boken var det där dåliga slutet. Vilket alltså inte är fallet med "Den store Gatsby". Har du inte läst den så gör det! Då förstår man varför den är en klassiker och alltså bör läsas.

Jag tror jag helt klart att jag har hittat mig en ny favoritförfattare, mest tack vare min pojkvän som gav mig Cecilia Samartins första bok i julklapp. På flygplasten köpte jag hennes andra bok för att ha något mer med mig att läsa och det ångrar jag inte. (Det stod mellan den och Jonathan Safran Foers "Extremt högt och otroligt nära", men jag kom inte ihåg om jag hade redan hade beställt den eller inte.)

Jag gillar Samartins poetiska skrivsätt och att hennes berättelser utspelar sig omkring latinamerika. Gillar ju böcker om andra länder och kulturer. Och ibland gick det bara inte att sluta läsa utan jag var tvungen att fortsätta bara för att få reda på vad som skulle hända.

"Drömhjärta" handlar om kusinerna Nora och Alicia som lever i välbeställda familjer på Kuba och  är mycket nära vänner. Revolutionen kommer när de är tonåringar och när Fidel Castro tar över makten flyr Noras familj till USA medan Alicias stannar kvar. Nora skriver flera brev till Alicia men får inget svar förrän efter en mycket lång tid. Kubas regeringen öppnar alla brev som skickas inom och från/till landet och censurerar dem genom att klippa ut ord och meningar, vilket försvårar det för kusinerna att hålla kontakt. Men Alicia hittar ett sätt att skicka brev utan att de går igenom censureringen och återtar kontakten och berättar hur hungern har fått Kubas invånare att göra saker som de aldrig trott att de var benägna till. Dessutom gifter sig Alicia med en mörkhyad man och får barn med honom, vilket hennes släktingar inte kan acceptera och under flera år är det bara Nora som håller kontakten med henne.

Titeln kommer från att Noras barnvakt och familjens hembiträde säger att Nora aldrig ska ge sitt riktiga hjärta, där alla hemligheter och minnen från Kuba finns, till någon i det nya landet utan sitt drömhjärta, så att hon aldrig glömmer varifrån hon kommer.

Poetisk, vacker och sorglig berättelse om Kuba och vänskapens starka kärlek.
Längtar tills hennes tredje roman kommer ut!