På julafton åkte vi hem till mina kusiner som bor en bit utanför Göteborg för att äta jullunch och för att fira att de fyllt år. Under natten hade det snöat och på vägarna var det slaskaktigt.

 

Vi åkte på motorvägen och pappa körde om en bil för att han inte ville få den framförvarande bilens slask på framrutan. När han sedan skulle köra tillbaka in i högerfilen hörde vi en bil som tutade. Jag tittade åt höger och såg att där var en bil som antagligen höll på att köra om oss på insidan och som pappa inte hade sett. Pappa gjorde en snabb gir tillbaka. Men däcken tappade fästet i modden. Plötstligt började bilen snurra runt. Det fanns inget man kunde göra. Jag hörde mig själv och Emelie skrika. Jag kunde inte styra någonting. Hann inte registrera någon annat än att vi snurrade runt. Att vi var på motorvägen där andra bilar kör i över 100 km/h.

 

Till slut kom smällen och bilen stod äntligen still. Jag hörde glas som krossades och tänkte först att en bilruta hade gått sönder. Vi stod mot färdriktningen mot vägräcket som vi hade slagit i.

 

Jag höll min mobil i handen och det första jag sa var: "Vem ringer vi?" Jag tänkte på bärgningsbilen, polisen eller en ambulans. Började sedan kontrollera så att ingen hade skadat sig. Bara farmor hade slagit i axeln och hade fruktansvärt ont, annars var alla oskadda. En bil stannade för att kolla så att vi var oskadda och att vi mådde bra. Det var väldigt fint gjort.

 

Bilens baklampor hade gått sönder, därav ljudet av glasskross och en buckla hade bildats på bilen. Är så glad för att det inte blev värre än vad det blev. Jag mådde bara lite illa resten av julaftonen och var trött och sov istället för att se på Kalle Anka.