Jag försöker att inte tänka på det så mycket. Försöker göra som Annie och fokusera på att om så här många dagar kommer vi vara tillbaka i kalla Sverige igen, eller om såhär många dagar kommer den här resan att inträffa. Jag försöker att "njuta", att uppleva, ha kul, skratta och kräma ur allt jag kan ur av vad det här landet har att erbjuda. Erbjuda i form av upplevelser (mat! vulkaner! värme! stränder! böneutrop!), erfarenheter och minnen.

Jag brukar inte vara så sentimental lagd eller orolig av mig, utan mest fokusera på allt som ska upplevelas och hur kul det kommer bli. Och jag vet inte om det handlar om sentimentalitet, men ibland tänker jag på allt jag missar nu när Sverige har sina bästa, himla pangårstid. Färskpotatis, jordgubbar med oförskämt mycket socker/grädde, sena sommarkvällar med myggljus (men en blir ändå myggbiten), cykelturer i shorts, läsa en bok med havet som utsikt, hoppa från bryggan, spana efter maneter, midsommar, känslan av att allt bara är möjligt för jag kan gå runt i linne och shorts. Fräknar, varmt sommarregn, utflykter med picknickkorg, glass som smälter ner i handen, festivaler, gå barfota, äta vinbär direkt från busken, humlor. Att belöningen för att ha stått ut genom vinterns mörka är att få allt detta.

 

Och jag pratar med mamma på Skype och familjen har precis ätit årets första potatis från den egna odlingen på tomten. Och åh, de var så små, som pottekulor, men såklart ändå goda. Och jag tänker att jag också hade velat vara där och smaka, men säger det inte högt för att inte göra det så verkligt att jag saknar det.

 

Men jag unnar ändå er alla det här. Upplev det åt mig, och så mycket att ni blir alldeles urless på det (går det ens någonsin?) så att ni knappt längre vill prata om det. Samtidigt försöker jag intala mig själv att det är lugnt, jag är här och får uppleva en himla massa roliga grejer och att det blir en sommar nästa år med och att jag skrattar varje dag så jag verkar ändå må bra och folk kommer nog fortfarande vara sugen på jordgubbar när jag kommer tillbaka men det kommer inte längre finnas någon färskpotatis att förtära. Försöker säga till alla att vi har det bra (vilket vi mestadels har), men samtidigt har jag det här i bakhuvudet. Speciellt när jag har varit nere för att jag har fått i mig saker som min kropp inte gillar.

Så nu vet ni. Och jag vill inte ha något medlidande eller så, bara att ni äter färskpotatis tills ni skäms, och jordgubbar tills ni inte längre vill ha. Att ni simmar i havet, läser böcker när somarregnet smattrar på fönstret, dansar skiten ur sma grodorna, har vattenkrig pa tomten, går på festivaler och har picknikar i alla olika parker ni kan komma på. Gör allt det där ni drömde om när ni drömde om sommaren när solen gick ner redan klockan fyra på eftermiddagen. Det vore fint. Så ska jag försöka ta mig till ett buddhistiskt gammalt tempel och tänka på att det kommer finnas färskpotatis nästa år också.