Önskar känns som ett så starkt ord. Men bara för att det finns en chans, så visst hade det varit kul med "en av varje". Ser väl också framför mig att jag skulle kunna relatera mer till en flickas uppväxt och dess olika faser, men är ju tvärtom för min partner. Till syvende och sist är det inget vi som föräldrar kan bestämma eller ändra på. Vad som är välkommet.

Förstår att det kan kännas skrämmande, speciellt för att det är så oförutseende och efter alla "skräckhistorier" som förekommer och sprids (obs, jättebra att de uppmärksammas så att vården kan förbättras). Men jag själv har aldrig känt någon oro eller rädsla kring just den delen - förutom när det kommer till kejsarsnitt. Dels har det hela tiden känts så långt bort och overkligt. Dels tänker jag att det här är en av situationerna i livet jag inte kommer kunna planera - just eftersom det är så oförutseende och olika från förlossning till förlossning. Jag har inte ens velat läsa på om de olika faserna och har snabbt bläddrat förbi de sidorna i vara-gravid-böckerna. Blir inte rädd av att höra om andras förlossningar, få höra om hur mycket de bajsat på sig, hur mycket de spruckit, eller hur ont de haft. Jag kommer inte kunna föreställa mig hur det kommer bli för mig, så hjärnan stänger av att ens försöka. Vill lita på att kroppen och barnmorskorna har koll på vad som ska hända och göras. Vi har tittat på några inför-förlossningen-videor det senaste (efter tips från vår barnmorska), vilket ändå har varit givande genom att jag fått en biologisk / fysiologisk förklaring på vad som händer. Tänkte inte på det innan, men den vetskapen kan säkert hjälpa mig att förstå att nu känns det såhär i min kropp eller nu gör organ / muskler såhär i min kropp för att det här händer / ska hända. Lite som när jag har feber och det hjälper mig att härda ut genom att tänka på att kroppen har höjt temperaturen för att försöka döda den patogen som har invaderat mig. Precis som när jag är sjuk kan jag inte heller bestämma eller veta ifall det kommer vara över fort om jag vilar och dricker varmt honungsvatten, eller ifall det blir utdraget och med flera symptom. Bara att lita på att immunförsvaret kämpar på. 

 

Känner mig som sagt varken rädd eller orolig. Det som snarare börjar göra mig rädd eller orolig är att folk bedyrar och vill trösta mig med att jag inte behöver vara det. Som att jag har missat något jag borde känna eller veta om?

Brieost. En kypskåpskall skiva på mjukt bröd, åh. Har en idé om att "fira" med det när vi kommer hem från BB. Min målbild.

 

Saknar inte alkohol så mycket som jag trodde jag skulle göra. I början kände jag mig ju bakis och blev illamående av tanken på införtäring av alkoholhaltig dryck. Nu kan jag någon gång ibland bli sugen på ett glas konjak, lite pucko minttu (som kanske snarare är ett sötsug?), eller ett glas gott, kallt vitt vin. Men det är bara just ett sug som går över. Kommer kunna fira in sommarens ankomst med ett glas rosévin (om jag vill det), och det känns ju härligt.

Nej. Vi pratade mycket om det. Först tänkte vi väl att varför inte. Det kan väl vara bra att få reda på hur stor sannolikhet det är att fostret (vi visste fortfarande inte att det var två) har någon kromosomavvikelse. Sedan: men det är ju bara en sannolikhet, och vad ska vi göra med svaret? Plus att jag skulle behöva ta ett blodprov i armen (bland det värsta jag vet). Efter många lunchpromenadsdiskussioner och fråga-runt:ande landade vi i ett nej. Får vi ett "speciellt barn" så får vi det, och tar det då.

Äter bara sådant min barnmorska / en läkare har rekommenderat mig att ta, har inte börjat ta något på eget bevåg. Mest kosttillskott i form av omega-3, d-vitamin, och folsyra (på recept). Vegantabletter äter jag sedan innan. Omeprazol mot halsbränna. Acetylsalicylsyra (på recept) för att förebygga blodproppar. Järntabletter varannan kväll då mina egna järndepåer verkar börja ta slut.

Vi har valt att inte byta efternamn nu när vi har gift oss - var inte tillräckligt viktigt för någon av oss. Jag hade ett förslag om att barnen kunde få varsitt efternamn, men det är inte tillåtet enligt skatteverket. Ett dubbelefternamn kommer bli så långt eftersom båda våra efternamn är långa. Så, vi har landat i att de får ett enkelefternamn.

Haha, känner mig neutral. Har inga problem med att prata om hur det sparkas i magen, vilka namn vi har valt, vad barnmorskan sagt på senaste besöket, eller vad vi tänker kring olika saker. Pratar lika gärna om vanliga "vuxen"-ämnen dock. Är i så fall mer rädd för att andra ska bli trötta på att prata om gravid- och bäbislivet. Men det har jag inte upplevt än. Folk verkar genuint intresserade och ställer frågor.

Redan innan vi visste antalet foster i magen var planen att försöka dela hälften av dagarna mellan oss - båda två var (är) taggade på att vara hemma. Beroende då på t ex hur jag skulle må, och när jag skulle få tag i ett arbete. Nu när det är två att ta hand om är planen att försöka vara hemma båda två så mycket och så länge det går. Beroende på t ex ekonomi (om vi har råd) och återigen när jag får ett jobb. 

Brieost som jag nämnde ovan. Valfriheten att dricka alkohol eller inte. Att kunna gå fort igen (till och med jogga?) - just nu tar jag små korta steg som om jag hade en snäv kjol på mig pga bäckensmärtan. Att inte vara så osjälvständig. Få träffa och lära känna de där personer som finns inuti mig. Att se Anton som pappa, tror han kommer vara mycket gullig och fin. ♥

 

Tills vigselförrättaren läste upp en kärleksdikt och det slog mig att det är ju också en kärlekshandling. Vi tror på att vi vill leva ihop i nöd och lust. Det är en manifestation av, ett torgskrik av "jag älskar just dig dig dig tusen gånger om". Den insikten slog omkull mig. Kom mot mig som en stor surfvåg. Jag hade förträngt den och fokuserat på det praktiska och smidiga med att ingå ett äktenskap. Jag har ju varit på vigslar förut och alltid blivit rörd för att det är så fint, så det borde inte ha varit någon nyhet. Men nu blev det så. Lyckades i vart fall säga "ja". När våra gäster ville gratta oss med kramar rann tårarna till slut och den där surfvågen fick komma ut. Hade ju så här i efterhand förvånat mig om jag inte hade gråtit på min egen vigsel.

 

Det känns fortfarande ofattbart och overkligt att jag har titeln "fru" och är gift med någon. Inget har ju förändrats i vardagen liksom. Det kommer behöva landa lite. Precis som med titeln "mamma".

 

 

Jag har fått en tid hos en fysioterapeut denna vecka. Tanken är att jag ska få övningar att göra för att stärka upp muskler så jag inte ska behöva ha lika ont i ryggen. Och på fredag går jag in i sista tredjedelen av den här graviditeten. Har känt mig färdig med att vara gravid sedan gravidvecka 16 - "så, nu har jag känt på att vara gravid, nästa grej tack" - så att det börjar närma sig ett slut är både skönt och läskigt. Ha en förträfflig vecka, hörrni! ♥ 

Brukar svara bra. Ibland till och med oförskämt bra. Tänker då i jämförelse med de två veckors konstant illamående (bakis-känsla) jag hade tidigt, och hur jag hört att andra kan ha mått. Daglig halsbränna som jag käkar omeprazol emot och knappt märker längre. Och trötthet. Minst en tupplur om dagen är det som gäller. Har lätt för att bli uttorkad så försöker se till att alltid ha en fylld vattenflaska med mig eller i närheten av mig. Tycker jag dricker konstant. Så vanliga gravidkrämpor vad det verkar. På sistone har jag även börjat få ont i ländryggen - de börjar bli tunga nu. För mycket stillasittande i samma ställning tror jag kan vara en stor bov, men ska höra med min barnmorska om hon har några råd. Enligt 1177 är det foglossningskrämpor.

 

Pendlar beroende på dagsform skulle jag säga. Kan ha dagar eller stunder då jag känner att nej nej nej, avbryt, jag vill inte det här längre, jag kommer inte orka, jag vill ha tillbaka min självständighet och mitt gamla liv. Jag. Vill. Verkligen. Inte. Medan jag andra stunder ser fram emot att ha två gulliga, sovande bäbisar bredvid mig (drömscenario, jag vet), två fyraåringar som ställer varför-frågor om allt, eller läsa högt ur böcker med barnen i knät. Mycket rimligt att jag pendlar när något så livsomvälvande står för dörren. Hade nog snarare varit rädd om jag inte hade pendlat.

 

Är också livrädd för kejsarsnitt vilket kan bli en utgång i mitt fall (50 % av tvillingfödslar) - knivar, nålar, och operationer får mig att vilja svimma. Har fått tid att prata med en läkare om specifikt detta. Tycker det känns tryggt att vi får gå varannan vecka hos barnmorska redan (är i v 26 av 40 nu) och kolla hjärtljuden, och gå på fler ultraljud för att se vad de har för sig därinne och att de fortfarande är kvar.

 

Känner mig trygg i och väldigt glad för att det är Anton som är deras pappa. Fina egenskaper som bör föras vidare. Jag har en person som peppar, ger mig komplimanger om hur snygg jag är trots att jag känner mig uppblåst och klumpig, säger tack för att du bär våra barn, och ser till att jag äter och dricker ordentligt. Min klippa genom den här stormen. Hade inte klarat det utan någon som är så pepp på att bli förälder, för så kul eller härligt tycker jag inte att det är att vara gravid. 

 

Tycker för övrigt att det var skönt i början att läsa Sandra Beijers inlägg om hennes graviditet, för hon lyckades ofta sätta ord på vad jag själv kände kring graviditet (t ex det här om amning). Hade hennes Q&A som underlag för att diskutera igenom det hele med Anton - kom ihåg att jag grät vid något tillfälle för det blev en sådan urladdning att få ur sig alla tankar och känslor.

Inte aktivt. Vi kommer gå på fler ultraljud än vad som görs vid en normal enlingsgraviditet, så kan ju hända att vi råkar se eller att de råkar försäga sig och då får det väl vara så. Är såklart nyfikna, men har landat i att det kommer inte spela någon roll (vilket det såklart inte heller gör för majoriteten av föräldrar). Kommer inte skaffa kläder eller leksaker av en viss typ specifikt beroende på barnens kön ändå. 

Ja, till slut! Vi hade enats om ett pojknamn och ett flicknamn redan innan vi gick på första, tidiga ultraljudet. Sedan behövde vi ju lägga till två namn till. Det blir mestadels gamla släktnamn. Och mellannamnen är också färdiga. Hade väl varit ur karaktär av mig att inte ha bestämt detta innan bäbisarna kommer ut i syre-världen. 

Snarare tvärtom. Varit mycket som jag inte velat äta, speciellt första halvan (men nu börjar det äntligen vända!). Några veckor levde jag mest på ostmacka och o'boy - tänkte att det kommer vara kortvarigt så hade mentaliteten att hellre att jag äter någonting än ingenting. Har känt total avsky och äckel mot rester, och svamp (vilket jag alltid tyckt är gott). Min barnmorska bekräftade att det brukar vara vanligt att hellre vara sugen på kall mat än något lagat. Haft en längtan till mat jag åt när jag var liten. Gått förbi skolors bamba och önskat att jag kunde gå in och få slänga upp potatis och pannbiff på tallriken. Varit sugen på en maträtt, för att en kvart senare bli totalt äcklad av tanken att äta det. Men okej, kan bli sugen på syrligt. Turkisk yoghurt, citron, sura clementiner.

Pendlande. Mellan kul att det gick, och eh vad tusan har vi gjort? Gick lite fortare än vad jag hade förväntat mig. Tog ett test som gav svagt resultat, och väntade två dagar med att ta ett nytt som gav ett mer säkert resultat. Gick runt i en slags dimma de dagarna och bara väntade. Hade symptom som jag inte brukar ha innan mens, samt avsaknad av de jag brukar ha, så var väl egentligen inställd på det. Ville bara dubbelkolla. Har skrivit lite mer om hur det var att få reda på att det är två här. Men tror chocken blev extra stor eftersom jag hade totalt blånekat och ställt mig in på att det inte kan vara två (ansåg att jag mådde "för bra", och tvillingarna i släkten kändes för långt bort för att det skulle vara genetiskt). 

Tycker jag har känt dem lite, lite hela tiden. Men nu börjar jag fatta vad som menas med att det kan kännas som en kittlande fjäder, eller att ha ett fiskstim i magen. Och nu är det tydliga sparkar eller boxningar eller vad de nu har för sig. Anton har kunnat känna dem sparka mot sin hand. Kändes som en milstolpe.

Slutet på april är det beräknat. Men är förberedd på att de kan komma allt från slutet på mars, till mitten på april också. Vanligt med tidigare födsel med tvillingarna. 

En babysitter, ett babynest, och en barnvagn är väl det vi har köpt själva hittills (allt begagnat). Och tvättbara tvättlappar. Vi har förmånen att kunna få / få låna mycket från släktingar och vänner som har barn. Spjälsäng, kläder, badbalja, babygym, en till babysitter, och bärsele har vi t ex kunnat få / få låna. Väntade med att införskaffa det mesta tills vi hade flyttat. Vill hämta en vagga från 1800-talet som står hos mina föräldrar också. Känner mig något lugnare nu än jag gjorde i början av veckan. 

 

Vi hade bestämt namn och börjat förbereda oss mentalt. Tänkt ut praktiska lösningar och frågat runt. Tills vi gick på det första, tidiga ultraljudet i november och såg att det ligger inte ett foster därinne. Det ligger två. Två! Som samsas om utrymmet och knôr på varandra. Vi har fått ställa om mentalt, och tänka om kring praktiska ting. Nu har det väl landat och på något sätt känns det nu självklart att de ska vara två. Ettan och tvåan, Polarn och Pyret. 

 

Så om allt går som det ska kommer vi få tvillingar i april nästa år.