Har spenderat större delen av dagen i Ale, rättare sagt på Ale Gymnasium. När vi kom till Ale (tjugo minuter för tidigt, inte varje dag man kommer i tid!) så hittade "min" fransman sina franska vänner, så de kindpussades och pratade massa franska. Så jag lät honom göra det och satte mig på en stol för att vänta på att vi skulle få gå till salen där rektorn skulle välkomna de franska gästerna.

Som tur för mig så känner jag en elev på Ale Gymnasium som också har tagit emot en fransman (eller snarare en fransyska) så jag gick med på hennes lektion efter morgonmötet.
Men hennes lektion var typ inställd för att alla elever inte var där, så fransmännen fick fota och bli fotade i en "fotostudio" som de har på mediaprogrammet (där min vän går). Men sedan hade hon lektion ändå av någon konstig anledning, så jag och fransmännen fick sitta med på den.

Mitt i lektionen var det dags för några av fransmännen, bland annat min, att få en svenskalektion. Och när den första gruppen hade haft sin svenskalektion var det dags för den andra gruppen.
Jag tror ärligt talat inte att det var så stor nytta att ha en enda lektion på 45 minuter. Det var liksom ingen som kom ihåg något av det lärarna hade försökt lära ut, så jag undrar lite varför de hade den lektionen när den inte var till någon större nytta...

I vart fall så blev det dags för lunch. Min fransman ville sitta med sina vänner så då fick han göra det (känner mig väldigt snäll som låter honom göra vad han vill, hehe) och jag satt med min kompis Sandra. Det serverades potatisbullar och blodpudding till lunch. Gott tycker jag!
Men när jag hade ätit klart och skulle gå så hade min fransman redan gått! Och jag visste inte vart... Jag hade sett att han hade gått med tre andra som också är från Mimers Hus, men de hade beslutat sig för att åka tillbaka till Mimers och jag blev jätte rädd att fransmannen hade åkt med dem!

Jag försökte få tag i hans nummer och skickade ett sms som han inte svarade på. Då försökte en utav fransyskorna att ringa till honom, men då visade det sig att hans telefon var avstängd!
Så jag beslutade att stanna kvar där jag var ifall att han skulle tänka sig att jag kunde vara där vi hade den första lektionen. Men han kom aldrig tillbaka, så till slut bestämde jag mig för att ge mig ut och leta efter honom.
Precis när jag går ut på skolgården så ser jag honom komma ut genom dörren mittemot den jag gick ut ifrån och andades ut! Sedan lämnade jag han inte ur min uppsikt och var med på de lektioner hans kompisar var på.

Det var väl det mest spännande som hände idag (dessutom sådant som alltid lyckas hända mig av någon anledning). Vi åkte hem och sitter nu och väntar på mat.

Sedan kommer min pojkvän hit och ska hjälpa mig att umgås med fransmannen, haha. Det är inte så lätt när jag inte känner mig jätte säker på mina engelskakunskaper, och då är det skönt att ha någon bredvid sig som är det.


En bild på mig när jag och Sandra gick i samma klass.

Hoppas ni får en finfin måndagskväll!