Det är lugnt och tyst här hemma. Resten av familjen sover. Till slut. Efter en stunds gråt. Bara gräsklipparen hörs utanför. Jag passade på att ta en kort springtur förut efter att en av bäbisarna somnat. Andra gången jag sprungit sedan bäbisarna föddes. Temperaturen i luften var alldeles lagom. Jag försökte ta det lugnt, även om jag kände mig stark. Alla barnvagnspromenader i backar måste ju ha gett något. 34 timmars vila säger min pulsklocka att jag behöver nu. Det känns luftigt och klart i huvudet. Benen säger att de har jobbat.

I helgen hade vi inga planer. Blev promenad och fika. Var mesta trötta. Vi har haft tuffa nätter de närmsta dagarna. Har delat upp barnen i olika rum för att de i alla fall inte ska väcka varandra. En natt sprang jag bort till det andra sovrummet en gång i timmen för att ge napp och lite tröst. Efter fjärde gången kände jag att det här håller inte. Tog med mig täcke och kudde och lade mig bredvid. Och där har jag sovit nu i kanske två nätter. Känner mig mer utvilad. Har haft bara en bäbis att fokusera på, och höra, under natten. Vi vet inte om vi skjuter oss själva i foten och att det kommer leda till att det blir svårare för oss senare. Men just nu tar jag bara emot all kvalitativ nattsömn jag kan få. 

Sista veckan i september har nu börjat. Hoppas den blir fin för er!

Week 38. Birthday

Idag har det varit min födelsedag. Har fått pannkakor till frukost. Har varit ute på promenad. Det har regnat och blåst, vi hittade luckan när det var uppehåll. Jag har varit trött och sovit nästan hela förmiddagen. Märker att jag har varit sjuk, att tröttheten och torrheten är kvar. Började lägga ett 1 000-bitars pussel när barnen somnat för kvällen. Blivit grattad under dagen - tack så fint att bli uppmärksammad. Ätit tårta som blivit över från min överraskningsfest. Bryggt kannor med te. Nu är det höst. 

I helgen firade vi pappas 65-årsdag med kalas. Tvillingarna hade blusarna som jag haft som liten, och tröjorna med deras namn på. De fick mycket uppmärksamhet, vilket en av de älskar särskilt mycket, och lyckades somna i sorlet (men även vakna till). 

Denna vecka har vi inte jättemycket planerat. Förhoppningsvis finns det möjlighet att få vila så att jag blir lite piggare. Hoppas ni får en fin höstvecka!

I fredags förra veckan hade vi en vilodag. Alltså på riktigt vilodag. Inga tider att passa. Inga bestämda aktiviteter. Ingen tvätt att tvätta (men disk att diska). Inga måltider att laga (bara preppa barnens nappflaskor). Inget att stressa upp sig kring. Jag passade på att sova med ett av barnen. Vi gick ut i solen upp till dammen och hade med oss fika. Barnen var ganska lugna och nöjda, kanske att de kände av att vi var lugna. Kände att jag hade tid, ork, och lust att bara ligga ned med dem på lekmattan och leka länge. Förstod inte hur jag i vanliga fall brukar orka, eller hinna, med en massa annat. På lördagsförmiddagen hade jag med mig lugnet och gick mest och väntade på att familjen Malmgren skulle komma på besök.

Texten ovan (och under) skrev jag på lördag förmiddag innan jag visste att det fanns större planer för eftermiddagen. Jag var lugn, men Anton hade fullt upp med att fixa mat och städa och jag fick inte hjälpa till. Han hade planerat och fixat en överraskningsfest åt mig och jag blev så rörd och glad och överrumplad när gästerna trillade in. Men det får få ett eget inlägg. Känner mig lyckligt lottad som har så fina personer i mitt liv som ville vara med på detta påhitt. ❤

Det är mycket nu som börjar bli "ett år sedan". Det hände mycket den här perioden förra året. Ett år sedan vi fick reda på att jag var gravid. Ett år sedan jag blev av med jobbet. Ett år sedan vi vann budgivningen på vår lägenhet (eller budgivning och budgivning, vi var de enda som lade bud). Det var omtumlande, tråkigt, spännande, och fantastiskt. Ser på allt som att det känns som att det var meningen. Har blivit rätt bra.

Vi har blivit sjuka. Förkylda. Började med att Anton blev krasslig efter kalaset. Jag kände mig pigg och gick ut med vagnen en stund varje dag så han kunde få vila och tänkte att jag kanske klarar mig. Men så igår vaknade jag upp med samma symptom Anton haft. Bäbisarna verkar dock ha klarat sig från feber, de nyser emellanåt och känns kanske lite tröttare än vanligt, så förhoppningsvis drabbas de inte lika hårt. Är tacksam över att det finns paracetamol och att bäbisarna fortfarande sover stor del av dagen och att de inte behöver så mycket stimulans eller olika lagade måltider. Så nu ska jag lägga mig en stund för bäbisarna sover. 

Sex månader har passerat sedan vi en sen marskväll fick träffa våra barn för första gången. Sex månader sedan de höll på att födas hemma i toalettstolen utan att jag fattade det. Sex månader sedan de lades in på neonatalavdelningen med andningsslangar och sonder. Sex månader sedan vi fick lära oss allt om sondmatning och prematurer. Sex månader av att börja bli tvillingarnas mamma.

Jag förundras ofta över att de finns. Här. Hos oss. Våra två bäbisar. Tänk att de är två stycken! Tänk att de finns. Tänk att vi får följa med i deras utveckling och på deras hittepå. Våra barn. Våra tvillingar. Våra tokungar. Våra sötfisar.

Det här halvåret har gått både otroligt långsamt, och samtidigt så fort. Det har hänt så mycket, och samtidigt så lite. Det har varit variationer i ork och känslor. Jag har gråtit mitt i natten när jag satt mig vid den (gamla) oflyttbara bröstpumpen i soffan och känt avundsjuka över att Anton och bäbisarna kan få sova. Jag har fascinerats varje gång barnen har lärt sig något nytt läte eller motorisk färdighet. Jag har blivit tokig och frustrerad när de inte somnar så fort jag har föreställt mig, och något jag tänkt hinna med blir påverkat. Vi har inte bråkat så mycket som jag trodde att sömnbristen och stressen skulle leda till. Vi har blivit ett team och hittat våra rutiner, som ett läkarteam på operation säger vi: hämta deras flaskor, tvättlapp tack, nappen jag behöver nappen. Jag har haft låga förväntningar kring att hinna med något av mina intressen, och blivit positivt överraskad varje gång jag hunnit läsa en bok. Jag har blivit förundrad över vilka innebyggda krafter och instinkter jag har för att försvara mina barn och få dem att överleva. Jag har tänkt att jag vill rymma hemifrån. Jag har tänkt att jag inte vill vara någon annanstans. Den där kärleken till barnen som ska komma direkt efter förlossningen infann sig aldrig - tror allt gick för fort och de blev inlagda på neo och vi blev robotliknande rutinföljare - men nu, nu växer den och tar mer och mer plats och den får snart inte plats i kroppen och den gör mig glad varje gång jag tänker på dem. Den gör att jag förlåter allt. 

Har fått frågan om vad det bästa är med att ha tvillingar. För det första kan jag inte föreställa mig hur det skulle vara att bara ha en. Vem av dem skulle vi vara utan, och vilka moment under dagen skulle bli annorlunda? Omöjligt för mig att tänka på. Men okej. Det bästa. Det bästa är att vi kan motivera att vi båda är föräldralediga samtidigt - är lyxigt att kunna dela på tuffa stunder dygnet runt och att alltid ha sin bästa vän i närheten och att inte behöva missa något i deras utveckling. Det bästa är att vi så tydligt redan från de första dagarna sett att de är två olika individer och att de beter sig olika. Det bästa är att det känns effektivt med två på en gång. Det bästa är att jag har kunnat variera vem av dem jag har hand om eller umgås med - speciellt när jag behöver få ta en paus från någon av dem. Det bästa är att de alltid kommer ha sällskap av varandra. Det bästa är att de alltid kommer ha en kompis.

Första månaden bestod mest av att komma in i bäbis-livet, med in- och sedan utskrivning från neonatalavdelningen, vägning varannan dag, och sondmatning (de var så små, men det fattade jag inte riktigt då. Skulle ju "egentligen" varit kvar i magen). Andra månaden började vi gå ut mer och mer med barnvagnen, och bjuda hem folk på besök och de började kunna fokusera med blicken. Tredje månaden vågade vi oss iväg hem till andra och ut på utflykter, och de började le mot oss. Fjärde månaden döptes de och vi provade på att bo i sommarstugan och de kunde sitta upp med stöd. Femte månaden blev deras favoritlek att stå upp och att hoppa i hoppgungan och plötsligt kunde de greppa tag i saker och stoppa det i munnen, och de började sova i spjälsängen istället för i babynästen i vår säng. Sjätte månaden fick de sin andra vaccindog och deras gråt fick mig att gråta, de blir bättre på färdigheten att hålla i och föra föremål till munnen, och vi har börjat ge små små små smakportioner med mat. Ska bli spännande att se vad nästkommande månader ska innehålla. Puss på er våra älsklingar. 

Jag fyller år om ungefär en vecka. 31 jordsnurr blir jag. Jag har redan fått en födelsedagspresent från Anton och tvillingarna (en digital fotoram som även går att chromecasta till). Tycker att en önskelista visar var någonstans i livet en är, speciellt när jag tittar tillbaka och kan se när jag nyss flyttat hemifrån och när jag bott själv så länge att jag egentligen redan "har det mesta". Här kommer årets önskelista!

En cykel. Har haft mammas gamla sedan jag flyttade hemifrån. Vi har hållt ihop länge och jag lämnade in den på reparation / uppfräschning varje år. Sadeln har blivit snodd. Ramarna börjar bli rostiga. Och senast har någon, som inte hade något bättre för sig, skurit i sadeln när den stod i förrådet. Tar det som ett tecken att det är dags nu för en ny. Ser framför mig hur jag ska susa upp och ner för backarna med tvillingarna i en cykelvagn (som jag också behöver önska mig). 

Byxor. Kommer i mina vanliga byxor igen efter graviditeten och har blivit duktig på att rensa och faktiskt slänga de där gråa byxorna som är så utnötta att de inte är gråa längre. Varierar mellan jeans, shorts, vita linnebyxor och ett par mörkblå byxor men sedan verkar det vara slut på byxor så behöver flera.

Fotoalbum. Har beställt hem utskrivna foton, mest på barnen. Roligare att sätta in och ha dem i ett album än att ha dem liggande i de där medföljande fodralen. 

Kläder till barnen. För de har ju faktiskt inga (eller inte så många) kläder i större storlekar, och växer och växer, så egentligen hellre att de får. Pyjamaser råder det brist på. Just nu har de storlek 62, men kommer väl byta till 68 vilken vecka som helst.

Egentid / barnpassning. Behövs det ens ytterligare förklaring? Att få komma iväg en stund, antingen själv eller med Anton.

I denna vecka har vi varit på tvillingträff. Träffat några andra familjer med tvillingar på en öppen förskola. Haft sångstund - vilket våra barn var förvånandsvärt fokuserade under - och tittat på några månader större barn som gick eller kröp omkring. Pratat med föräldrarna om hur de har det och hur de har gjort hittills under uppväxten. Blev så glad över att det har avsatts en speciell timme bara för oss med tvillingar.

Vi har också planterat barnens fruktträd som de fick i dopgåva. Två äppelträd, ett plommonträd, och ett päronträd är nu nedgrävda i marken. Kommer alltid att vara barnens träd och det är en så fin tanke. 

Men idag får vi ta vilodag. Inga tider att passa. Inga bestämda aktiviteter. Inte ens någon bäbis som behöver badas. Behöver vi nog allihopa. Ha ett fint avslut på veckan!

Det blev ytterst få bloggposter i augusti månad. Jag har mest varit trött, ofta känt att jag behöver få semester från det här heltidsjobbet. Vi har dock hittat på saker samt haft en del sjukhusbesök (som landade i att allt är bra), och hängt mycket i sommarstugan. Har en teori om att jag kunnat ta det så pass lugnt när vi varit i sommarstugan att jag kunnat känna efter hur trött jag egentligen är. Här finns sammanfattningarna för februari, mars, april & maj, juni, och juli.     

Månadens sysselsättning

Månadens tv-serie

Månadens musik

Månadens poddar

Månadens youtube

Månadens godaste mat

Månadens sämsta

Månadens bästa beslut

Månadens app

Månadens anteckning

Månadens klädesplagg

Månadens film

Månadens böcker