I söndags vaknade jag bredvid Patrik. Efter att jag ätit frukost och åkt hem till mig och sedan tillbaka till Kungälv, mötte jag upp braiga Anna. Vi gick fem kilometer uppe i Fontin och njöt av det fina vädret.

Lite senare körde jag in till Nordstan för första gången i mitt liv. Patrik fick åka med för annars hade det aldrig gått. Fast jag (vi) körde lite fel ändå, men hamnade rätt till slut.

Ännu lite senare åt jag våfflor hemma hos farmor och farfar som vi gör varje år på våffeldagen. Tog en liten promenad medan vi väntade på att mamma skulle sluta jobbet.

Och så var det med min söndag, ungefär!

Alex Schulmans andra roman som handlar om när och hur han träffar Amanda och hur det kom sig att det blev de två helt enkelt.
Alex har en väldigt bra skrivkonst och kan det där med att göra rätt ointressanta saker intressanta eller märkvärdiga. Men jämförelsevis med hans första roman "Skynda att älska" bleknar berättelsen om Amanda och det känns som han har fått fylla ut med ovidkommande små vardagliga händelser i sitt liv för att kunna fylla en bok. Lite som att han skulle ha väntat några år så han hade fler minnen och anekdoter att berätta.

Annars såklart en mycket fin bok fylld med kärlek och hopp om att den man är förälskad i ska vara kär i en själv.

Den första spionboken jag läst och efter att ha läst ut "Mullvaden" kan jag säga att det nog inte är någon genre som passar mig. Just för att det inte är något som värst intresserar mig i bokform, men desto mer i filmform.

Det var alldeles för många karaktärer, dessutom många hemliga och svåra att få kläm på, som figurerade förbi och återkom längre och då hade jag redan glömt av dem. Och ibland hängde jag inte med i handlingen, antagligen för att det tycktes ointressant. Efter halva boken visste jag inte om mullvaden redan hade presenterats, så att man skulle veta det medan man fick följa med i jakten på honom, eller om det var som en deckare där man själv kan försöka nysta ihop ledtrådar och gissa sig fram till förövaren. Mig veterligen var det det sistnämnda.

Nu vill jag se den på bio!

Det blev inte mer än två lediga dagar för mig den här veckan. Igår och idag har jag gått upp tidigt (tidigt!) för att åka iväg på jobb. Igår var jag ute nästan hela dagen med barnen och gick bara in för att äta lunch och mellanmål. Superskönt att få vara ute i den varma vårsolen! Jackan åkte av för det blev alldeles för varmt att ha den på.

Igår när jag kom hem fanns det nybakt bröd som mamma bakat under sin lediga dag. Urgott!

Idag slutade jag runt tolvtiden och när jag kom hem satte jag mig utomhus med mellanmål och en bok. I solen var det så varmt att jag fick sätta mig i t-shirt och uppdragna jeans. På eftermiddagen var det så varmt att jag blev svettig av att bara sitta i solen och fick lägga halva kroppen i skuggan för att kyla ner mig.
I vart fall lyckades jag läsa ut två böcker och nu har jag bara en outläst bok kvar hemma (och som jag känner för att läsa).

Och nu när jag varit inomhus några timmar och huden fått lite lugn och ro från solsken ser jag att jag har fått lite färg i ansiktet och armarna. Och det känns. I vart fall i ansiktet; kinderna hettar lite.
Men åh, vad det är härligt med lite sommarvärme på våren!


Koncentrerad.

Första gången på länge som jag blivit ledig två dagar i rad. Igår var jag mest tacksam över att jag slapp cykla i blåsten, tror jag hade åkt mer bakåt än framåt i sådana fall.

Tillbringar mina lediga dagar med att plugga inför högskoleprovet, läsa och bara göra vad som annars faller mig in. Läser nätversioner av franska dagstidningar för att hålla igång franskan som jag märker att jag börjar tappa. Lyssnar på "Chess på svenska" för att det är en av mina favoritmusikaler (hade jag haft dvd-skivan hade jag bergis tittat på den). Funderar över om jag ska skriva ett inlägg om den beryktade orakade armhålan, som jag inte kan förstå har fått en alldeles egen debatt.

Igår gick jag på yoga för andra gången i mitt liv. Denna gången tillsammans med fina Anna. Det var inte lika jobbigt som i söndags och jag kände mig till och med lite smidigare. Om det var inbillining eller sanning låter vi bero.

Hoppas ni har en fin dag!

En av de böcker jag beställde från Bokia och hämtade ut i förra veckan, just för att jag vill läsa boken innan jag ser filmen. Och någon gång i helgen läste jag ut den.

Snart tänkte jag gå och se filmen, innan den försvinner från repertoaren.

Igår var jag på mitt livs första yogapass. Och idag har jag någon slags träningsvärk i benen.

När vi (jag, mamma och Eme) klev in i rummet där yogapaset skulle hållas, låg de andra medverkande på en yogamatta med en filt över sig på golvet och ur högtalarna hörde man lugn och avslappnande musik. Lamporna i taket var släckta och den enda ljuskällan kom från levande ljus som stod placerade längst fram.
Vi gjorde som de andra och lade oss på en matta och slappnade av. Väldigt skönt, måste jag få säga. Att bara känna in vart tonerna förde en och inte tänka på något speciellt.

Och sedan började passet. Det var stundtals riktigt jobbigt för musklerna och kroppen och jag kände mig osmidig och stel, men jag försökte göra på samma sätt som ledaren. Så gott det gick i vart fall.
Under hela passet spelades bara lugn musik, som jag ibland inte ens hörde för jag var så koncentrerad på att få kroppen att göra "stående hund", "kobra" och balansövningar. Allt det lugna var en skön kontrast mot allt det hektiska och stressiga man annars möter till vardags.

Efteråt kände jag mig tom, fast på ett bra sätt. Utrensad och lugn. Jag hade också en känsla av mjukhet. Att hela jag var som en bomullsboll, både på insidan och utsidan. En mycket märklig, men skön känsla.
Jag ville inte göra något annat än att sitta stilla och känna. Inte göra något annat. Minst av allt ville jag sätta mig framför en datorskärm eller tv. Därför tog det ett tag innan vi till slut åkte hemåt.

Igår ställde jag fram några ingredienser och började baka en tårta.

Jag fick Emelie att blåsa upp ballonger och knyta dem (eftersom jag själv inte kan göra det). Fick två blombuketter av farfar att ta med mig och slog in ett litet paket.
Steg på bussar och spårvagnar med den otympliga påsen som bara kunde bäras med två händer.

Och sedan hamnade jag hemma hos Wille på ett efterrättskalas. Wille har nämligen fyllt 20 år och alla inbjudna hade med sig efterrätter.

Mitt bidrag var en chokladtryffeltårta som blev mer frasig än vad jag trodde den skulle bli, men den blev visst godkänd av både gäster och min familj (som har fått hjälpa till att äta upp det som blev kvar från igår).
Finfint kalas!

"Att föda ett barn" utspelar sig runt sent trettiotal och handlar om Maj som blir med barn med en man, Thomas, som hon bara träffat några få gånger. Hon är egentligen kär i Erik, men eftersom hon nu blir med barn gifter hon sig med Thomas och flyttar in i hans lägenhet.
Ofta tänker Maj på Erik, hur han skulle behandlat henne i vissa situationer, hur han skulle agerat och vad han skulle sagt. Med den lilla biten av hur Erik är som person har jag bestämt mig för att inte tycka om honom. Jag tror Maj helt enkelt mår bättre av att inte vara med honom.

Och hon är hela tiden så orolig för vad alla ska tycka om henne. Vill passa in och vara till lags, speciellt när det gäller Thomas syskon och mamma, vilka hon spenderar en hel del tid med. Jag tycker lite synd om henne och vill bara trösta henne med att man inte måste eller kan vara alla till lags eller bli omtyckt av alla. Och Thomas mamma som är så odräglig och tar sig inte för för att klaga på minsta lilla, och har "dåliga nerver" och måste passas upp av Thomas, gör det defenitivt inte lättare för henne att försöka passa in i den nya familjen.

Annars blir jag mest arg när jag läser boken. Det är ju inget nytt att kvinnors givna plats var att ta hand om hushållet och se till att behaga mannen, men jag kan ändå inte låta bli att förfäras över det.
Som när Maj ska föda barnet och de skickar hem Thomas eftersom "mannen kan bli avskräckt om han ser kvinnans nedre delar". Hade jag varit en sådan som skrev "say what?!!" i mina inlägg hade jag skrivit det här.

Stilen var lite annorlunda och efter de första sidorna undrade jag ifall jag skulle orka att läsa igenom hela berättelsen som inte innehåller några talstreck, utan det som sägs vävs in i texten. I vanliga fall hade det varit något jag stört mig på, men det liksom höll på något sätt. Ända in i mål. Vilket är värt en eloge.

"Att föda ett barn" är första boken i en tänkt triologi men jag vet inte om jag kommer att läsa de andra delarna. I så fall för att jag är nyfiken för hur det ska gå för Maj och Thomas, om de får pratat ut ordentligt någon gång eller inte. För den här boken kommer inte tillhöra några av mina favoriter, kanske för att jag blev så förfärad över att synen på män och kvinnor. Jag har försökt att tänka igenom varför jag inte tyckte den var så himla bra som så många andra säger att den är, men har inte riktigt kunnat sätta fingret på det.

Nu på förmiddagen har jag åtagit mig uppgiften att göra en snabb rengöring av akvariumet. Otroligt att det kan bli smutsigt så fort av bara en enda fisk (bara för att klargöra: vi har haft flera fiskar i akvariumet men den numer enda kvarvarande fisken har ätit upp de andra fiskarna. Därför känns det inte heller som någon idé att köpa fler fiskkompisar eftersom de också med störst sannolikhet kommer bli uppätna.).

Å andra sidan blir det väl fort smutsigt för att det är svårt att portionera ut mat till bara en fisk åt gången. Hen äter inte så mycket åt gången vilket resulterar att en del av den maten jag ger kommer hamna på botten, cirkulera runt i vattnet eller fastna i pumpen. Därmed blir/ser det fortare smutsigt än om maten hade blivit uppäten. Det är min tanke om det hela.

Snart ska jag göra iordning lite lunch till mig. Idag blir det Pasta Carbonara som jag börjar kunna laga utantill nu (måste vara en av världens mest lättlagade och godare rätter?).
Senare idag ska jag på ett litet jobbpass på några timmar. Kanske att jag åker till friskis efter det. Är fortfarande inte riktigt helt frisk från min hosta. Får se hur jag känner mig efter jobbet!

Hoppas ni får en bra måndag!


Pasta Carbonara. Mm.

Nu har jag jobbat hela den här veckan också. Eller i måndags var jag ledig eftersom det var studiedag på förskolorna, men de efterföljande dagarna har jag jobbat.
Idag fick jag åka ända ut till Marstrand, och skulle egentligen varit där ända till klockan 18, men eftersom det inte fanns något kvar för mig att göra där strax innan fem åkte jag hem tidigare.

Tror jag håller på att bli sjuk. Kanske att jag redan är det. Imorse när jag vaknade hade jag ont i halsen, öronen och huvudet, vilket för min del är klara förkylningssymptom. Hade det lite igår också. Typiskt att jag ska bli sjuk när jag äntligen kommit in i en bra träningsperiod! Blir nog ingen springtur för mig i helgen. Mest uppvilande.

Sov en stund när jag kom hem och har känt mig en aning friskare sedan dess, men jag tror inte den här förkylningen ger sig så lätt, tyvärr.

Hoppas att ni har haft en fin och bra vecka och att helgen kommer bli minst lika bra!


En liten mobilbild på mina katter. Tog fotot för någon dag sedan och lyckades där med med svårigheten att få båda två på en och samma bild.

Efter att jag kom hem från Patrik i söndags läste jag ut ytterligare en bok. "Vi i villa" av Hans Koppel. En till bok som handlar om hämnd. Fast på ett roligt sätt. Jag står helt på Anders sida och ler bara åt hans småhyss.
Fast hade min man gjort så mot grannar och vänner vet jag inte riktigt hur jag hade reagerat. Antagligen hade jag inte heller tyckt det var lika roligt då.

Det jag känner när jag läser är att jag hoppas så innerligt att mitt liv aldrig ska bli sådär. Sådant där typiskt villaliv. Jag vill ropa till Anders och hans fru att de måste prata med varandra. Hitta på saker med varandra och få reda på vad den andra går och tänker på under dagarna. Inte bara sopa det under mattan, tänka att det var inte så viktigt egentligen eller det här är hen inte intresserad av, sedan gå på bjudningar och umgås med andra än varandra. Då håller det inte.

Läste ut "Bara någon att straffa" i söndags medan Vasaloppet pågick.
Välskriven, mörk, hämndlysten och med en önskan om att det ska vara som förut. Där har ni boken sammanfattad i en mening.

Efter första kapitlet visste jag inte om jag skulle klara av att fortsätta läsa. Hade ingen aning om vart handlingen skulle ta mig eller på vilket sätt. I första kapitlet blir en kanin skoningslöst dödad (huvudet blir slaget mot en sten fyra gånger). Jag kände på mig att det skulle hända så fort Johan Linder kom in i bilden, jag var rädd för det och tvekade många gånger om jag skulle fortsätta läsa eller inte. Men som ni förstår fortsatte jag alltså.

Om det är något jag inte klarar av att läsa är det när djur blir misshandlade eller dödade. De är så försvarslösa och kan inte på något sätt förstå varför någon misshandlar dem. De har bara sina instinkter att tillita sig på.
Jag var rädd för att det skulle ske fler djurmisshandlingar eller dödanden. Hade så varit fallet hade jag lagt ifrån mig boken direkt. Jag blir så arg och ledsen att jag inte klarar av att läsa vidare. Då blir jag den försvarslösa och kan inte förstå hur man inte kan se det som en självklarhet att man inte behandlar levande organismer på ett sådant sätt.

Förutom det där första kapitlet kan jag rekomendera den, just för att den är så bra skriven. En utmärkt deburoman från Ahlström.
Känner mig väldigt glad över att få läsa så många bra böcker i rad!

Idag visas det skidsport ungefär hela dagen på tv. Inte alls mig emot.

Jag vaknade efter åtta, väckte Patrik (som dock verkade vara lite halvvaken, kanske att han redan låg vaken och väntade på att jag skulle vakna?) och sedan slog vi på tv och började följa Vasaloppet som redan pågått i en halvtimma. Fortsatte följa elitgruppen under de drygt tre timmar som återstod medan vi åt frukost och jag passade på att läsa ut min bok när de bara visade de som körde i spåret (det blir ju inte riktigt spännande förrän närmare mål i sådana här långlopp).

Sedan visades (visas) alpint på svt2, men jag och Patrik somnade istället. Vet inte hur det kan ha gått för herrarna.

Nu väntar vi på att skidskyttet ska börja om bara några sekunder. Carl-Johan Bergman tog ju brons igår, så det bådar ju gott för dagens tävling!

Idag blev jag ledig och spenderade en del av dagen med att läsa ut "Igelkottens elegans", som jag, tillsammans med de andra fem böcker jag också beställt, hämtade ut på posten i onsdags.

Jag hade först tänkt att jag skulle läsa den på franska, men Wille övertalade mig att läsa den på svenska istället. Redan efter första kapitlet märkte jag att det skulle ha blivit en svår utmaning att läsa den på franska då mina kunskaper i franska inte är tillräckliga för att kunna läsa en filosofiskt skriven text (hoppas ju förstås att de blir tillräckligt bra någon gång).

Fin berättelse skriven på ett bra skrivsätt och med intressanta tanker om livets och världens gång. Förstår varför den blivit så omtyckt, eftersom jag själv inte kan låta bli att tycka om den.
Tvekar lite inför om jag ska läsa "Smaken" som Barbery skrev först. Den har inte alls fått samma uppmärksamhet så jag har en misstanke om att den tyvärr inte är lika bra som "Igelkottens elegans". Å andra sidan lär jag aldrig få veta om jag inte själv läser den.

Ska försöka se filmen snart, har jag tänkt.

Sådär gör våra katter också ibland. Försöker rycka i ärmen för att dra åt sig vad som än råkar finnas i handen.
Gör alla andra katter också så?