Vecka 9. Ett eget rum
2023-02-27 10:27:00
Week 9. A room of my own
Februari har swishat förbi. På onsdag är det första mars. Slog mig precis att jag skulle kunna hänga på firandet med fössta tossdan i mass och käka (glutenfri) massipantååta, nu när jag (förhoppningsvis) tål mandel. Inte för att jag är smålänning överhuvudtaget, utan för att jag kan. Våren känns i antågande. Jag har ätit lunch på balkongen flera gånger med sol rätt i ansiktet (och filt omkring mig). Vi har sett snödroppar och vintergäck i flera veckor nu.
Mitt senaste livsmedel jag blivit ofantligt sugen på är de där Oaties som syns på bild. Låtsas och får för mig att de är nyttigare än att stoppa i mig en chokladmuffins eller proteinbar när jag är sugen på något litet - de innehåller mest dadlar och havregryn. Tyvärr finns de bara i en livsmedelsaffär (vad jag vet) i mitt område, och det är inte affären vi brukar veckohandla i. Så det är ett extra bemödande att få tag i dem. Just nu tycker jag att det är så värt. Kan trycka i mig en hel sådan förpackning på en gång. Nom nom nom nom.
Nedräkningen fortsätter. Har räknat ut att långfredagen är det datum som det är extra extra bra ifall kidsen kommer på, eller tja vilket datum som efter det, för då kommer de inte längre räknas som för tidigt födda. Livmodern verkar ligga i hårdträning och övar på sammandragningar emellanåt. Tycker vi är praktiskt redo. Bara två saker som cirkulerar i mitt huvud och som jag vill få löst: att madrassen vi köpt inte verkar matcha spjälsängen vi har vad gäller måtten, och införskaffning samt installation av en tvättmaskin modell mindre. Inte heller jätteakuta grejer (finns många andra ställen / möbler barnen kan sova i eller på), räknar bara med att ha noll ork eller tid för att fixa det sedan.
Hade mest spontana aktiviteter i helgen. Mötte upp Anton och familjen Malmgren för lunch efter att de varit på badhuset (medan jag var på biblioteket). Anton har fixat iordning i mitt / bäbisarnas rum, men gjort det mer till mitt just nu, vilket jag hade förlikat mig inte skulle inträffa. Men nu har jag min soffa här, och det enda av bäbisarnas grejer är skötbordet och deras garderob. Blev väldigt glad för det. Ett eget rum. Legat och läst och läst och läst i soffan (just nu Händelser vid vatten av Kerstin Ekman, ville läsa boken innan jag ser tv-serien).
Denna vecka består av jobbintervju, hänga med vänner, och tandläkarbesök (får se hur det går att ligga på rygg en längre stund). I vart fall idag känner jag mig energisk, och samtidigt lugn, och vill ta tag i projektledningskursen. Hade varit skönt att till och med bli klar med den i god tid innan kursavslutet i slutet på mars. Det får vara alles för nu. Ha en fantastisk vecka!
Bröst och ägg (en sommarberättelse) - en bokrecension
2023-02-24 11:31:03
Breasts and eggs - a book review
Fredagstraditionen håller i sig och i den här takten kanske jag till och med nästan hinner uppnå mitt mål innan kidsen kommer. Jag läste ut Bröst och ägg - en sommarberättelse av Mieko Kawakami till frukosten imorse. Så en väldigt färsk recension kommer här!
Vi får följa Natsuko Natsume under ett antal somrar samt andra kvinnor i hennes närhet (japanska tecknet för "natsu" är tydligen det samma som för sommar vilket nämns flertalet gånger). Boken börjar sommaren 2008 då hennes syster Makiko har bestämt sig för att göra en bröstoperation och hennes elvaåriga systerdotter Midoriko har slutat att prata med sin mamma. De kommer på besök till Natsuko som bor i en förort till Tokyo under de dagar Makiko tänkt besöka en bröstförstoringsklinik. Ett hopp till tio år senare består Natsukos tankevärld mestadels av hur hon ska skaffa barn på egen hand, utan en partner. Det är flera kvinnors öden och liv som tas upp genom dialoger, eller genom tillbakablickar till Natsukos uppväxt.
Parallellt med olika beskrivningar om att vara kvinna tas även klass upp - första meningarna i boken beskriver hur du vet att någon är fattig och vi får genom boken reda på under vilka förhållanden systrarna Natsume har växt upp. Systerdottern Midorikis tankar om att snart komma in i pubertetern - och hennes avsky mot vad det biologiskt betyder - får vi reda på genom att läsa utdrag ur hennes dagbok som hon alltid går runt med.
Många olika kvinnohistorier och perspektiv får som sagt plats i denna sommarberättelse. Kvinnor som inte önskar något annat än att få barn och bara vill umgås med andra kvinnor som skaffat barn. Kvinnor som är nöjda med att de aldrig fick några barn. Kvinnor som blivit sexuellt utnyttjade som barn. Kvinnor som växt upp i familjer där pengar aldrig varit några problem. Kvinnor som när de var barn fick börja jobba för att familjen skulle kunna få pengar till mat för dagen. Kvinnor som blir tvingade till inseminering för att deras man inte ska skämmas över sin infertilitet. Kvinnor som har skaffat barn med en man som inte tar ansvar. Kvinnor och män som kommit till genom spermadonation och engagerar sig i en förening för deras rätt att få reda på vem deras biologiska far är. Kvinnor som vill få barn utan att behöva ha en partner. Kvinnor som absolut inte vill ha barn.
Att en del av dessa liv (fortfarande) ses som kontroversiella tar sig i uttryck bland annat i SVT:s minidokumentär "Slippa bli mamma" och att det ibland kan vara lättare att få insemination utomlands (i Sverige har det sedan 2016 varit lagligt för ensamstående och samkönade par att få assisterad befruktning).
En av de svåraste bitarna med att skriva en roman ska vara att få till dialogerna - de ska vara relevanta och föra historien framåt. För denna bok är dialogerna en stor styrka och imponerade på mig. Jag ville inte sluta läsa mitt i en dialogföring. Kawakami för berättelsen framåt med penseldrag, ibland stora svepande och ibland med en liten akvarellpensel för detaljer. Det gör att berättelsen behåller sig intressant. Fram emot slutet, verkligen de sista sidorna, kände jag att gaspedalen var tryckt i mattan och jag fick en känsla av stress. Som att Kawakami hade tappat tålamodet och bara ville få bli klar. När jag stängde ihop boken kände jag dock att det inte gjorde något, det var dit vi skulle komma och alla andra berättelser var redan berättade. Vet inte om det är för att jag är gravid, men de sista raderna fick mig att gråta men gav mig också lite tröst i min egna overklighetskänsla.
Ett av mina kriterier för att en bok ska få en femma är att jag längtar att få läsa boken, blir beroende av den. Så var inte fallet, förutom när jag väl tog upp den och läste och fastnade i denna värld. Har haft en boksvacka i några dagar, men det kan likväl bero på mitt egna mående och inte vara bokens fel. Så därför vill jag vara diplomatisk och ge den 4,5 av 5 i betyg.
Vecka 8. Mandel, balkonginvigning, och sömnbrist
2023-02-22 09:54:00
Week 8. Almond, balcony premiere, and lack of sleep
Jag kan redan nu utnämna veckans, månadens, kanske till och med årets upptäckt: jag kan äta mandelmassa! Har misstänkt att jag egentligen kan äta mandel eftersom jag alltid har kunnat äta daim (precis som jag misstänkte med jordnötter då jag alltid kunnat äta jordnötsbågar). Minns inte varför jag fick för mig att mandel är något jag får allergisk reaktion av - kanske att det egentligen varit spår av hasselnöt som fått mitt immunförsvar att reagera. Hursomhelst, det här kommer öppna upp möjligheter för mig! Som att kunna äta semlor, nomnomnom. Vilket vi gjorde igår. Jag hade ringt och kollat med ett konditori så att det skulle finnas glutenfria semlor med vanilj i fettisdagen till ära. Fick inte förbeställa för att det var för få antal semlor. Såg så otroligt mycket fram emot att åtminstone få äta en konditorsemla i år. När jag väl var där för att införskaffa semlan visade det sig att de inte alls hade glutenfria med vanilj i, bara med mandelmassa. Blev så otroligt besviken att jag höll på att bryta ihop inför kassörskan (bröt ihop sedan när jag kom hem). Konfronterade dem aldrig så fick inte uträtt missförståndet, kämpade på med att inte börja gråta. Gick och köpte semla på annat håll istället. Glutenfri med mandelmassa. Lite tröstkakor ifall att jag skulle få en allergisk reaktion. Men det fick jag alltså inte. Känner att en ny värld kan ha öppnat sig för mig, precis som när jag upptäckte att jag kan äta jordnötter.
I helgen som var hade vi noll planer. Blev en spontan fika och promenad i solen. Annars mest vilande. Började känna hur trött jag egentligen är, och att immunförsvaret verkade jobba med något. Inget som brutit ut dock. Har börjat få svårt att hitta bekväma sovställningar (börjar förstå varför gravidkuddar är en grej), vilket resulterat i sämre sömnkvalité. Orkar mycket lite i denna ögonblicksbild av livet, både fysiskt och psykiskt. Är otroligt glad över att jag kan gå och vila närsom under dagen. Har inga egentliga måsten.
Utöver att äta semla igår invigde jag vår balkong på lunchen. Personalen på Antons restaurang hjälpte till med att ställa ut en stol och bädda in mig i filt. Vet inte hur länge jag satt där med halsduk och mössa och lät solen värma ansiktet. Kanske en timma. Är mycket taggad på att hänga på balkongen under våren och sommaren.
Har också varit på besök hos barnmorskan. Allt ser som vanligt bra ut med både mig och bäbisarna. Mitt järnvärde är på väg upp igen. Allt som verkade behövas var att ta järntabletterna med c-vitamin. Barnmorskan konstaterade också att det är bra om de kommer om ungefär 5-6 veckor. Min reaktion: nej men vänta va det är ju jättesnart typ som att det nästan redan är imorgon?!?!?!?! Är jag redo? Är vi redo? 5-6 veckor går ju jättefort. Fick fin stöttning av barnmorskan i detta. Senare möttes jag och Anton upp på Hagabadet på Drottningtorget för att gå på spa och få massage. Väldigt njutigt och nog precis vad jag behövde. Skönt att få ligga på mage en stund! Det har jag inte gjort på månader. Var helt avslappnad och ostressad efteråt.
Det här blir ett långt inlägg, så får börja avrunda. Denna vecka är återigen inget mer speciellt planerat. Tänker att jag kan ta tag i att göra sista uppgifterna i min projektledningskurs eller packa BB-väskan. Men dras mer åt att läsa bok eller spela Sims. Låter orken styra just nu. Hoppas ni får en förträfflig vecka!
När vi gifte oss - 21 januari 2023
2023-02-18 09:22:00
When we got married - January 21st 2023
Idag har vi varit gifta i fyra veckor! Eftersom Anton nästan dagligen kallar mig för "fru" har det väl börjat landa, men tycker fortfarande det känns så otroligt vuxet och lite konstigt, att jag är gift. Tänkte vi kunde kika på några bilder från den stora dagen. Jag tillbringade stor del av förmiddagen med att vila i sängen. Tills min syster och hennes sambo kom. Eme hjälpte mig att sätta upp den här otroligt fina frisyren. Smycken hade jag köpt dagen till ära. Kände några dagar innan plötsligt en stark drift att jag ville ha smycken som kunde vara "de jag hade på vår vigsel".
Bilderna är tagna av mig, min syster, mamma, eller Jonny.
I vårt vardagsrum var det dukat och klart. Hade fått hjälp med att få hit allt under veckan, och hjälp med dukningen på fredagen innan. Mamma stod då och strök dukar medan jag vilade i sovrummet. Grankvistar och kottar plockade från marken i skogen ovanför oss. Kände att här är det typ dukat för en nobelfest. I vårt vardagsrum! Mormors linnedukar och farfars bord, som att de också var med som mamma sa. ♥
Jag hade, efter mycket bildsökande, sett en tårta som liknade en björkstam och där initialerna på personerna var inristade (typ såhär). Tyckte det såg otroligt fint ut. Det gick tyvärr inte att ordna på vår tårta, så jag ritade upp det på vår tavla i hallen istället.
Mamma skickade en hälsning. ♥
Innan klockan 14 var vi vid Kungälv gamla rådhus. Var svårt att hitta slips eller näsduk så att Anton kunde matcha mig. Blev att jag fick försöka matcha honom istället med blå kavaj och blåa sidensnören på skorna. Tycker blå kostym på män är så otroligt snyggt dessutom. Byxdressen fick jag av Anton i julklapp.
Här står jag och är förväntansfull med min pojkvän. Fortfarande ogifta i några minuter till.
Det var väldigt kallt. Var ju i januari ändå. Så så fort parkorten var tagna var det på med vinterkläderna igen.
Min stiliga pojkvän!
In i rådhuset och en trappa upp. Jag skojade om att jag borde ha tagit ett kort på våra gäster som stod intryckta i hörnet mittemot. Ovetandes om att jag bara några minuter senare skulle kämpa med att hålla inne tårarna när vår vigselförrättare läste upp en kärleksdikt. Vigseln tog bara några få minuter, men jag hann bli rörd ändå. Sökte efter Antons hand för att få hålla den. Få känna att min klippa stod där. Att vi gör det här tillsammans.
"Härmed förkunnar jag er gifta." Har aldrig tidigare varit med om att så många personer vid så många tillfällen under en dag velat att jag ska pussa på min livskamrat, haha. Vet inte varför, men fick upp citatet "och så fick Robin Hood sin Marion" i huvudet.
Det gifta paret med sina vittnen Niklas och Katta.
Vi fyra som signerade att vi godkänner och bedyrar att detta giftermål har hänt. Efter detta fick vi grattis-kramar av alla och tårarna jag kämpade med att hålla inne rann och rann och rann och till slut kunde jag inte ens säga "tack" utan bara nickade. Vi har ta mig tusan gift oss började sjunka in. Prövade att kalla Anton "min man" några gånger, men det kändes mest som att jag försökte vara ironisk.
Vi tog foton i alla möjliga konstellationer. Med syskon, vittnen, föräldrar, och allihopa. Här har väl jag sagt eller gjort något lustigt. Ett tips för framtida vigslar (förhoppningsvis inte mina egna, heh) är att ha en kamera som alla tittar in i. Tror inte vi har ett enda kort där alla tittar in i samma kamera samtidigt, haha.
Hemåt till bubbel! Skål och välkomna till vigselfesten.
Det minglades i hallen, vardagsrummet, och köket.
Katta och jag i ett av våra förtroliga samtal.
Käkdags! Vi hade beställt vegetariskt, glutenfritt och sojafritt cateringfat (puh!), men kompletterade med lite mer plockmat vid sidan av ändå. Herr och fru satt på ett honörsbord, vilket jag först tyckte var lite tråkigt att sitta en bit från allihopa. Men landade sedan i att det var rätt skönt för jag började bli trött (och hade nog vätskebrist, upptäckte när gästerna gick att jag inte varit på toa sedan vigseln).
Bakom oss hade vi presentbordet. Niklas höll ett fint tal om bästa Anton och magiska Elin. ♥ Kom under kvällen på att det var fint att våra respektive vittnen kände oss båda men från olika tidpunkter i livet, gymnasietiden och Chalmerstiden.
Det blev sedan dags för tårta (och kaffe och avec). Anton skojade om att det var bra att alla tog kort på den så vi hade minne av den innan den hamnade på golvet på flytten från köket till vardagsrummet ...
Skar upp bitar till varandra. Smakerna var citron och passionsfrukt, med täcke av vit choklad. Beställd från VeGofika i Göteborg. Var najs med ett ställe som kunde fixa mjölkfritt, glutenfritt, och sojafritt i en och samma tårta. Uppskattar sådant otroligt mycket! Nästan hela botten blev över, så vi åt tårta i över en vecka. Som tur var med lite hjälp från besöksgäster.
Presentöppning. Fick så mycket fint! Folk är så generösa och påhittiga. ♥
Kaffekanna, ljusstakar, tavlor med rävar och ekorrar, bricka, sängkläder, slökokare, baby brezza, urna för (mat-)inläggningar, vaser, ekonomiska bidrag, och blommor. Så otroligt snällt!
Och det var lördagen då vi gifte oss.
Kläda blodig skjorta - en bokrecension
2023-02-17 09:30:22
Swedish child birth over 150 years - a book review
Fredag! Bokrecension! Jag har läst ut Kläda blodig skjorta - svenskt barnafödande under 150 år av Maja Larsson. Boken startar i 1870-talet och kommer decenium för decenium fram till dagens förlossningsvård. Larsson tecknar en medicinhistorisk bild av hur det har varit att vänta och föda barn i Sverige under alla dessa år. (Textklippen nedan är alla från Larssons egna efterord.)
Jag läste den som gravid och tycker att den gav en bra förståelse till varför vi har hamnat där vi har hamnat idag, och vilka alternativ som har funnits och finns. Just eftersom jag väntar tvillingar är jag glad att leva i en tid med ultraljud och där kejsarsnitt inte längre är i experimentstadiet. Kloroform är idag klassat som giftigt och används inte längre som nedsövningsmedel. En annan recensent jag läste (på Goodreads) tyckte att gravida kanske inte ska läsa den eftersom det är så ledsamt att läsa om de barn (och kvinnor) som dör och så - vilket jag upplevde att det inte var så många berättelser om. Men kanske bra att slänga in en sådan varning ifall att.
Larsson har till stor del använt sig av barnmorskornas tidning Jordemordens årgångar från 1880 till idag som källa. Det märks att hon gjort ett gediget arbete och boken är mycket välskriven. Förlossningsberättelser knyts ihop och sätts i relation till den tidens rådande ideal, tekniska framsteg, och samhället i stort. Förlossningar i slutet på 1800-talet genomfördes i mångt och mycket av en "gumma i byn", som hade skrock, folksägner, och erfarenhet att luta sig mot. Sedan kom kraven om att det ska vara en utbildad barnmorska som är med under förlossningen, hemförlossningarna flyttades till vårdhem där det var mer hygienskt och skulle bli jämlikt för alla föderskor, och på den vägen landade vi i dagens centraliserade storkliniker. Ekonomikriser och besparingar har också lett oss till var vi är idag. Det har experimenterats med att barnen läggs in i en barnkammare direkt efter födseln och bara träffar sin mor på bestämda amningstider. Idag är rådande ideal rentav tvärtom - så mycket hud mot hud och närhet mellan barn och föräldrar som möjligt.
Det fascinerade mig att redan på slutet av 1800-talet fanns kunskap om havandeskapsförgiftning och hur det kan diagnosticeras genom att hitta ett visst protein i urinen. De olika metoder som har använts under alla dessa år har såklart varit byggda på den kunskap som fanns då. Vilket även gäller för dagens metoder. Jag litar på att dagens metoder är moderna och att de är de bästa vi kommit på. Men antagligen kommer gravida/föderskor om 30, 50, och 100 år att titta tillbaka på 2023 och skaka på huvudet att vi inte visste bättre. Så som jag gjorde när jag läste om blodiglar som sattes in i livmodern.
Att jag är intresserad av historia samt biologi och medicin kan mycket väl spela in att jag tycker den här boken hittills är årets bästa jag läst. Den får alltså årets första femma! 5 av 5 i betyg.
En få sova ifred från barnen-säng och finbesök (vecka 6)
2023-02-15 09:23:21
A bed to sleep in peace away from the kids and nice visits
Häng med på förra veckan! Måndag. En gravidmage inne i vecka 29, inne på IKEA. Köpte bl a madrass till spjälsängen och jag förundrades över antalet bilar på parkeringen en vanlig måndag mitt på dagen (var i och för sig lunchtid). Skönt med få andra kunder inne i själva butiken. Innan hade vi varit på besök hos en förlossningsläkare på Masthugget för att prata om min rädsla för kejsarsnitt. Tror det kan ha hjälpt en aning att få raka besked och en läkares syn på det. Gör de kejsarsnitt är det för att de måste (i mitt fall då jag inte insisterar på att få kejsarsnitt). Och de kommer sätta en infart i armen typ så fort jag kommer in eftersom det är en tvillingfödsel - känns skönare mentalt att det inte finns en möjlighet att jag slipper undan. Märkte på läkaren att det är vanligare att (tvärtom mig) vara rädd för vaginal förlossning och vilja ha kejsarsnitt.
Tisdag och vi hade blivit med gäst- eller få sova ifred från barnen-säng. Malin invigde den. Så otroligt mysigt med kompisar som sover över! Hade ett besök hos barnmorskan innan och allt såg bra ut med mig och bäbisarna, förutom att mina järndepåer börjar ta slut. Högre dos framöver, samt ta tabletterna med c-vitamin.
Bara en vanlig onsdag med lunchpromenad till dammen. Samt började ta ikapp i projektledningskursen. Hittills tycker jag att den är bra och på en lagom nivå för mitt nuvarande tillstånd. Allt är på distans och jag kan kolla igenom videoföreläsningar och lyssna på podcast när jag själv har möjlighet.
Torsdagen liknande väl onsdagen rätt mycket. Blev glad över att mitt mellanmål (med turkisk yoghurt, rårörda lingon, och frömix) såg ut som glass. *det lilla i livet*
I fredags fick vi (Anton) upp min gamla bokhylla i vardagsrummet (bild från lördagmorgon pga alldeles för mörkt att ta vettigt kort på kvällen). Så tillfredställande med lite förändring i inredningen. Är inte helt säkra på hur vi vill ha det i bokhyllan och på skåpet än, men tycker detta funkar så länge.
Under lördagen (och resten av helgen) såg jag i princip ut såhär. Blir så lätt varm och det är skönt att ha tunna, ej åtsittande kläder.
Vi hade finbesök från den kungliga hufvudstaden: Wille och hennes kille. Jag och bäbisarna fick presenter. 😊 Hade tänkt att låna Skuggkungen på bibblan nästa låneomgång, så tur att jag hann få den innan dess. På kvällen åkte vi hem till mina föräldrar med sista lasset av möbler vi lånade till vigselfesten, och fick middag. Var så otroligt trött att vi fick byta ut planen att handla mat till att åka hem och sova.
Söndag och vi hade besök av Annie som hade med sig paj med sötpotatisbotten. Mycket lyxigt och mysigt. Hann med att ta vaccin mot bl a kikhosta precis innan kliniken stängde. Sa tack så mycket flertalet gånger för att de tog emot oss. Så nu är föräldrar och även barn immuna, i vart fall typ de tre första levnadsmånaderna för barnens del. Läste Kläda blodig skjorta resten av kvällen. Kommer väl en mer utförlig recension senare, men hittills tycker jag att den är intressant och ger en bra bild av hur mycket som har förändrats på 150 år och varför. Det var alles.
Vecka 7. En känsla av overklighet
2023-02-13 10:02:00
Week 7. A sense of unreality
Om jag tyckte att januari tog sig otroligt långsamt fram, tycker jag att februari börjar rusa fram. Snart är det mars?! Känns som att mitt mentala mående pendlar från vecka till vecka. Nu känns det bra. Något slags lugn som har lagt sig som ett mjukt moln runtomkring mig. Speciellt i huvudet som känns lite groggy eller som att det är fluffigt av mossa eller fjädrar därinne. Svårt att förklara. Är det vad folk brukar kalla "gravidhjärna"? Vi har fått fler timmar dagsljus som gör mig piggare och jag har (på barnmorskans inrådan) ökat dosen järntabletter, samt börjat ta dem med c-vitamin. Jag försöker hålla en kvällsrutin med yoga och bokläsning. Resulterat i lägre puls och bättre sömn (vaknade med body battery på 90 av 100 idag, graviditetsrekord!). Även om jag vaknar minst en gång på natten för att vända mig och gå på toa.
74 dagar kvar tills bäbisarna är beräknade att komma. 74 dagar kvar av att Anton hjälper mig ta på stödstrumporna. Så alltså. Om 74 dagar kommer det vara två bäbisar här i vårt hem. På heltid. Vänta. VA?! Slås av otrolig overklighetskänsla. Ska de bo här? Två individer som jag inte känner. Vet bara deras nuvarande hjärtfrekvens och anatomi och att de kan sparkas. Vet inte ens vad de heter. Vad kommer de att göra? Vad kommer vi göra? Vad gillar de att göra? Vilka är de? De. Ska. Bo. Här. Med oss. Och vara med oss resten av livet. Det var det sjukaste.
(Fattar det ju rent rationellt. Men känslor och logik jobbar inte alltid ihop.)
I helgen hade vi besök av vänner båda dagarna och det var mycket mycket mysigt. Vaccinerade oss mot kikhosta (och stelkramp och difteri), som är en slags påfyllnadsdos och bör tas nu i 30-årsåldern (och sedan igen vid 50- & 60-årsåldern), vilket är information jag inte kände till förrän några månader sedan. Så vill informera vidare. Det där fluffet i hjärnan gjorde att jag inte ens hann bli rädd för sprutan innan det var över (eller om det var för att vi gjorde det rätt spontant fyra minuter innan kliniken skulle stänga för dagen).
Denna vecka är det sportlov / läslov, men det påverkar ju inte direkt oss (än!). Idag är det ultraljud och middagsbjudning. Alltid pepp på ultraljud. Kul att se att de där små liven mår bra och vad de har för sig. Inte så mycket annat inbokat än minst en arbetsintervju och besök hos fysioterapeuten. Ligger fortfarande en vecka efter i projektlednings-kursen, så hoppas ha möjlighet att ta ikapp denna vecka. Ha en suverän februarivecka! ♥
Babetta - en bokrecension
2023-02-10 09:00:00
Babetta - a book review
Börjar nästan bli en tradition med bokrecension på fredagar! Tänker: kul att jag får tid och ork till läsning, men vill inte heller stressa upp mig kring att jag måste ha läst ut en ny bok till varje fredag. Denna gång har jag läst ut Babetta av Nina Wähä. Jag gillade hennes förra bok Testamente och gav den då (2019) högsta betyg. Var därför taggad på denna även om jag hört lite olika åsikter om den.
Babetta handlar om Katja och Lou som lärde känna varandra och blev bästa vänner på gymnasiet där de gick estet med teaterinriktning. Efter gymnasiet lyckas Lou få en roll i den stilbildande filmen Babetta och blir därefter en världskändis. Boken börjar med första scenen i Babetta-filmen, och sedan tas vi vidare till "nutid" där Lou frågar Katja om hon kan komma ner till sydfrankrike och tillbringa sista veckorna av sommaren där med henne. Katja säger jag kommer jag kommer och vi får följa med in i det stora slottliknande huset som har tillhörande trädgårdsmästare och städerska/kock, samt träffa på Lous äldre pojkvän (eller vad de nu har för relation) som är en känd filmfotograf och som filmade Babetta. Det är fest med champagne och kokain, en sommar som aldrig verkar ta slut, och mycket fokus på och kommentarer om att Lou är perfekt (skönhetsmässigt). Boken blandar scener från Babetta, nutid, och tillbakablickar på Katja och Lous relation. Det byggs hela tiden upp till att något kommer att hända, men ovisst till vad.
Jag har otroligt svårt för Lous och Katjas relation. De kallar varandra bästa vänner, men jag får inte grepp om vad i deras relation som håller dem kvar och gör varandra pepp på att hänga. Mer än att jag tolkar Katja som besatt av Lou och hennes sätt att vara. De gör varandra illa genom att hångla med den andres pojkvän, och genom att spela falskspel och på så vis sno åt sig skådespelarroller. Som att de konstant tävlar mot varandra. Vi får aldrig veta hur de båda ser på att detta händer, och det är inte heller något de tar upp och pratar om, utan verkar sopa det under mattan. Det är den stora bristen i boken - att vi inte kommer nära någon eller något utan allt sker som på ytan och bara beskrivs som att "nu hände det här och det var ju lite märkligt men jaja nu pratar vi om hur det var på gymnasiet i stället".
De bästa bitarna i boken är scenerna från filmen Babetta. Upplevde det som meta och imponerande med en till påhittad berättelse i en fiktiv berättelse. Flertalet filmreferenser tas upp som jag ibland hade svårt att hänga med i, men det visar på att Wähä har ett enormt filmintresse eller har läst på otroligt mycket inför att hon skrev boken. Läste en annan recension som tolkat boken som en hyllning till filmens värld, och kan hålla med om att det är en passande beskrivning. Det är en bladvändarbok - jag ville veta vad det där smygande obehaget skulle leda ut i.
Jag gav boken 3,5 av 5 i betyg på Goodreads. Men vill ändra mig och snarare ge en svag trea.
Helgen som var: födelsedagskalas och hemmabio
2023-02-09 08:57:52
The weekend that passed: a birthday party and home cinema
Ett snölager hade lagt sig över trädgrenarna i fredags. Tycker mycket om vyn från vårt köksfönster då. Går att låtsas att vi bor i en stuga i skogen.
Jag hade ett planeringsmöte med Arbetsförmedlingen. Sedan hände inte så mycket mer denna dag än att Anton lagade tacopaj till oss och jag läste ut Babetta.
Har lånat hem tre böcker från bibblan (håller just nu på att läsa Kläda blodig skjorta - svenskt barnafödande under 150 år, trots att en recensent tipsade om att gravida kanske inte bör gör det). Är mycket taggad på allihop!
Det blev lördag och himlen brann. Skrev till mamma att det var fint att hon fått en sådan start på morgonen på hennes födelsedag. Jag vaknade upp med ett body battery på 75 (av 100) enligt min pulsklocka. Woop woop. Betyder att jag inte haft så hög puls och har kunnat sova djupt, helt enkelt har vilat bra under kvällen och natten.
Anton kom ut med pannkakor till mig i vardagsrummet där jag satt och lyssnade på Ring så spelar vi. Kunde alla svaren på frågorna så undrar om de blivit lättare eller om jag bara blivit mer allmänbildad?
Hade ju läst ut Babetta kvällen innan och visste ännu inte vad jag tyckte mer än att det är en bladvändare.
Gick igenom bäbissaker vi fått av Annie. Har (såklart) ett Excel-ark där jag för in vad vi fått av vem, så att vi har koll på det samt vad vi har för grejer.
Det börjar bli fullt i bäbisarnas garderob, och i deras byrå. Har dessutom fler kläder packade i påsar, och som vi ska få. Tror vi kommer klara oss ifall de får för sig att komma ut i världen snart.
En av helgens aktiviteter: ta ner julbelysningen. Så, nu ses vi igen om ungefär 10 månader.
Vi tog en promenad i vinterlandskapet. Får ju passa på så länge det ligger kvar. Mötte folk med barnvagnar, hundägare, pensionärer, och en och en annan hurtigbulle som sprang förbi oss. Såg en bäbis som blev dokumenterad i dess första snöupplevelse.
Behövde ta en vilopaus i allt promenerande. Mycket njutigt att få solvärme i ansiktet.
Käkade tacopaj-rester till lunch.
Vi har invigt en annan bröllopspresent. Denna keramikurna som passar utmärkt att göra inläggningar i. Som picklad rödlök.
Nydsuchad och på med finskjortan. Den enda överdelen jag har där det kanske fortfarande går att dölja magen? Eller njae, syns ju att något putar ut därunder. Har haft torra mungipor sedan jag minns inte när (december?), och försöker nu råda bot på det genom att smörja smörja smörja med läppbalsam och inte vara där med tungan.
Vi satte oss i bilen och åkte till Stenungsund och secondhand-butiken Alla barn. Jag verkar inte ha kunnat få någon ro i kroppen förrän vi införskaffat några plagg i storlek 44 ifall bäbisarna blir förtidigt födda. Så vi köpte tre små bodies och en skötbädd. Mer ro i kroppen? Jag tror det.
Kuststräckan på vägen till Kode är alltid lika fin.
Medan solen höll på att gå ner lastade vi (eller okej Anton, jag bär mycket lite för tillfället) av grejer vi fått låna till vigselfesten. Gick in till mina föräldrar sedan. Hamnade i den nya soffan med dagens Göteborgs-Posten och tog tillfället i akt att vila lite innan mina syskon skulle dyka upp.
Vi firade mammas födelsedag med tacos och presenter runt findukat bord. Satt mellan min man (!) och min syster som frös, medan jag svettades och undrade om vi inte kunde öppna dörren lite. Varmt att vara i välsignat tillstånd.
Fick jordgubbs- och blåbärspaj samt gotter till efterrätt. Var helt proppmätt och vi fick åka hem strax innan jag somnade vid bordet. (Blåbär plockade i somras från både trädgården (stora, amerikanska) och skogen.)
Söndagens morgon var snöig. Men det blev rätt snabbt plusgrader och slaskigt.
Bar min nyfunna favorittröja som jag fått av Lisa. Den är så mjuk och gosig! In i bilen och hem till Lisa och resten av familjen Malmgren.
I julklapp av dem fick vi hemmabiobesök och lunchbjudning, och denna dag blev dagen att lösa in den. Efter lunchen och när det blev dags för den yngste i sällskapet att sova öppnade biosalongen. Vi såg Wakanda forever som jag lutar mot att ge en trea eller fyra i betyg.
Vi hade fått välja biogodis, men Niklas hittade inte den chokladen jag hade önskat och blev rädd över konsekvenserna att inte uppfylla en gravid persons önskan. Men det gick bra, haha. Sedan åkte vi hem, läste på om kejsarsnitt inför måndagens läkarbesök, och det blev tack för idag och godnatt.
Antons restaurang - januari
2023-02-08 10:10:10
Anton's restaurant - January
Eller vad som lagades i vårt kök i januari. Vi har lite olika strategier - jag gillar att planera veckomatsedel i förväg och följa recept, medan Anton snarare "slänger ihop något". I mitt nuvarande tillstånd orkar jag leta upp något najs recept emellanåt, och Anton får laga det. Därav Antons restaurang, där jag är gäst och väljer från en meny. Nu kikar vi på vad som har serverats på mörka januarikvällar (när vi inte åt rester från vigselfestbuffén).
Broccolisoppa med rostade linser och picklad rödlök. Så god komposition där allt gör sig fint tillsammans. (Recept från Portionen under tian.) Känner nu att det här får vi laga och äta snart igen.
Jag försökte mig på att baka havrelimpa en dag. Hade en förhoppning om att det här kanske kan bli något som vi snabbt kan slänga ihop, men den blev sådär. Väldigt ihoptryckt (gick knappt att ha ostskiva på) och gummiaktig konsistens. Skyller på antingen att torrjästen var för gammal eller att det var det glutenfria mjölet.
Krämig kikärts- och spenatcurry (One-pot creamy chickpea and spinach curry). Gjorde sig även bra som matlåda efteråt. Vi körde utan chili dock då jag undviker det för tillfället.
Potatisbullar med bönsallad och rårörda lingon. Älskar potatisbullar, men alltid svårt att veta vad som kan ätas till, utöver lingon då. Anton slängde ihop denna bönsallad med svarta bönor och herrgårdsgrönsaker (sådan där påse i frysboxen ni vet) och som gjorde sig mycket bra till.
Vegoschnitzel med rotfrukter. En till färdigmatsmiddag. Antar att vi hade bearnaisesås till. Enkelt men gott och mättande.
Bönbiffar med hasselbackspotatis. Vi använde vanlig vegofärs (ej formbar), och kanske var det därför de lätt föll isär. Tur att det inte påverkar smaken. Vill tipsa om att inte ha soltorkade tomater till, snarare någon annan mildare grönsak / sallad och majonäs.
Svamp stroganoff tillagad i slökokare. Första receptet vi testade i slökokaren och bjöd Emma och Fredrik. Gick att äta, men kanske att löken eller svampen skulle ha stekts lite innan. Och haft i någon mer krydda.
Rostade rotfrukter med kyckling och fetaost. Bjöd en annan kompisduo på detta, och vi hade quornfiléer istället för kyckling. God kombination, förutom när jag fick en potatisklyfta som legat bredvid en citronklyfta. Blev lite för mycket citronsmak då.
Kyckling med kokos- och saffransris och granatäpple verkar inte ha fångats på bild. Vi använde quornfiléer istället för kyckling återigen. Mycket bra matlåderätt, kan gå runt och bli sugen på att äta den från en dag till en annan. Kan ju bara vara ett bra betyg.
Vecka 6
2023-02-06 17:03:48
Week 6
Jag har börjat dela in mina dagar i tuffa dagar och bra dagar, ibland kanske någon dag får stämpeln "helt okej ändå". Att ställas in för val och ta ställning till beslut på allt för utom en bra dag kan få mig att vilja bryta ihop, eller att hjärnan bara stänger av. Får jag hög-puls-varningar av min pulsklocka redan vid frukost vet jag att det kan komma att bli en tuff dag. (Jag har dock fått höja min tröskel till 110 slag i minuten på inrådan av Anton eftersom jag lätt numera kan komma upp i runt 100, och signalen gjorde mig än mer stressad, speciellt i sociala sammanhang.) Idag är en sådan tuff dag, med hög puls från start och en onådig bäckensmärta. Fick gråta ut hos förlossningsläkaren imorse som vi besökte för att prata om min rädsla för kejsarsnitt. Klarade mig igenom en vända på IKEA efteråt (hur vet jag ej), men resten av eftermiddagen har jag mest sovit. Är självkritisk och ställer mig frågan vad jag ville säga med allt det här. Det vet jag inte. Men det jag vet är att imorgon finns en ny chans för en bra dag, och att det är okej.
I helgen har vi firat mammas födelsedag, och blivit bjudna på hemmabio. Jag har blivit varse att jag har en annan temperatur än andra, sitter och svettas när andra fryser. Det var mysigt att det kom snö till västkusten. Det ligger dock som ett halvslaskigt lager nu och töar långsamt bort.
Denna vecka är det inte jättemycket annat inbokat än att olika kompisar kommer på besök. Många som vill passa på att ses och se vårt nya hem innan bäbisarna kommer och det är väldigt trevligt. 😊 På fredag går graviditeten in i vecka 30 (av typ 40), vilket jag i oktober förra året tyckte kändes så oerhört långt bort.
Hoppas ni får en fin februarivecka! ♥
Norrtullsligan - en bokrecension
2023-02-03 09:18:12
Men and other misfortunes - a book review
Har läst ut min andra skönlitterära bok för året och har hittills lyckats hålla två böcker per månad. Hurra hurra hurra. Denna gång är det Norrtullsligan av Elin Wägner. Läste i andras bokrecensioner på Goodreads att det hade tagit några av dem 90 minuter eller en halvdag att läsa ut den. För mig tog det några dagar, så kanske får hålla mig till kortare böcker ifall jag ska uppfylla årets bokmål.
Nåväl. Norrtullsligan är en skildring av arbetande kvinnor år 1907. Den handlar om fyra kvinnor som bor tillsammans i två rum (och kök) som de hyr på Norrtullsgatan i Stockholm och de alla arbetar som lågavlönade kontorister. Huvudpersonen Elisabeth (även kallad Pegg) för dagbok och skriver om livet i kollektivet, strejkuppmaningar för att få högre lön, sexuella trakasserier av chefer (och andra män), sin lillebror Putte, förälskelser, och kampen för kvinnors rösträtt. Har läst att den först publicerades som följetong i Dagens Nyheter 1907, och gavs sedan ut i bokform 1908.
Jag har haft en bild av att arbetande kvinnor på tidigt 1900-tal främst stod i olika fabriker eller arbetade hemma hos rika familjer och förstörde sina ryggar och andades in diverse farliga ämnen. Att de haft mycket låg lön har jag dock haft klart för mig. Men att det även var så många som arbetade på kontor (som också var ett ryggknäckande jobb) var ny information. Hade velat ha läst denna bok i samband med att jag läste Stad-serien förra året. Det hade kunnat ge en ytterligare pusselbit till livet som kvinna i Stockholm i på början av 1900-talet. Wägners språk är präglat av hennes tid vilket ibland gjorde det svårt för mig att hänga med. Den ska vara skriven med galghumor, men jag hittar inte riktigt dit. Om det inte menas med att karaktärerna talar och beter sig som i gamla svenska svartvita filmer. Jag kommer inte riktigt nära någon av karaktärerna, och bryr mig inte riktigt om deras öde så som jag gjorde i Stad-serien. Mitt högre betyg grundar sig istället på att det är en skildring av arbetande kvinnor och att det intresserar mig att få veta vad de tänkte, kände, och gjorde under denna tidsålder. Jag blev positivt överraskad av att Wägner kunde få skriva (och publicera) i klartext om sexuella trakasserier och kämpandet för högre lön och rösträtt. Jag hoppas det gav upphov till många diskussioner i samhället.
I Annika Lantz förord, där hon skriver till Wägner och berättar om hur mycket bättre vi kvinnor har det nu, men det är tyvärr fortfarande en utopi hon beskriver. Vi har fått rösträtt, men behöver fortfarande kämpa för till exempel högre löner (speciellt i kvinnodominerande yrken), att få ta del av maktpositioner, och att kunskap och forskning inom vården även ska vara byggd på kvinnliga testdeltagare. Men om 120 år till kanske vi är där?
Jag har gett boken 4 av 5 i betyg.
9 till frågor om graviditeten / bäbisarna. Del 2
2023-02-02 09:06:00
9 more questions about my pregnancy and the babies. Part 2
Idag är det internationella tvillingdagen (2/2). Kanske att det blir en framtida högtidsdag i vårt hushåll. Vill passa på att lyfta fram tvillingupproret som uppmärksammar orättvisan och kräver att tvillingföräldrar får lika många föräldradagar som föräldrar med två syskon födda efter två olika graviditeter (eller åtminstone lite mer än hälften fler, idag får tvillingföräldrar bara 180 dagar ovanpå de 480 dagarna även enbördsföräldrar får). Del ett med frågor finns här.
ÖNSKAR NI ATT ATT DET BLIR NÅGOT SPECIELLT KÖN PÅ BARNEN?
Önskar känns som ett så starkt ord. Men bara för att det finns en chans, så visst hade det varit kul med "en av varje". Ser väl också framför mig att jag skulle kunna relatera mer till en flickas uppväxt och dess olika faser, men är ju tvärtom för min partner. Till syvende och sist är det inget vi som föräldrar kan bestämma eller ändra på. Vad som är välkommet.
ÄR DU RÄDD / OROLIG FÖR FÖRLOSSNINGEN? DU BEHÖVER INTE VARA RÄDD / OROLIG.
Förstår att det kan kännas skrämmande, speciellt för att det är så oförutseende och efter alla "skräckhistorier" som förekommer och sprids (obs, jättebra att de uppmärksammas så att vården kan förbättras). Men jag själv har aldrig känt någon oro eller rädsla kring just den delen - förutom när det kommer till kejsarsnitt. Dels har det hela tiden känts så långt bort och overkligt. Dels tänker jag att det här är en av situationerna i livet jag inte kommer kunna planera - just eftersom det är så oförutseende och olika från förlossning till förlossning. Jag har inte ens velat läsa på om de olika faserna och har snabbt bläddrat förbi de sidorna i vara-gravid-böckerna. Blir inte rädd av att höra om andras förlossningar, få höra om hur mycket de bajsat på sig, hur mycket de spruckit, eller hur ont de haft. Jag kommer inte kunna föreställa mig hur det kommer bli för mig, så hjärnan stänger av att ens försöka. Vill lita på att kroppen och barnmorskorna har koll på vad som ska hända och göras. Vi har tittat på några inför-förlossningen-videor det senaste (efter tips från vår barnmorska), vilket ändå har varit givande genom att jag fått en biologisk / fysiologisk förklaring på vad som händer. Tänkte inte på det innan, men den vetskapen kan säkert hjälpa mig att förstå att nu känns det såhär i min kropp eller nu gör organ / muskler såhär i min kropp för att det här händer / ska hända. Lite som när jag har feber och det hjälper mig att härda ut genom att tänka på att kroppen har höjt temperaturen för att försöka döda den patogen som har invaderat mig. Precis som när jag är sjuk kan jag inte heller bestämma eller veta ifall det kommer vara över fort om jag vilar och dricker varmt honungsvatten, eller ifall det blir utdraget och med flera symptom. Bara att lita på att immunförsvaret kämpar på.
Känner mig som sagt varken rädd eller orolig. Det som snarare börjar göra mig rädd eller orolig är att folk bedyrar och vill trösta mig med att jag inte behöver vara det. Som att jag har missat något jag borde känna eller veta om?
ÄR DET NÅGOT DU SAKNAR (I MAT- OCH DRYCKVÄG)?
Brieost. En kypskåpskall skiva på mjukt bröd, åh. Har en idé om att "fira" med det när vi kommer hem från BB. Min målbild.
Saknar inte alkohol så mycket som jag trodde jag skulle göra. I början kände jag mig ju bakis och blev illamående av tanken på införtäring av alkoholhaltig dryck. Nu kan jag någon gång ibland bli sugen på ett glas konjak, lite pucko minttu (som kanske snarare är ett sötsug?), eller ett glas gott, kallt vitt vin. Men det är bara just ett sug som går över. Kommer kunna fira in sommarens ankomst med ett glas rosévin (om jag vill det), och det känns ju härligt.
GJORDE NI NÅGON FOSTERDIAGNOSTIK? T EX KUB ELLER NIPT.
Nej. Vi pratade mycket om det. Först tänkte vi väl att varför inte. Det kan väl vara bra att få reda på hur stor sannolikhet det är att fostret (vi visste fortfarande inte att det var två) har någon kromosomavvikelse. Sedan: men det är ju bara en sannolikhet, och vad ska vi göra med svaret? Plus att jag skulle behöva ta ett blodprov i armen (bland det värsta jag vet). Efter många lunchpromenadsdiskussioner och fråga-runt:ande landade vi i ett nej. Får vi ett "speciellt barn" så får vi det, och tar det då.
VAD ÄR DET FÖR TABLETTER DU ÄTER VARJE DAG?
Äter bara sådant min barnmorska / en läkare har rekommenderat mig att ta, har inte börjat ta något på eget bevåg. Mest kosttillskott i form av omega-3, d-vitamin, och folsyra (på recept). Vegantabletter äter jag sedan innan. Omeprazol mot halsbränna. Acetylsalicylsyra (på recept) för att förebygga blodproppar. Järntabletter varannan kväll då mina egna järndepåer verkar börja ta slut.
VILKET EFTERNAMN FÅR BARNEN?
Vi har valt att inte byta efternamn nu när vi har gift oss - var inte tillräckligt viktigt för någon av oss. Jag hade ett förslag om att barnen kunde få varsitt efternamn, men det är inte tillåtet enligt skatteverket. Ett dubbelefternamn kommer bli så långt eftersom båda våra efternamn är långa. Så, vi har landat i att de får ett enkelefternamn.
HUR TRÖTT BÖRJAR DU BLI PÅ ATT PRATA OM BÄBISAR?
Haha, känner mig neutral. Har inga problem med att prata om hur det sparkas i magen, vilka namn vi har valt, vad barnmorskan sagt på senaste besöket, eller vad vi tänker kring olika saker. Pratar lika gärna om vanliga "vuxen"-ämnen dock. Är i så fall mer rädd för att andra ska bli trötta på att prata om gravid- och bäbislivet. Men det har jag inte upplevt än. Folk verkar genuint intresserade och ställer frågor.
HUR TÄNKER NI DELA UPP FÖRÄLDRADAGARNA?
Redan innan vi visste antalet foster i magen var planen att försöka dela hälften av dagarna mellan oss - båda två var (är) taggade på att vara hemma. Beroende då på t ex hur jag skulle må, och när jag skulle få tag i ett arbete. Nu när det är två att ta hand om är planen att försöka vara hemma båda två så mycket och så länge det går. Beroende på t ex ekonomi (om vi har råd) och återigen när jag får ett jobb.
VAD SER DU MEST FRAMEMOT EFTERÅT?
Brieost som jag nämnde ovan. Valfriheten att dricka alkohol eller inte. Att kunna gå fort igen (till och med jogga?) - just nu tar jag små korta steg som om jag hade en snäv kjol på mig pga bäckensmärtan. Att inte vara så osjälvständig. Få träffa och lära känna de där personer som finns inuti mig. Att se Anton som pappa, tror han kommer vara mycket gullig och fin. ♥
