Börjar nästan bli en tradition med bokrecension på fredagar! Tänker: kul att jag får tid och ork till läsning, men vill inte heller stressa upp mig kring att jag måste ha läst ut en ny bok till varje fredag. Denna gång har jag läst ut Babetta av Nina Wähä. Jag gillade hennes förra bok Testamente och gav den då (2019) högsta betyg. Var därför taggad på denna även om jag hört lite olika åsikter om den.

Babetta handlar om Katja och Lou som lärde känna varandra och blev bästa vänner på gymnasiet där de gick estet med teaterinriktning. Efter gymnasiet lyckas Lou få en roll i den stilbildande filmen Babetta och blir därefter en världskändis. Boken börjar med första scenen i Babetta-filmen, och sedan tas vi vidare till "nutid" där Lou frågar Katja om hon kan komma ner till sydfrankrike och tillbringa sista veckorna av sommaren där med henne. Katja säger jag kommer jag kommer och vi får följa med in i det stora slottliknande huset som har tillhörande trädgårdsmästare och städerska/kock, samt träffa på Lous äldre pojkvän (eller vad de nu har för relation) som är en känd filmfotograf och som filmade Babetta. Det är fest med champagne och kokain, en sommar som aldrig verkar ta slut, och mycket fokus på och kommentarer om att Lou är perfekt (skönhetsmässigt). Boken blandar scener från Babetta, nutid, och tillbakablickar på Katja och Lous relation. Det byggs hela tiden upp till att något kommer att hända, men ovisst till vad. 

Jag har otroligt svårt för Lous och Katjas relation. De kallar varandra bästa vänner, men jag får inte grepp om vad i deras relation som håller dem kvar och gör varandra pepp på att hänga. Mer än att jag tolkar Katja som besatt av Lou och hennes sätt att vara. De gör varandra illa genom att hångla med den andres pojkvän, och genom att spela falskspel och på så vis sno åt sig skådespelarroller. Som att de konstant tävlar mot varandra. Vi får aldrig veta hur de båda ser på att detta händer, och det är inte heller något de tar upp och pratar om, utan verkar sopa det under mattan. Det är den stora bristen i boken - att vi inte kommer nära någon eller något utan allt sker som på ytan och bara beskrivs som att "nu hände det här och det var ju lite märkligt men jaja nu pratar vi om hur det var på gymnasiet i stället".

De bästa bitarna i boken är scenerna från filmen Babetta. Upplevde det som meta och imponerande med en till påhittad berättelse i en fiktiv berättelse. Flertalet filmreferenser tas upp som jag ibland hade svårt att hänga med i, men det visar på att Wähä har ett enormt filmintresse eller har läst på otroligt mycket inför att hon skrev boken. Läste en annan recension som tolkat boken som en hyllning till filmens värld, och kan hålla med om att det är en passande beskrivning. Det är en bladvändarbok - jag ville veta vad det där smygande obehaget skulle leda ut i. 

Jag gav boken 3,5 av 5 i betyg på Goodreads. Men vill ändra mig och snarare ge en svag trea.