Jag tycker om att ha How I Met Your Maraton-maraton med dig.

Jag tycker om när du vill visa mig bilder och filmer på fina djur.

Jag tycker om att det ibland känns som att du känner mig bättre än jag själv.

Jag tycker om att jag alltid kan fråga dig om råd och bolla mina tankar med dig.

 

Jag gillar att jag fortfarande får ett pirr i hela kroppen när jag tittar in i dina ögon.

Jag gillar att vi alltid löser våra bråk och förlåter varandra.

Jag gillar när vi skrattar tills tårarna rinner (eller tills någon sätter ett popcorn i halsen).

Jag gillar att du accepterar mig och mina livsfilosofier.

 

Jag älskar att vi är så lika men ändå så olika.

Jag älskar att vi har smeknamn som inga andra kallar sig.

Jag älskar att vi har varit tillsammans i fyra hela år idag.

Jag älskar dig.

Min favoritlåt för tillfället. Den där låten jag lyssnar alldeles för mycket och ungefär hela tiden på. Får upp scener från "The great Gatsby" när jag hör den, tack vare en trailer. Bästa låten alldeles just nu, alltså.

I torsdags när jag åkte in och hämtade min nummerlapp blev jag så himla peppad. Målgången för Göteborgsvarvet var uppsatt samt gångbroarna en springer under precis innan det börjar bli dags för att spurta ordentligt. Åh. Älskar spurten på slutet. Bara strunta i att benen varit blytunga de senaste kilometrarna. Bara öka farten. Öka frekvensen. Springa om alla som precis som jag bara önskar att en var på andra sidan målgången. Ge allt fastän det inte finns mycket kvar att ge. Veta att det är nära. Lyckoruset. Åh.

 

I lördags var det dags igen att ta mig de 21 kilometrarna genom Göteborg. Det var varmt. Det var kvavt. Jag hade sovit dåligt, men ätit och druckit bra. Jag tog mig i mål. Jag klarade mitt mål (att komma i mål utan att ha stannat och börjat gå). Jag drack energidrycker. Jag fick på magiskt vis nya krafter när jag kom upp på Avenyn där jag mer dansade än sprang fram till tonerna av Gangam Style. Jag började spurta på slutet. Såg en kvinna i rosa tröja till höger om mig göra detsamma. Jag bara ska före henne! Gav allt jag hade. Klarade det. Så obeskrivligt underbart.

 

När jag mötte upp Patrik och mamma sa jag "varför gör en sådant här?". De hade inget svar. Jag upptäckte att jag hade två blåa tår och en hel del blåsor (varav en stor). Men igår kom peppen att anmäla mig till nästa år tillbaka. Och den är kvar. Jag ska springa nästa år också. Det finns inte så mycket som gör en både helt matt men alldeles utomordentligt lycklig på samma gång. De få situationerna måste en hålla hårt i.

 

I lördags gick jag på dop efter att först ha sprungit 5,8 km så snabbt jag förmådde och fick personligt rekord. Vädret var fint och kyrkogården gjorde sig väldigt fin denna lördagseftermiddag.

Igår sprang jag elva kilometer igen och för andra gången i mitt liv  sprang jag utan musik (och hittills känns det bra att bara ha naturljud och tankar i huvudet). Tror jag har fått uppleva det som omnämns som "runners high". Det måste vara det. De sista hundra metrarna hem flöt jag in i ett alldeles underbart tillstånd. Ett tillstånd som är obeskrivligt och bara måste upplevas för att det ska gå att förstå. Ett tillstånd som försatte mig i kanske en av de skönaste känslor kroppen kan ge sig själv. Är det belöningen jag får att springa elva kilometer utan att stanna skulle jag kunna göra det varje dag. Minst. Jag skulle så önska att alla fick uppleva det.

 

Dock märkte jag att det brände lite extra på framfoten där jag hade fått en blåsa från förra löpningen. När jag kom hem skulle jag titta till hur det stod till med blåsan. Det visade sig att mot-blåsor-och-skavsår-plåstret hade åkte ner till hålfoten och dragit med sig huden från blåsan. Huden under själva huden ser verkligen ut som på bilder av muskler. En speciell nyans av rött. Nu har jag satt plåster över och det svider inte lika mycket. Väntar bara på att det ska läka så jag kan ge mig ut och springa igen. Hoppas det går fort!

På Valborgsmässoafton slutade jag jobbet sent och fick skynda mig in till Göteborg för att hinna se Chalmerscortègen tåga genom staden. Och ännu roligare: se Wille vara med. Såg dock inte så mycket eftersom det var så himla mycket folk och den lilla höjningen som refugen gav mig egentligen inte spelade någon roll. När cortègen tågade tillbaka mot Chalmers hade jag mött upp Niklas, vi träffade Anton och senare dansade jag upp bredvid en ovetandes Wille tills det blev dags för henne att hjälpa till att riva deras flak.