Det är lugnt och tyst här hemma. Resten av familjen sover. Till slut. Efter en stunds gråt. Bara gräsklipparen hörs utanför. Jag passade på att ta en kort springtur förut efter att en av bäbisarna somnat. Andra gången jag sprungit sedan bäbisarna föddes. Temperaturen i luften var alldeles lagom. Jag försökte ta det lugnt, även om jag kände mig stark. Alla barnvagnspromenader i backar måste ju ha gett något. 34 timmars vila säger min pulsklocka att jag behöver nu. Det känns luftigt och klart i huvudet. Benen säger att de har jobbat.

I helgen hade vi inga planer. Blev promenad och fika. Var mesta trötta. Vi har haft tuffa nätter de närmsta dagarna. Har delat upp barnen i olika rum för att de i alla fall inte ska väcka varandra. En natt sprang jag bort till det andra sovrummet en gång i timmen för att ge napp och lite tröst. Efter fjärde gången kände jag att det här håller inte. Tog med mig täcke och kudde och lade mig bredvid. Och där har jag sovit nu i kanske två nätter. Känner mig mer utvilad. Har haft bara en bäbis att fokusera på, och höra, under natten. Vi vet inte om vi skjuter oss själva i foten och att det kommer leda till att det blir svårare för oss senare. Men just nu tar jag bara emot all kvalitativ nattsömn jag kan få. 

Sista veckan i september har nu börjat. Hoppas den blir fin för er!