Jag träffade Wille idag. Jag bjöd henne på lunch och köpte popcorn och hon betalade biobiljetterna till Les Misérables, en dramamusikal om vilken jag visste ganska lite innan jag såg den idag. Jag har inte sett några föregångare och har därför inget att jämföra med, men jag tyckte Tom Hoopers version var strålande och berörande.

 

Jag gillar för det mesta musikaler över lag. Speciellt de som innhåller pampiga, majestätiska och mäktiga musikstycken och mäktiga röster som ger gåshud. Och det gör sannerligen Les Misérables. När hela den revoltära gruppen framför "Do you hear the people sing" går det inte att inte beröras.

 

Här och där rullar tårar nerför min kind. Speciellt många i slutet och kanske därför väntade personalen så länge med att tända lamporna, för att man skulle få tid att torka bort de största tårarna. Att sedan på väg ut få möta andra människor med rödgråtna ögon och veta att även de har berörts, kanske inte av samma anledningar eller under samma scener som jag, men ändå av samma film. Det är något fint i det. Att känna någon slags gemenskap med främmande människor som man inte känner eller kommer att träffa igen och med vetskapen om att vi precis delat en upplevelse tillsammans, fast ändå var och en på sitt håll.

 

Tom Hoopers Les Misérables är lite mer än 2,5 timmar lång. Jag var medveten om det innan jag såg filmen och tänkte att det någon gång under filmvisningen skulle bli långtråkigt och att jag skulle börja fundera på vad klockan var och hur lång tid det egentligen kan vara kvar. Men det hände aldrig. Alltigenom var det något som höll det hela levande, som höll en kvar i berättelsen och det är i högsta grad imponerande.

 

Gå och se den, helt enkelt!