Under i princip hela min gymnasietid hade jag tandställning (jag brydde mig egentligen inte så mycket över hur mina tänder såg ut men tandläkarna tyckte att mina hörntänder tvunget skulle ner i höjd med de övriga tänderna), vilket medförde att jag bland annat övade in ett leende med stängd mun. Jag gjorde i princip vad jag kunde för att dölja att jag hade tandställning för jag tyckte inte att jag passade i det och att de var svarta klumpar på mina tänder. Hade jag fått förfrågan om att ha en genomskinlig tandställning eller en som satt på baksidan av tänderna hade jag med en gång svarat ja, ja, JA! Men jag var inte ens medveten om att det fanns alternativ (som jag iofs tror kostar skjortan) så jag log med stängd mun istället och hoppades på att den inte skulle synas när jag pratade (vilket den såklart gjorde).

 

Och detta sätt att le på har jag strikt praktiserat i stort hela tiden sedan dess (jag gick ut gymnasiet 2011). Men sedan ungefär en månad tillbaka har jag upptäckt att det ju går att le genom att visa tänderna. Helt otroligt, ju! Tänker också att jag och Wille numera skulle kunna ta kort tillsammans utan att jag ser helkonstig ut (för jag tror att jag gör någon konstig min eller grej med resten av ansiktet samtidigt som jag ler med stängd mun, men är inte säker). Och att det är en mindre sak att tänka på här i världen.

 

För övrigt så märker jag att en får fler och fler insikter ju äldre en blir. Typ som att tandställning mest bara är (förutom när den gör ont som tusan efter att tandläkarna spänt åt den) och att det inte är så himlans noga, egentligen. Och att mycket mer spelar roll om hur en är som person än vad en har på sig för kläder eller liknande. Och sådant är så himla göttigt att börja känna av. Tänk om en hade vetat det när en var 15 år och målade över finnar med ljusröd ögonskugga för att allt annat smink var slut. Eller gick på gymnasiet och hade tandställning ...