Jag bestämde mig igår för att inte springa Göteborgsvarvet. Hade fortfarande lite ont i halsen och liksom ingen ork i kroppen, så det var stanna hem och plugga (utomhus i solen och inomhus på golvet) som gällde istället.

 

Jag tänker å andra sidan att det var lika bra. Jag hade säkert skadat mig igen (jag brukar göra det, på ett eller annat sätt (en gång stukade jag foten redan på Älvsbogsbron men fattade det inte förrän jag hade kommit i mål)). Jag tror det har att göra med att en ger lite, lite extra under Varvet. Just tack vare den utomordentligt fantastiska stämningen och hejandet en får från publiken (lite som att alla Göteborgs absolut gladaste och peppigaste människor har tagit sig ut på gatorna) och de andra som springer. Mitt facebook-flöde fylldes igår av vänner som hade tagit sig igenom (och på bra tider, blir så glad för deras skull!) och blev lite, lite avis.

 

Det är känslan när en springer in i Slottsskogen igen och ser skylten om att det bara är en ynka kilometer kvar och det liksom går att hitta lite extra kraft. Det är känslan av att ge allt det där sista som en mirakulöst nog har kvar och springer in på Slottskogsvallen och förbi alla andra löpare som också önskar att de redan var i mål. Det är den känslan, tillsammans med folkets pepp och alla må-bra-hormoner som kroppen badar i efteråt som gör att jag så snart anmälan öppnar tänker anmäla mig för även nästa år. Och då tänker jag inte vara sjuk men sjukt bra tränad. Hoho.

 

Nu närmast: tentaplugg och tentavecka. Är så pepp på sommarlov så jag hoppas dessa veckor går fort men smärtfritt.