Vi besteg vulkanen Merapi och vandrade i åtta timmar
2016-08-06 08:45:00
Klockan 22 blev vi upphämtade i torsdags, och två timmar senare började vår bestigning av vulkanen Merapi (som för övrigt betyder eldberget) tillsammans med fyra holländare, två från Singapore och en portugis. Det gick uppför och uppför. Hjärtat dunkade. Vaderna fick jobba och sträcka ut sig. Mot slutet kände rumpmusklerna att de fick börja ta över. Chipspåsarna jag hade med mig expanderade och jag tänkte att dem får vi öppna så att de inte sprängs. Vattenflaskor dracks upp. Flera kvartspauser gjordes, där vi också peppade genom att skrika vårt lagnamn "Team Smoking Hot Panda". Men till slut! Efter ungefär sex timmar hade vi börjat närma oss toppen och solen höll sakta på att gå upp.
Då märkte vi att vi var ovanför molnen. Och att vi var mer eller mindre trötta.
Guiden som hade följt mig och Annie den sista vägen sa (på indonesiska, woop) att han kunde ta kort så att jag kunde vara med på bild. Dock mycket svårt i motljus, men fint ändå.
Vi tog några sista minipauser på vägen och plötsligt var det ganska så ljust och det gick att se det steniga och sandiga landskapet vi vandrat genom.
Jag hoppas att det går att se på bilderna hur otroligt värt det var, trots träningsvärk i låren idag (men inte farligare än att vi kunnat vandra 3 kilometer idag). Och mår ju förhimla bra psykiskt och har energi och ork (som jag ju gör/blir av motionerande).
Det var vackert men kallt däruppe på toppen. Hade tre lager tröjor på mig plus en regnjacka men frös ändå. Vid kratern rök det lite och luktade svavel, såklart. Läste nu i efterhand att vi tydligen bestigit Indonesiens mest aktiva vulkan (om wikipedia talar sanning) ...
En av våra guider gav oss den här skylten, så den tog vi kort med. Översta är på mig, Annie och en annan av våra guider. Den nedre är på Team Smoking Hot Panda, minus våra vänner för Singapore som tyvärr blev för trötta för att ta sig ända upp. 2 930 meter över havet och supernöjda.
Solen gick upp mer och mer och det blev dags att påbörja vandringen neråt. Nerför sanddynor och flera av oss ramlade från och till. Landade mjukt, ändå.
Högst däruppe hade vi alltså varit. Det ser ut som att det är en fin, ordentlig väg på bilden ser jag nu. Men det var det inte, haha. Som att vandra uppför sanddynor och åka lite bakåt för varje steg som en tar uppåt.
Jag hade ju fått en massa energi i kroppen (fast trötta vader), så jag och den ena guiden skutt-sprang ner och hoppade omkring och räknade på indonesiska och ropade "pagi" till folk vi mötte. Enligt Annie såg jag himla lycklig ut. Älskar och blir extra glad över att min kropp orkar och får ny energi. Är så stolt över Team Smoking Hot Panda också, såklart!
Väl nere igen fick vi frukost och high-fives. Har nog aldrig sovit så gott den natten efter och vaknade inte ens av att det störtregnade utomhus, förresten. Gött!
Kommentarer
Postat av: rememberthiis.blogg.se
Fina bilder!
Trackback
