Förra veckan åkte vi hem till mina föräldrar. För att umgås men också för att hämta min pappas gamla växa-säng. Den han sov i när han var liten. Nu ska hans barnbarn sova i den. Fick "specialbeställa" ny madrass. Nya barnsängar är fem centimeter större på längden och bredden än äldre barnsängar. Sedan bädda. Och testa att natta. Var beredd på att det kommer bli klagomål. Beredd på att det skulle ta minst en vecka för barnet att vänja sig vid den nya sängen och rutinen. Byggde upp med förståelse och tålamod. Men jag blev överraskad. Det har nästan gått snabbare att natta i barnsängen än bredvid mig i den stora sängen. Lite bus, lite upp och ner och hit och dit. Men mindre än vanligt. Och till slut bara somna.

Så nu sover jag själv i vår stora säng. Utan något barn (och för tillfället även utan min man). Det har jag inte gjort sedan tvillingarna föddes förra året. Hur kommer det kännas, tänkte jag. I mitt huvud är det en separation, något nostalgiskt sorgligt, en ny fas att gå in i. I praktiken, i verkligheten, sover jag djupt hela natten tills jag hör någon prata eller mumla i sängen bredvid strax innan klockan 6. Och då vi myser en liten stund tillsammans i stora sängen innan det är dags att byta från pyjamas och göra gröt. Det blev bra. Det blir bättre.