Brukar svara bra. Ibland till och med oförskämt bra. Tänker då i jämförelse med de två veckors konstant illamående (bakis-känsla) jag hade tidigt, och hur jag hört att andra kan ha mått. Daglig halsbränna som jag käkar omeprazol emot och knappt märker längre. Och trötthet. Minst en tupplur om dagen är det som gäller. Har lätt för att bli uttorkad så försöker se till att alltid ha en fylld vattenflaska med mig eller i närheten av mig. Tycker jag dricker konstant. Så vanliga gravidkrämpor vad det verkar. På sistone har jag även börjat få ont i ländryggen - de börjar bli tunga nu. För mycket stillasittande i samma ställning tror jag kan vara en stor bov, men ska höra med min barnmorska om hon har några råd. Enligt 1177 är det foglossningskrämpor.

 

Pendlar beroende på dagsform skulle jag säga. Kan ha dagar eller stunder då jag känner att nej nej nej, avbryt, jag vill inte det här längre, jag kommer inte orka, jag vill ha tillbaka min självständighet och mitt gamla liv. Jag. Vill. Verkligen. Inte. Medan jag andra stunder ser fram emot att ha två gulliga, sovande bäbisar bredvid mig (drömscenario, jag vet), två fyraåringar som ställer varför-frågor om allt, eller läsa högt ur böcker med barnen i knät. Mycket rimligt att jag pendlar när något så livsomvälvande står för dörren. Hade nog snarare varit rädd om jag inte hade pendlat.

 

Är också livrädd för kejsarsnitt vilket kan bli en utgång i mitt fall (50 % av tvillingfödslar) - knivar, nålar, och operationer får mig att vilja svimma. Har fått tid att prata med en läkare om specifikt detta. Tycker det känns tryggt att vi får gå varannan vecka hos barnmorska redan (är i v 26 av 40 nu) och kolla hjärtljuden, och gå på fler ultraljud för att se vad de har för sig därinne och att de fortfarande är kvar.

 

Känner mig trygg i och väldigt glad för att det är Anton som är deras pappa. Fina egenskaper som bör föras vidare. Jag har en person som peppar, ger mig komplimanger om hur snygg jag är trots att jag känner mig uppblåst och klumpig, säger tack för att du bär våra barn, och ser till att jag äter och dricker ordentligt. Min klippa genom den här stormen. Hade inte klarat det utan någon som är så pepp på att bli förälder, för så kul eller härligt tycker jag inte att det är att vara gravid. 

 

Tycker för övrigt att det var skönt i början att läsa Sandra Beijers inlägg om hennes graviditet, för hon lyckades ofta sätta ord på vad jag själv kände kring graviditet (t ex det här om amning). Hade hennes Q&A som underlag för att diskutera igenom det hele med Anton - kom ihåg att jag grät vid något tillfälle för det blev en sådan urladdning att få ur sig alla tankar och känslor.

Inte aktivt. Vi kommer gå på fler ultraljud än vad som görs vid en normal enlingsgraviditet, så kan ju hända att vi råkar se eller att de råkar försäga sig och då får det väl vara så. Är såklart nyfikna, men har landat i att det kommer inte spela någon roll (vilket det såklart inte heller gör för majoriteten av föräldrar). Kommer inte skaffa kläder eller leksaker av en viss typ specifikt beroende på barnens kön ändå. 

Ja, till slut! Vi hade enats om ett pojknamn och ett flicknamn redan innan vi gick på första, tidiga ultraljudet. Sedan behövde vi ju lägga till två namn till. Det blir mestadels gamla släktnamn. Och mellannamnen är också färdiga. Hade väl varit ur karaktär av mig att inte ha bestämt detta innan bäbisarna kommer ut i syre-världen. 

Snarare tvärtom. Varit mycket som jag inte velat äta, speciellt första halvan (men nu börjar det äntligen vända!). Några veckor levde jag mest på ostmacka och o'boy - tänkte att det kommer vara kortvarigt så hade mentaliteten att hellre att jag äter någonting än ingenting. Har känt total avsky och äckel mot rester, och svamp (vilket jag alltid tyckt är gott). Min barnmorska bekräftade att det brukar vara vanligt att hellre vara sugen på kall mat än något lagat. Haft en längtan till mat jag åt när jag var liten. Gått förbi skolors bamba och önskat att jag kunde gå in och få slänga upp potatis och pannbiff på tallriken. Varit sugen på en maträtt, för att en kvart senare bli totalt äcklad av tanken att äta det. Men okej, kan bli sugen på syrligt. Turkisk yoghurt, citron, sura clementiner.

Pendlande. Mellan kul att det gick, och eh vad tusan har vi gjort? Gick lite fortare än vad jag hade förväntat mig. Tog ett test som gav svagt resultat, och väntade två dagar med att ta ett nytt som gav ett mer säkert resultat. Gick runt i en slags dimma de dagarna och bara väntade. Hade symptom som jag inte brukar ha innan mens, samt avsaknad av de jag brukar ha, så var väl egentligen inställd på det. Ville bara dubbelkolla. Har skrivit lite mer om hur det var att få reda på att det är två här. Men tror chocken blev extra stor eftersom jag hade totalt blånekat och ställt mig in på att det inte kan vara två (ansåg att jag mådde "för bra", och tvillingarna i släkten kändes för långt bort för att det skulle vara genetiskt). 

Tycker jag har känt dem lite, lite hela tiden. Men nu börjar jag fatta vad som menas med att det kan kännas som en kittlande fjäder, eller att ha ett fiskstim i magen. Och nu är det tydliga sparkar eller boxningar eller vad de nu har för sig. Anton har kunnat känna dem sparka mot sin hand. Kändes som en milstolpe.

Slutet på april är det beräknat. Men är förberedd på att de kan komma allt från slutet på mars, till mitten på april också. Vanligt med tidigare födsel med tvillingarna. 

En babysitter, ett babynest, och en barnvagn är väl det vi har köpt själva hittills (allt begagnat). Och tvättbara tvättlappar. Vi har förmånen att kunna få / få låna mycket från släktingar och vänner som har barn. Spjälsäng, kläder, badbalja, babygym, en till babysitter, och bärsele har vi t ex kunnat få / få låna. Väntade med att införskaffa det mesta tills vi hade flyttat. Vill hämta en vagga från 1800-talet som står hos mina föräldrar också. Känner mig något lugnare nu än jag gjorde i början av veckan.