För några dagar sedan gick min farfar bort. Det var ett besked som jag väntade mig att få, men som likväl var jobbigt att ta emot. Mamma skrev en morgon att nu har han fått somna in, och det blev så verkligt då att trots vård kommer han inte bli den han var och han kommer inte längre finnas. Jag satt och matade en av mina bäbisar när jag fick beskedet. Bäbisens hår blev blött av tårar, och jag gav så många kramar och pussar jag kunde. Det blir den tredje begravningen för mig detta år. Snart har jag varit med om alla livets högtider på bara detta halvår. Bröllop, begravningar, konfirmation, och dop. Saknas väl bara en examensfest. Jag försöker hitta tid mellan bäbisarnas matningar att sörja och minnas. Såg på gudstjänsten där hans namn nämndes i tacksägelsen. Fick ur mig en skvätt gråt.

För mig är farfar låten "Högt upp i luften där svalorna bor". På kalas när jag var yngre satt jag alltid med stor förväntan och väntade på att farfar skulle resa sig upp och ta ton till just den sången. Att han skulle delegera ut vilka i rummet som skulle få sjunga när. Den sången, och att det var just farfar som styrde, var det bästa jag visste på kalasen.

Farfar är doften av tulpaner. Den doften påminner mig om alla gånger vi var på väg på kalas och mina föräldrar stannade till utanför farmor och farfar, någon, oftast mamma, smet ut till blomboden och tog med sig en bukett tulpaner som vi gav bort. Jag får anta att de hade bett farfar förbereda en bukett, för den var alltid inslagen i papper eller hade i vart fall en gummisnodd kring sig. Han är också doften av andra blommor och oasis. Blomdofterna påmminer mig om hans blomsteraffär som han först hade bredvid byns ICA-affär, och sedan hemma.

För mig är farfar någon de flesta i byn, och många i kommunen, kände till. Han var så engagerad i olika sällskap. Fotograf och skribent på Kungälvsposten - de sista åren fick jag hjälpa honom att även mejla texter till Bohuslänningen. Kyrkovärd och med i kyrkans sångkör - jag kunde enkelt urskilja hans starka sångröst bland alla andras. Ordförande i bland annat vägföreningen och hembygdsföreningen. Drev blomsteraffären. Kunde säga att jag var farfars barnbarn och folk visste vem han var.

Farfar är någon jag hjälpte att snygga till hundratals knippen med gräslök som han skulle sälja på Partihallarna. De gula topparna skulle knipsas av, och ogräs som kommit med skulle rensas bort. Bredvid gräslöksodlingen spirade all blåklint som också skulle säljas, men vi fick lov att plocka ett gäng för att ha i midsommarkransen. Hjälpte honom också att sätta potatis i det stora potatislandet. Satt bakom gamla traktorn på den gamla potatisfördelaren, och det gällde att vara snabb som tusan att plocka en potatis och lägga i fördelaren. Där satt han och jag bredvid varandra medan pappa körde traktorn.

För mig var farfar en skojfrisk filur som tyckte om att umgås med folk och få dem att ha det roligt och trevligt. Någon som alltid låtsades spela förvånad och överrumplad för att locka fram skratt hos oss barn. En man som alltid bar på ett leende. Det är så jag kommer minnas honom.

Jag kommer även minnas hur fin han alltid var mot farmor och dagligen gav henne komplimanger och visade sin uppskattning verbalt. Smekte henne över kinden och sa något om hur fantastisk hon är. Har alltid tänkt att det är något att ta efter i mina egna kärleksrelationer och något att söka efter.

Vi har testat på att gå upp en svårighetsnivå i ta-hand-om-bäbisar-livet genom att vara sjuka i några dagar. Det är när rutinerna ruckas på och det blir förändringar i vardagen som svårighetsgraden ökar. Är glad över att det finns paracetamol att ta för att orka. Är också glad, och tacksam, över att mina föräldrar kunde komma hit en sväng och avlasta oss i helgen med matning och ta med bäbisarna ut på promenad så att vi kunde få sova helt ostört. Det var så märkligt när bäbisarna var borta; det var något som saknades, kroppen kände det på sig. En spänningshuvudvärk av att hela tiden vara uppmärksam på någon annans behov släppte för en kort stund. Jag har också fått testa på att vara ensam hemma själv med en bäbis över en dag. Min mycket korta erfarenhet av detta säger att det känns skönare och enklare att vara hemma två föräldrar med två bäbisar, än ensam med ett. Men nu är väl allt återställt igen. Två hyfsat friska föräldrar och båda hemma hela dagarna. 

Vi har nyligen fått ett dödsbesked, och trist nog går jag väl och väntar på ännu ett. Har redan hunnit gå på en begravning detta år, så det verkar bli ett dödens år i år. Men det är också tvillingarnas födelseår, och får finna glädje i det.

Det känns nu så avlägset att jag någonsin har varit gravid. Det enda kroppsliga som fortfarande påminner mig om det är att naveln inte helt och hållet har intagit sin forna plats utan är på väg tillbaka inåt. Veckorna innan bäbisarna bestämde sig för att bli födda peppade jag mig med att göra en lista över sådant jag nog kommer sakna när jag inte är gravid längre. Jag tyckte att folk var snällare och mer omtänksamma mot mig, erbjöd bästa och skönaste platsen, log mot mig på gatan, och hjälpte till att bära saker. Det var fint att få ha varit med om. Tänkte att jag skulle sakna mitt fylligare hår - den extra dosen tillväxthormoner i kroppen gör att den gravida tappar mindre hår - och det stämmer, är redan trött på att plocka hårstrån från kläder och på bäbishåren som kliar mig i ansiktet. Hade väl några grejer till på min pepp-lista men ärligt talat så är det ändå skönare att bara inte vara gravid längre. Förutom det med håret då. Herregud vad det kan irritera mig. Upptäckte svårigheten att börja använda mina vanliga gamla kläder igen - hur brukade jag matcha och vad brukade jag ens ha på mig? Blir lite som att ha tillgång till en ny garderob - toppen ju.

Utöver att ta oss igenom vardagarna har vi firat Antons födelsedag med tårtkalas. Jag fixade pannkakor till frukost och gav en fotobok om oss som jag mer eller mindre knåpat på sedan årsskiftet. Fanns många bilder och händelser att få med då vi känt varandra sedan 2008. Av tvillingarna fick han ett förstorat foto på oss från vår vigsel. Otroligt nog beställt från samma ställe som fotoboken.

Maj är här och jag tycker att det har gått fort. Är väldigt taggad på varmare temperaturer och att kunna (fortsätta) gå omkring i svalare kläder. Ska bli spännande att se om vi kan komma iväg på utflykter i sommar med tvillingarna. De och deras barnvagn tar upp i princip hela bagaget och baksätet, så det finns inte mycket utrymme för annan packning. 

Nej det får vara allt för denna gång och slut på detta spretiga inlägg. Mest glad över att det fanns tid, möjlighet, och ork till att knåpa ihop något. Hoppas ni får en fin början på maj!