Vecka 12. Ett år som föräldrar (till tvillingar)
2024-03-20 08:00:00
Week 12. One year as parents (to twins)
För ett år sedan kom vi hem från att ha tillbringat en vecka på neonatalavdelningen. Med våra två små bäbisar. För tidigt födda och så små att de drunknade i både kläderna vi hade haft med oss och i babyskydden. Med sond igenom näsorna och med en liten aparat som skulle säga ifrån om de slutade andas. Minns den hemkommardagen så väl. Tilda och Amanda hjälpte oss att ta in packning och bäbisar. Jag stod och grät i vardagsrummet och fick kramar. Var så överväldigad. Över livet. Över att bäbisarna var här. Över att de var så hjälplösa. Över att det stod presenter och blommor på bordet. Var så trött från att inte ha fått sova mer än en timma i sträck på en vecka. Matning och blöjbyte var tredje timme. Minns hur Anton sedan i barnrummet slängde ner lilla soffans alla soffkuddar och sittkuddar på golvet för att ha babynesten i soffan istället. Hur vi värmde vetekudden och höjde temperaturen på elementet. Bäddade med filtar och gjorde allt vi kunde för att barnens kroppstemperatur skulle gå upp. Bar in soffbordet och åt hamburgare därinne. Och bara tittade på hur de andades.
Vi har haft ettårskalas. Firat deras första födelsedag. De har utvecklats så mycket sedan den där dagen för ett år sedan. Nu står de upp och kan ta sig fram på golvet. Försöker kommunicera med pekande och ord. De kan så mycket! Känner ofta en stolthet över dem. En varm känsla i kroppen. De är så duktiga. Mycket av deras personlighet känner vi igen från hur de "alltid har varit". Det är fascinerande. Är så fint att få följa dem. Att få se vad det ska bli för individer av dem. Att få lära dem vad saker heter och hur de fungerar.
Jag har satt upp visioner för mitt föräldraskap. Jag vill och önskar att barnen ska få bra självförtroende och god självkänsla. Att de ska veta vad de kan, och att de kan. Men också ha koll på sina begränsningar och veta att det då är inga konstigheter att be om hjälp. Jag vill att de ska känna sig sedda och hörda. Att de ska lära sig att de inte alltid kan få sin vilja fram, men att de alltid får känna sina känslor. Jag hade önskat att de blir duktiga på att argumentera, något som jag själv tycker jag är dålig på, men nu börjar det närma sig detaljstyrning. Framförallt hoppas jag att de får en fin relation till varandra.
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur mycket jobb det är med barn. Med två barn. Det dygnet-runt-jobbet det innebär. Jag har på det här året fått lära mig saker om mig själv, om Anton, och om vår relation. Hur viktigt sömn och vila är. Hur viktigt det är att snälltolka och prata igenom situationer när känslorna inte längre är i affekt och efter några fler sömntimmar. Det är kämpigt. Det är fint. Det tar slut på energin. Det ger glädjerus. Jag hade för inget i världen bytt ut dem. För just mina barn är helt perfekta och jag är glad att få ha varit en stor del av deras första år i livet.
Bilden är från när vi häromdagen passade på att äta lunch ute när det var soligt. Skönt att slippa städa upp inomhus. Jobbigt att behöva springa efter krypande barn som ville på upptäcksfärd på blöt gräsmatta. Det här var ett litet instick. Hoppas ni får en fin påsk om vi inte hörs innan dess. ❤ (Tryck gärna på hjärtat här nedan.)
Om att bröstpumpa
2023-10-27 16:12:39
About breast pumping
I snart åtta månader har jag pumpat för att få ut bröstmjölk till mina två bäbisar (insåg häromdagen att det har faktiskt gått så lång tid, jisses). Och nu håller jag på med att trappa ner. För att snart sluta helt. Jag ser så otroligt mycket fram emot att inte behöva tänka på att åh just det jag måste pumpa nu (om jag ska vara helt ärlig, snarare åh nej jag måste pumpa nu). Har tröttnat på att ha detta måste ständigt över mig. Men det känns också konstigt. Efter snart åtta månader har det blivit en stark vana. Sista gången kommer att bli att diska alla delar noggrant. Packa ner i väskan för att inte användas mer (av mig). Kommer jag att kunna gå och bara lägga mig på kvällen efter att ha nattat barnen? Vilken omställning.
I efterhand känns det som rätt beslut för oss att jag pumpade, istället för att amma. Vi hade det kämpigt med att få till amningen, speciellt för båda bäbisarna. De var för svaga när de föddes (för tidigt) och det blev mest frustration och förvirring. Och även om vi hade fått det att funka hade jag blivit fast i soffan större delen av dygnet, om jag ser på mina barns ätarmönster. Vi har kunnat vara två föräldrar som matat barnen, och kunnat dela på det ansvaret. Men det har blivit mycket diskande och matförberedelser, vilket vi hade kunnat slippa när väl sonderna var borta. Men om jag hade fått mer sömn vette tusan. De två bästa händelserna var när vi köpte hem en pumpningsbh och äntligen fick händerna fria, och när jag började använda en mer mobil pump som jag kunde gå runt med i fickan. Att först bara kunna äta samtidigt som jag pumpade - en sådan tidsvinst!
Det jag saknar såhär i efterhand är mer information från vården. När det gäller amning kände jag att det fanns tips och rådgivning. Men med pumpning var det mer här är pumpapparaten, här är trattarna, tryck på de här knapparna, här varsågod. Hade önskat en pumpnings-PT. Jag var så förvirrad. Visste knappt vad jag skulle fråga. Kände mig dum. Fick vaga svar när jag väl frågade. Sökte igenom hela internet efter svar på mina frågor men fick inte alltid svar. Så fick pröva mig fram själv. Med blandat resultat. Hade behövt få pepp och råd kring hur jag kunde öka produktionen, vad som var viktigt att tänka på, vilka inställningar jag skulle sätta, att det gick att få mjölkstockning om jag "slarvade" (vilket jag fick lära mig den hårda vägen, tvi vale).
Och nu när jag känner mig vis och erfaren och till och med själv hade kunnat vara en pumpnings-PT så är det dags att sluta. Avsluta på topp så som de allra bästa gör. Är i skrivande stund nere på två korta pumpningar per dag. Från att som mest ha pumpat i minst 15 minuter åtta gånger om dagen. Att jag orkade, känner jag. Hur hann jag med något annat? Jag ska ha den största himla klappen på axeln. Att få till bara de här två pumpningarna nu känns tradigt. Men det är väl det som är att leva i bäbisbubblan: bara göra, som en robot, utan att tänka att något egentligen är jobbigt. För de där små liven alltså. Gör vad som helst.
Ett halvår som tvillingförälder
2023-09-11 09:35:43
6 months as a twin parent
Sex månader har passerat sedan vi en sen marskväll fick träffa våra barn för första gången. Sex månader sedan de höll på att födas hemma i toalettstolen utan att jag fattade det. Sex månader sedan de lades in på neonatalavdelningen med andningsslangar och sonder. Sex månader sedan vi fick lära oss allt om sondmatning och prematurer. Sex månader av att börja bli tvillingarnas mamma.
Jag förundras ofta över att de finns. Här. Hos oss. Våra två bäbisar. Tänk att de är två stycken! Tänk att de finns. Tänk att vi får följa med i deras utveckling och på deras hittepå. Våra barn. Våra tvillingar. Våra tokungar. Våra sötfisar.
Det här halvåret har gått både otroligt långsamt, och samtidigt så fort. Det har hänt så mycket, och samtidigt så lite. Det har varit variationer i ork och känslor. Jag har gråtit mitt i natten när jag satt mig vid den (gamla) oflyttbara bröstpumpen i soffan och känt avundsjuka över att Anton och bäbisarna kan få sova. Jag har fascinerats varje gång barnen har lärt sig något nytt läte eller motorisk färdighet. Jag har blivit tokig och frustrerad när de inte somnar så fort jag har föreställt mig, och något jag tänkt hinna med blir påverkat. Vi har inte bråkat så mycket som jag trodde att sömnbristen och stressen skulle leda till. Vi har blivit ett team och hittat våra rutiner, som ett läkarteam på operation säger vi: hämta deras flaskor, tvättlapp tack, nappen jag behöver nappen. Jag har haft låga förväntningar kring att hinna med något av mina intressen, och blivit positivt överraskad varje gång jag hunnit läsa en bok. Jag har blivit förundrad över vilka innebyggda krafter och instinkter jag har för att försvara mina barn och få dem att överleva. Jag har tänkt att jag vill rymma hemifrån. Jag har tänkt att jag inte vill vara någon annanstans. Den där kärleken till barnen som ska komma direkt efter förlossningen infann sig aldrig - tror allt gick för fort och de blev inlagda på neo och vi blev robotliknande rutinföljare - men nu, nu växer den och tar mer och mer plats och den får snart inte plats i kroppen och den gör mig glad varje gång jag tänker på dem. Den gör att jag förlåter allt.
Har fått frågan om vad det bästa är med att ha tvillingar. För det första kan jag inte föreställa mig hur det skulle vara att bara ha en. Vem av dem skulle vi vara utan, och vilka moment under dagen skulle bli annorlunda? Omöjligt för mig att tänka på. Men okej. Det bästa. Det bästa är att vi kan motivera att vi båda är föräldralediga samtidigt - är lyxigt att kunna dela på tuffa stunder dygnet runt och att alltid ha sin bästa vän i närheten och att inte behöva missa något i deras utveckling. Det bästa är att vi så tydligt redan från de första dagarna sett att de är två olika individer och att de beter sig olika. Det bästa är att det känns effektivt med två på en gång. Det bästa är att jag har kunnat variera vem av dem jag har hand om eller umgås med - speciellt när jag behöver få ta en paus från någon av dem. Det bästa är att de alltid kommer ha sällskap av varandra. Det bästa är att de alltid kommer ha en kompis.
Första månaden bestod mest av att komma in i bäbis-livet, med in- och sedan utskrivning från neonatalavdelningen, vägning varannan dag, och sondmatning (de var så små, men det fattade jag inte riktigt då. Skulle ju "egentligen" varit kvar i magen). Andra månaden började vi gå ut mer och mer med barnvagnen, och bjuda hem folk på besök och de började kunna fokusera med blicken. Tredje månaden vågade vi oss iväg hem till andra och ut på utflykter, och de började le mot oss. Fjärde månaden döptes de och vi provade på att bo i sommarstugan och de kunde sitta upp med stöd. Femte månaden blev deras favoritlek att stå upp och att hoppa i hoppgungan och plötsligt kunde de greppa tag i saker och stoppa det i munnen, och de började sova i spjälsängen istället för i babynästen i vår säng. Sjätte månaden fick de sin andra vaccindog och deras gråt fick mig att gråta, de blir bättre på färdigheten att hålla i och föra föremål till munnen, och vi har börjat ge små små små smakportioner med mat. Ska bli spännande att se vad nästkommande månader ska innehålla. Puss på er våra älsklingar.
10 vanliga frågor om bäbisarna och föräldraskapet
2023-06-16 09:10:33
10 questions about the babies and being a parent
Vi får bra och intressanta frågor av folk, som jag tänkte dela med mig av. Håll i hatten och håll i nappen, nu kör vi!
HUR KÄNNS DET ATT VARA FÖRÄLDER?
Mycket svår fråga att svara på tycker jag, kanske för att jag inte har känt efter riktigt. Det är ett heltidsjobb. Nej, det är ett dygnet-runt-jobb. Det är en ny vardag. Det är en liten varelse att ta hand som är oförmögen att ta hand om sig själv, eller ja två då i vårt fall. Det är någon som ler mot mig när de ser mig, om hen inte är hungrig och upprörd. Det är starka instinkter och kärlekskrafter som jag inte kan styra. Det är en konstant oro (andas du?) och mycket ett liv i nuet.
ÅH TVILLINGAR, FÅR NI DUBBLA FÖRÄLDRADAGAR DÅ?
Nej, vilket irriterar mig då vi känner att båda föräldrarna behöver vara hemma för att inte någon av oss ska typ gå in i väggen (70% större risk för tvillingföräldrar enligt en norsk studie). Föräldradagarna förbrukas snabbt av två hemmavarande föräldrar, dessutom behöver vi skaffa dubbla uppsättningar av mycket vilket blir dyrt. Vi får 180 dagar extra utöver de 480 dagar som alla med enlingar får. Hade vi fått två enlingar födda samma år (vilket ju är en möjlighet) hade vi ju fått 480 dagar två gånger. Det politiska argumentet emot är typ att tvillingföräldrar inte ska kunna vara förädralediga längre tid än enlingsföräldrar, det blir ju orättvist då. 🙃
SER NI SKILLNAD PÅ DEM?
Ja, och det tycker jag vi har kunnat göra sedan de föddes. De är också olika i personlighet, det upplevde jag att de var redan inne i magen. Vi har några kännetecken som vi brukar nämna så att andra också kan veta vem som är vem.
FÅR JAG LÄGGA UT BILDER PÅ DEM?
Helst inte än så länge. Vi har ännu inte bestämt oss i frågan om bilder på barnen i sociala medier. Letar argument för och emot. "Alla andra" lägger ju ut bilder på sina bäbisar och barn, och det är väl okej och upp till var och en att bestämma. Även om våra bäbisar ju är de gulligaste som finns och resten av världen bara borde få ta del av deras söthet. 😍 Börjar dock känna att det finns något jag vill skydda dem mot. Att deras googleträffar ska vara deras egna att skapa.
FÅR NI SOVA NÅGOT?
Det tycker jag ändå. Gäller att sova när de sover bara. Blir inga längre sovstunder och det varierar mycket, från 1 timme till 4 timmar. Går oväntat bra att sova lite hackigt. I början var det tufft med en ny omställning, men nu tycker jag att jag har vant mig.
AMMAR / BRÖSTPUMPAR DU?
Ammar när jag känner för det, men det kanske blir någon eller några gånger i veckan bara. En av tvillingarna föredrar flaska, men den andra kan tycka att det går an att bli ammad. Annars bröstpumpar jag, mest för att vården ivrat för hur bra mammans bröstmjölk ska vara för barnet. Utöver det får de ersättning. Hade ingen stark åsikt om hur vi skulle göra mer än att det vore bra om Anton kunde hjälpa till att mata åtminstone emellanåt. I och med att barnen sondmatades första månaden fick vi aldrig in någon amningsrutin heller, och jag började bröstpumpa redan andra dagen efter deras födsel. Smidigt att kunna vara flexibla med både flaska och amning tycker jag.
HUR GAMLA ÄR DE?
Tre månader nu. De är födda i mars.
HUR LÄNGE SKA NI VARA FÖRÄLDRALEDIGA? ÄR BÅDA HEMMA?
Båda föräldrar är hemma, och det är otroligt skönt. Vi tänker fortsätta såhär så länge det är ekonomiskt möjligt för oss. Tar inte ut så många föräldradagar än, vi kunde vabba hela första månaden samt fick ut pengar från vår gravidförsäkring för sjukhusvistelse. Någon gång efter att de har fyllt ett år får de väl börja på förskola dock. För att försvara vår SGI kommer vi behöva ta ut fem föräldradagar i veckan efter att de har fyllt ett år, och då kommer dagarna bli tvingade att förbrukas om vi ska kunna vara hemma.
VAD HAR FÖRVÅNAT DIG MED ATT BLI / VARA FÖRÄLDER?
Att det var matning var tredje timme, dygnet runt, den första månaden. Vet inte vad jag hade förväntat mig, men blev överraskad. Att jag kunde bli avundsjuk på sjukhuspersonalen som fick hålla mina barn och umgås med dem även när jag inte var med - besökte bäbisarna en dag och då höll en sköterska i en av våra bäbisar efter vägningen och en rädsla för att mina barn skulle knyta an till andra kvinnor kom över mig. Alla instinkter och försvarsmekanismer som satts igång. Att jag hinner läsa böcker och har mer ork än vad jag trodde jag skulle ha.
ÄR DET KUL ATT VARA FÖRÄLDER?
Oftast. Speciellt när de sover, haha. Då är de som gulligast. Det är kul och fascinerande att få följa utvecklingen, från att de inte kunde göra något själva utan allt var på ren reflex till att de nu börjat le och är på väg att upptäcka att de har armar och ben som de kan styra. Det är kul att få se vilka egenskaper och gener de har fått från oss föräldrar. Det är jobbigt när de uttrycker missnöje och allt vi gör verkar vara fel, har fått börja säga att nu behöver jag få ta en paus från den här tvillingen så du får ta över. Det är kul att få vara med om det här med min bästa vän.
Vecka 18. Ökad svårighetsnivå, dödens år, och en födelsedag
2023-05-04 17:40:47
Week 18. The next hard level, the year of death, and a birthday
Vi har testat på att gå upp en svårighetsnivå i ta-hand-om-bäbisar-livet genom att vara sjuka i några dagar. Det är när rutinerna ruckas på och det blir förändringar i vardagen som svårighetsgraden ökar. Är glad över att det finns paracetamol att ta för att orka. Är också glad, och tacksam, över att mina föräldrar kunde komma hit en sväng och avlasta oss i helgen med matning och ta med bäbisarna ut på promenad så att vi kunde få sova helt ostört. Det var så märkligt när bäbisarna var borta; det var något som saknades, kroppen kände det på sig. En spänningshuvudvärk av att hela tiden vara uppmärksam på någon annans behov släppte för en kort stund. Jag har också fått testa på att vara ensam hemma själv med en bäbis över en dag. Min mycket korta erfarenhet av detta säger att det känns skönare och enklare att vara hemma två föräldrar med två bäbisar, än ensam med ett. Men nu är väl allt återställt igen. Två hyfsat friska föräldrar och båda hemma hela dagarna.
Vi har nyligen fått ett dödsbesked, och trist nog går jag väl och väntar på ännu ett. Har redan hunnit gå på en begravning detta år, så det verkar bli ett dödens år i år. Men det är också tvillingarnas födelseår, och får finna glädje i det.
Det känns nu så avlägset att jag någonsin har varit gravid. Det enda kroppsliga som fortfarande påminner mig om det är att naveln inte helt och hållet har intagit sin forna plats utan är på väg tillbaka inåt. Veckorna innan bäbisarna bestämde sig för att bli födda peppade jag mig med att göra en lista över sådant jag nog kommer sakna när jag inte är gravid längre. Jag tyckte att folk var snällare och mer omtänksamma mot mig, erbjöd bästa och skönaste platsen, log mot mig på gatan, och hjälpte till att bära saker. Det var fint att få ha varit med om. Tänkte att jag skulle sakna mitt fylligare hår - den extra dosen tillväxthormoner i kroppen gör att den gravida tappar mindre hår - och det stämmer, är redan trött på att plocka hårstrån från kläder och på bäbishåren som kliar mig i ansiktet. Hade väl några grejer till på min pepp-lista men ärligt talat så är det ändå skönare att bara inte vara gravid längre. Förutom det med håret då. Herregud vad det kan irritera mig. Upptäckte svårigheten att börja använda mina vanliga gamla kläder igen - hur brukade jag matcha och vad brukade jag ens ha på mig? Blir lite som att ha tillgång till en ny garderob - toppen ju.
Utöver att ta oss igenom vardagarna har vi firat Antons födelsedag med tårtkalas. Jag fixade pannkakor till frukost och gav en fotobok om oss som jag mer eller mindre knåpat på sedan årsskiftet. Fanns många bilder och händelser att få med då vi känt varandra sedan 2008. Av tvillingarna fick han ett förstorat foto på oss från vår vigsel. Otroligt nog beställt från samma ställe som fotoboken.
Maj är här och jag tycker att det har gått fort. Är väldigt taggad på varmare temperaturer och att kunna (fortsätta) gå omkring i svalare kläder. Ska bli spännande att se om vi kan komma iväg på utflykter i sommar med tvillingarna. De och deras barnvagn tar upp i princip hela bagaget och baksätet, så det finns inte mycket utrymme för annan packning.
Nej det får vara allt för denna gång och slut på detta spretiga inlägg. Mest glad över att det fanns tid, möjlighet, och ork till att knåpa ihop något. Hoppas ni får en fin början på maj!
Vecka 14. Påskafton, viskningar om natten, och milstolpar
2023-04-08 09:06:00
Week 14. Easter Eve, whispers in the night, and milestones
Det är påskaftonsmorgon och hade det inte varit för att vi påskpyntat samt att det är tydligt att alla andra har långledigt hade denna helg kunnat passera oss obemärkt förbi. Vi håller oss hemma och följer våra vanliga rutiner. Min lilla familj ligger och sover efter denna nattens matningar. Jag har precis bröstpumpat, ätit frukost, läst bloggar, och tagit hand om nappflasksdisken.
Idag ska vi få besök av barnens mormor och morfar och förhoppningsvis blir det lite varmare under dagen så vi kan ta en sväng med barnvagnen. Vi hade premiär med den igår i den sköna aprilsolen. Det var en av alla våra milstolpar som har uppnåtts. När vi lämnade neonatalavdelningen hade vi fått till oss att vi inte kan gå ut med bäbisarna förrän de är sex veckor gamla, men fick nya bud i veckan om att det går bra att ta en kortare promenad med dem redan nu i påskhelgen. Så fantastiskt att både jag och Anton kan ta oss ut samtidigt - känslan av isolering har minskat. Jag fick en känsla av stolthet när vi gick runt med barnvagnen. Som att nu får resten av samhället äntligen se att tvillingarna har kommit och att hela byn nu kan glädjas med oss. Fick en insikt när vi passerade en hund som snällt lekte apport en bit bort, att om den hotfullt skulle komma emot oss kommer jag ställa mig mellan den och barnvagnen. Bli en mänsklig sköld. Beskydda mina barn. Kändes som en urkraft som ligger och bara väntar på att få laddas och avfyras.
Nattpassen är de tuffaste passen. Vi matar alltid varsitt barn, så båda får gå upp ungefär var tredje timme. Byta blöja, hälla upp mat i nappflaskor, värma dem i vattenbad, mata, lägga tillbaka bäbisen i sitt babynest och stoppa om. Förutom de gånger jag sovit så hårt att jag sovit igenom alarmsignaler och bäbisläten. Då har Anton varit snäll och matat båda. Visste inte att jag var benägen till att sova så djupt, har alltid varit lättväckt. Misstänker, eller skyller på, att produktionen av mjölk tar en hel del energi från min kropp.
Vid matningen, oftast på nätterna när vi sitter i svagt ljussken, viskar jag i barnens öron. Jag viskar om hur fantastiska, fina, gulliga, och perfekta de är. Viskar om alla de sysselsättningar som de skulle kunna ha när de blir stora och som börjar på samma bokstav som de. Viskar om alla de möjligheter som finns för dem. Snickare, byggarbetare, sotare, biotekniker, ståuppare, bibliotikarie, socialarbetare, bankdirektör, smed, bolibompadrake, spion, broritare, scenograf, bartender. Viskar om hur fint och bra det är att vi valde just deras pappa som pappa och hur fantastisk, omtänksam, och snygg han är. Säger: Vilken tur att vi har honom och han är toppen. Pussar deras runda kinder och tittar in i deras ögon som jag kan drunkna i.
Sjukt ändå att det är ungefär 2 veckor mellan bilderna. Gravidbilden tog jag ovetandes till och med dagen barnen föddes.
Fler milstolpar som har uppnåtts: jag har orkat jogga 2 km nu i veckan - dock sa pulsklockan åt mig att jag behöver återhämtning i över 60 timmar efteråt. När vi kom hem från sjukhuset gick jag samma sträcka som när jag var gravid, och att kunna gå den sträckan med lätta ben och utan behovet att stanna och vila på parkbänkar var en befrielse. Jag kan ha många av mina vanliga kläder igen! Sonderna är borta och bäbisarna har nått den magiska viktgränsen 2,5 kg - märks att de börjar bli starkare och mer med i nuet.
Jag har nu ungefär en halvtimme tills nästa matning. Kanske att jag läser lite i en bok. Borde väl passa på att ta en tupplur. Men mest troligt kommer jag spela ett mobilspel jag fastnat för men som egentligen inte ger mig mer än att det dödar tid. Vill önska er en glad påsk och trevlig långhelg. Ta hand om er och varandra. ♥
Vi har blivit föräldrar
2023-03-25 11:22:42
We have become parents
Därutanför våra väggar pågår livet fortfarande. Men härinne i vår lägenhet pågår ett annat liv parallellt där omvärldens händelser ter sig irrelevant. I två veckor har vi nu fått träffa och umgås med våra två barn. De är pyttiga och får än så länge lite hjälp på traven med sondmatning, men vi flaskmatar och ammar dem så mycket de själva orkar. De är alldeles helt perfekta och helt fantastiska och så gulliga. Det är så fint att få ha blivit just deras förälder. Och det bara känns så självklart att det var just de två som låg därinne i magen hela tiden. Våra små hjärtegryn.
De hade en lördagskväll för två veckor sedan så otroligt bråttom att komma ut i världen. Vi hade vandrat i snön och grillat korv i ett naturreservat på dagen, och barnmorskan hade tidigare i veckan sagt att första huvudet inte var fixerat än. Att vi skulle få träffa dem på kvällen fanns därför inte ens i min vildaste fantasi. Jag misstog vad som måste ha varit förvärkar för vanliga livmodern-tränar-sammandragningar, och misstog sedan krystningsvärkar för tecken på förstoppning. Alla tips och all information från böcker och videor om förlossningens olika faser gällde inte för oss, vilket också gjorde det svårt att förstå vad som hände. Svårt att estimera, men det kan ha tagit tre timmar från att jag började märka att något var på gång tills att vi fick höra deras skrik för första gången. Kunde ha råkat föda dem hemma i toalettstolen eller i bilen på vägen in till förlossningen, alltså.
En otroligt efterlängtad förlossningsbricka klockan halv tre på natten efter att det i ungefär fyra timmar säkerställts att blödningen från livmodern var under kontroll och jag inte behövde opereras.
Det är konstigt att gå runt därute i omvärlden. Gå runt i mataffären där ingen annan vet att hemma hos mig väntar de mest fantastiska tvillingar på mig, de sötaste små krabaterna. Hur kan inte resten av världen bara ha stannat av?
Mitt liv är just nu planerat för ungefär tre timmar framåt tills det är dags för nästa matning. Planerar vad jag vill få gjort i den kommande "pausen". Sova, äta, duscha, ta en promenad, handla, ringa försäkringskassan, höra av mig till någon, bröstmjölkspumpa, krama om Anton, eller lösa korsord? Eller bara ligga bredvid dem i sängen och titta på dem när de sover. Vi hittar våra egna rutiner och system, och jag slås av hur oerhört viktigt (eller framförallt underlättande) det är att som föräldrar vara ett team. Vi har tillbringat en vecka på neonatalavdelningen och tagit med oss en hel del tips och trix hem, vilket jag tror har underlättat denna första tid hemma något enormt. Trots att de är så små har de lyckats ta över i stort sett hela lägenheten. Det är just nu inte ett hem för att bjuda hem gäster på middag, eller för att ha en vardag med jobb. Nej, det är ett hem där det ligger tvättlappar redo på soffan ifall det skulle komma kräks efter matningen, ett hem där hela diskbänken är till för att lufttorka diskade nappflaskor och sondmatningssprutor, och där en hel hylla i kylskåpet är dedikerad till flaskor med bröstmjölk och mjölkersättning.
Jag har svårt att förstå att de här små liven på strax över 2 kg var ska bli större, ska springa runt, ska berätta tokiga historier, och ska lära sig att cykla. Har aldrig tidigare levt såhär mycket i nuet. Och jag omfamnar det.
Vecka 8. Mandel, balkonginvigning, och sömnbrist
2023-02-22 09:54:00
Week 8. Almond, balcony premiere, and lack of sleep
Jag kan redan nu utnämna veckans, månadens, kanske till och med årets upptäckt: jag kan äta mandelmassa! Har misstänkt att jag egentligen kan äta mandel eftersom jag alltid har kunnat äta daim (precis som jag misstänkte med jordnötter då jag alltid kunnat äta jordnötsbågar). Minns inte varför jag fick för mig att mandel är något jag får allergisk reaktion av - kanske att det egentligen varit spår av hasselnöt som fått mitt immunförsvar att reagera. Hursomhelst, det här kommer öppna upp möjligheter för mig! Som att kunna äta semlor, nomnomnom. Vilket vi gjorde igår. Jag hade ringt och kollat med ett konditori så att det skulle finnas glutenfria semlor med vanilj i fettisdagen till ära. Fick inte förbeställa för att det var för få antal semlor. Såg så otroligt mycket fram emot att åtminstone få äta en konditorsemla i år. När jag väl var där för att införskaffa semlan visade det sig att de inte alls hade glutenfria med vanilj i, bara med mandelmassa. Blev så otroligt besviken att jag höll på att bryta ihop inför kassörskan (bröt ihop sedan när jag kom hem). Konfronterade dem aldrig så fick inte uträtt missförståndet, kämpade på med att inte börja gråta. Gick och köpte semla på annat håll istället. Glutenfri med mandelmassa. Lite tröstkakor ifall att jag skulle få en allergisk reaktion. Men det fick jag alltså inte. Känner att en ny värld kan ha öppnat sig för mig, precis som när jag upptäckte att jag kan äta jordnötter.
I helgen som var hade vi noll planer. Blev en spontan fika och promenad i solen. Annars mest vilande. Började känna hur trött jag egentligen är, och att immunförsvaret verkade jobba med något. Inget som brutit ut dock. Har börjat få svårt att hitta bekväma sovställningar (börjar förstå varför gravidkuddar är en grej), vilket resulterat i sämre sömnkvalité. Orkar mycket lite i denna ögonblicksbild av livet, både fysiskt och psykiskt. Är otroligt glad över att jag kan gå och vila närsom under dagen. Har inga egentliga måsten.
Utöver att äta semla igår invigde jag vår balkong på lunchen. Personalen på Antons restaurang hjälpte till med att ställa ut en stol och bädda in mig i filt. Vet inte hur länge jag satt där med halsduk och mössa och lät solen värma ansiktet. Kanske en timma. Är mycket taggad på att hänga på balkongen under våren och sommaren.
Har också varit på besök hos barnmorskan. Allt ser som vanligt bra ut med både mig och bäbisarna. Mitt järnvärde är på väg upp igen. Allt som verkade behövas var att ta järntabletterna med c-vitamin. Barnmorskan konstaterade också att det är bra om de kommer om ungefär 5-6 veckor. Min reaktion: nej men vänta va det är ju jättesnart typ som att det nästan redan är imorgon?!?!?!?! Är jag redo? Är vi redo? 5-6 veckor går ju jättefort. Fick fin stöttning av barnmorskan i detta. Senare möttes jag och Anton upp på Hagabadet på Drottningtorget för att gå på spa och få massage. Väldigt njutigt och nog precis vad jag behövde. Skönt att få ligga på mage en stund! Det har jag inte gjort på månader. Var helt avslappnad och ostressad efteråt.
Det här blir ett långt inlägg, så får börja avrunda. Denna vecka är återigen inget mer speciellt planerat. Tänker att jag kan ta tag i att göra sista uppgifterna i min projektledningskurs eller packa BB-väskan. Men dras mer åt att läsa bok eller spela Sims. Låter orken styra just nu. Hoppas ni får en förträfflig vecka!
En få sova ifred från barnen-säng och finbesök (vecka 6)
2023-02-15 09:23:21
A bed to sleep in peace away from the kids and nice visits
Häng med på förra veckan! Måndag. En gravidmage inne i vecka 29, inne på IKEA. Köpte bl a madrass till spjälsängen och jag förundrades över antalet bilar på parkeringen en vanlig måndag mitt på dagen (var i och för sig lunchtid). Skönt med få andra kunder inne i själva butiken. Innan hade vi varit på besök hos en förlossningsläkare på Masthugget för att prata om min rädsla för kejsarsnitt. Tror det kan ha hjälpt en aning att få raka besked och en läkares syn på det. Gör de kejsarsnitt är det för att de måste (i mitt fall då jag inte insisterar på att få kejsarsnitt). Och de kommer sätta en infart i armen typ så fort jag kommer in eftersom det är en tvillingfödsel - känns skönare mentalt att det inte finns en möjlighet att jag slipper undan. Märkte på läkaren att det är vanligare att (tvärtom mig) vara rädd för vaginal förlossning och vilja ha kejsarsnitt.
Tisdag och vi hade blivit med gäst- eller få sova ifred från barnen-säng. Malin invigde den. Så otroligt mysigt med kompisar som sover över! Hade ett besök hos barnmorskan innan och allt såg bra ut med mig och bäbisarna, förutom att mina järndepåer börjar ta slut. Högre dos framöver, samt ta tabletterna med c-vitamin.
Bara en vanlig onsdag med lunchpromenad till dammen. Samt började ta ikapp i projektledningskursen. Hittills tycker jag att den är bra och på en lagom nivå för mitt nuvarande tillstånd. Allt är på distans och jag kan kolla igenom videoföreläsningar och lyssna på podcast när jag själv har möjlighet.
Torsdagen liknande väl onsdagen rätt mycket. Blev glad över att mitt mellanmål (med turkisk yoghurt, rårörda lingon, och frömix) såg ut som glass. *det lilla i livet*
I fredags fick vi (Anton) upp min gamla bokhylla i vardagsrummet (bild från lördagmorgon pga alldeles för mörkt att ta vettigt kort på kvällen). Så tillfredställande med lite förändring i inredningen. Är inte helt säkra på hur vi vill ha det i bokhyllan och på skåpet än, men tycker detta funkar så länge.
Under lördagen (och resten av helgen) såg jag i princip ut såhär. Blir så lätt varm och det är skönt att ha tunna, ej åtsittande kläder.
Vi hade finbesök från den kungliga hufvudstaden: Wille och hennes kille. Jag och bäbisarna fick presenter. 😊 Hade tänkt att låna Skuggkungen på bibblan nästa låneomgång, så tur att jag hann få den innan dess. På kvällen åkte vi hem till mina föräldrar med sista lasset av möbler vi lånade till vigselfesten, och fick middag. Var så otroligt trött att vi fick byta ut planen att handla mat till att åka hem och sova.
Söndag och vi hade besök av Annie som hade med sig paj med sötpotatisbotten. Mycket lyxigt och mysigt. Hann med att ta vaccin mot bl a kikhosta precis innan kliniken stängde. Sa tack så mycket flertalet gånger för att de tog emot oss. Så nu är föräldrar och även barn immuna, i vart fall typ de tre första levnadsmånaderna för barnens del. Läste Kläda blodig skjorta resten av kvällen. Kommer väl en mer utförlig recension senare, men hittills tycker jag att den är intressant och ger en bra bild av hur mycket som har förändrats på 150 år och varför. Det var alles.
Vecka 7. En känsla av overklighet
2023-02-13 10:02:00
Week 7. A sense of unreality
Om jag tyckte att januari tog sig otroligt långsamt fram, tycker jag att februari börjar rusa fram. Snart är det mars?! Känns som att mitt mentala mående pendlar från vecka till vecka. Nu känns det bra. Något slags lugn som har lagt sig som ett mjukt moln runtomkring mig. Speciellt i huvudet som känns lite groggy eller som att det är fluffigt av mossa eller fjädrar därinne. Svårt att förklara. Är det vad folk brukar kalla "gravidhjärna"? Vi har fått fler timmar dagsljus som gör mig piggare och jag har (på barnmorskans inrådan) ökat dosen järntabletter, samt börjat ta dem med c-vitamin. Jag försöker hålla en kvällsrutin med yoga och bokläsning. Resulterat i lägre puls och bättre sömn (vaknade med body battery på 90 av 100 idag, graviditetsrekord!). Även om jag vaknar minst en gång på natten för att vända mig och gå på toa.
74 dagar kvar tills bäbisarna är beräknade att komma. 74 dagar kvar av att Anton hjälper mig ta på stödstrumporna. Så alltså. Om 74 dagar kommer det vara två bäbisar här i vårt hem. På heltid. Vänta. VA?! Slås av otrolig overklighetskänsla. Ska de bo här? Två individer som jag inte känner. Vet bara deras nuvarande hjärtfrekvens och anatomi och att de kan sparkas. Vet inte ens vad de heter. Vad kommer de att göra? Vad kommer vi göra? Vad gillar de att göra? Vilka är de? De. Ska. Bo. Här. Med oss. Och vara med oss resten av livet. Det var det sjukaste.
(Fattar det ju rent rationellt. Men känslor och logik jobbar inte alltid ihop.)
I helgen hade vi besök av vänner båda dagarna och det var mycket mycket mysigt. Vaccinerade oss mot kikhosta (och stelkramp och difteri), som är en slags påfyllnadsdos och bör tas nu i 30-årsåldern (och sedan igen vid 50- & 60-årsåldern), vilket är information jag inte kände till förrän några månader sedan. Så vill informera vidare. Det där fluffet i hjärnan gjorde att jag inte ens hann bli rädd för sprutan innan det var över (eller om det var för att vi gjorde det rätt spontant fyra minuter innan kliniken skulle stänga för dagen).
Denna vecka är det sportlov / läslov, men det påverkar ju inte direkt oss (än!). Idag är det ultraljud och middagsbjudning. Alltid pepp på ultraljud. Kul att se att de där små liven mår bra och vad de har för sig. Inte så mycket annat inbokat än minst en arbetsintervju och besök hos fysioterapeuten. Ligger fortfarande en vecka efter i projektlednings-kursen, så hoppas ha möjlighet att ta ikapp denna vecka. Ha en suverän februarivecka! ♥
9 till frågor om graviditeten / bäbisarna. Del 2
2023-02-02 09:06:00
9 more questions about my pregnancy and the babies. Part 2
Idag är det internationella tvillingdagen (2/2). Kanske att det blir en framtida högtidsdag i vårt hushåll. Vill passa på att lyfta fram tvillingupproret som uppmärksammar orättvisan och kräver att tvillingföräldrar får lika många föräldradagar som föräldrar med två syskon födda efter två olika graviditeter (eller åtminstone lite mer än hälften fler, idag får tvillingföräldrar bara 180 dagar ovanpå de 480 dagarna även enbördsföräldrar får). Del ett med frågor finns här.
ÖNSKAR NI ATT ATT DET BLIR NÅGOT SPECIELLT KÖN PÅ BARNEN?
Önskar känns som ett så starkt ord. Men bara för att det finns en chans, så visst hade det varit kul med "en av varje". Ser väl också framför mig att jag skulle kunna relatera mer till en flickas uppväxt och dess olika faser, men är ju tvärtom för min partner. Till syvende och sist är det inget vi som föräldrar kan bestämma eller ändra på. Vad som är välkommet.
ÄR DU RÄDD / OROLIG FÖR FÖRLOSSNINGEN? DU BEHÖVER INTE VARA RÄDD / OROLIG.
Förstår att det kan kännas skrämmande, speciellt för att det är så oförutseende och efter alla "skräckhistorier" som förekommer och sprids (obs, jättebra att de uppmärksammas så att vården kan förbättras). Men jag själv har aldrig känt någon oro eller rädsla kring just den delen - förutom när det kommer till kejsarsnitt. Dels har det hela tiden känts så långt bort och overkligt. Dels tänker jag att det här är en av situationerna i livet jag inte kommer kunna planera - just eftersom det är så oförutseende och olika från förlossning till förlossning. Jag har inte ens velat läsa på om de olika faserna och har snabbt bläddrat förbi de sidorna i vara-gravid-böckerna. Blir inte rädd av att höra om andras förlossningar, få höra om hur mycket de bajsat på sig, hur mycket de spruckit, eller hur ont de haft. Jag kommer inte kunna föreställa mig hur det kommer bli för mig, så hjärnan stänger av att ens försöka. Vill lita på att kroppen och barnmorskorna har koll på vad som ska hända och göras. Vi har tittat på några inför-förlossningen-videor det senaste (efter tips från vår barnmorska), vilket ändå har varit givande genom att jag fått en biologisk / fysiologisk förklaring på vad som händer. Tänkte inte på det innan, men den vetskapen kan säkert hjälpa mig att förstå att nu känns det såhär i min kropp eller nu gör organ / muskler såhär i min kropp för att det här händer / ska hända. Lite som när jag har feber och det hjälper mig att härda ut genom att tänka på att kroppen har höjt temperaturen för att försöka döda den patogen som har invaderat mig. Precis som när jag är sjuk kan jag inte heller bestämma eller veta ifall det kommer vara över fort om jag vilar och dricker varmt honungsvatten, eller ifall det blir utdraget och med flera symptom. Bara att lita på att immunförsvaret kämpar på.
Känner mig som sagt varken rädd eller orolig. Det som snarare börjar göra mig rädd eller orolig är att folk bedyrar och vill trösta mig med att jag inte behöver vara det. Som att jag har missat något jag borde känna eller veta om?
ÄR DET NÅGOT DU SAKNAR (I MAT- OCH DRYCKVÄG)?
Brieost. En kypskåpskall skiva på mjukt bröd, åh. Har en idé om att "fira" med det när vi kommer hem från BB. Min målbild.
Saknar inte alkohol så mycket som jag trodde jag skulle göra. I början kände jag mig ju bakis och blev illamående av tanken på införtäring av alkoholhaltig dryck. Nu kan jag någon gång ibland bli sugen på ett glas konjak, lite pucko minttu (som kanske snarare är ett sötsug?), eller ett glas gott, kallt vitt vin. Men det är bara just ett sug som går över. Kommer kunna fira in sommarens ankomst med ett glas rosévin (om jag vill det), och det känns ju härligt.
GJORDE NI NÅGON FOSTERDIAGNOSTIK? T EX KUB ELLER NIPT.
Nej. Vi pratade mycket om det. Först tänkte vi väl att varför inte. Det kan väl vara bra att få reda på hur stor sannolikhet det är att fostret (vi visste fortfarande inte att det var två) har någon kromosomavvikelse. Sedan: men det är ju bara en sannolikhet, och vad ska vi göra med svaret? Plus att jag skulle behöva ta ett blodprov i armen (bland det värsta jag vet). Efter många lunchpromenadsdiskussioner och fråga-runt:ande landade vi i ett nej. Får vi ett "speciellt barn" så får vi det, och tar det då.
VAD ÄR DET FÖR TABLETTER DU ÄTER VARJE DAG?
Äter bara sådant min barnmorska / en läkare har rekommenderat mig att ta, har inte börjat ta något på eget bevåg. Mest kosttillskott i form av omega-3, d-vitamin, och folsyra (på recept). Vegantabletter äter jag sedan innan. Omeprazol mot halsbränna. Acetylsalicylsyra (på recept) för att förebygga blodproppar. Järntabletter varannan kväll då mina egna järndepåer verkar börja ta slut.
VILKET EFTERNAMN FÅR BARNEN?
Vi har valt att inte byta efternamn nu när vi har gift oss - var inte tillräckligt viktigt för någon av oss. Jag hade ett förslag om att barnen kunde få varsitt efternamn, men det är inte tillåtet enligt skatteverket. Ett dubbelefternamn kommer bli så långt eftersom båda våra efternamn är långa. Så, vi har landat i att de får ett enkelefternamn.
HUR TRÖTT BÖRJAR DU BLI PÅ ATT PRATA OM BÄBISAR?
Haha, känner mig neutral. Har inga problem med att prata om hur det sparkas i magen, vilka namn vi har valt, vad barnmorskan sagt på senaste besöket, eller vad vi tänker kring olika saker. Pratar lika gärna om vanliga "vuxen"-ämnen dock. Är i så fall mer rädd för att andra ska bli trötta på att prata om gravid- och bäbislivet. Men det har jag inte upplevt än. Folk verkar genuint intresserade och ställer frågor.
HUR TÄNKER NI DELA UPP FÖRÄLDRADAGARNA?
Redan innan vi visste antalet foster i magen var planen att försöka dela hälften av dagarna mellan oss - båda två var (är) taggade på att vara hemma. Beroende då på t ex hur jag skulle må, och när jag skulle få tag i ett arbete. Nu när det är två att ta hand om är planen att försöka vara hemma båda två så mycket och så länge det går. Beroende på t ex ekonomi (om vi har råd) och återigen när jag får ett jobb.
VAD SER DU MEST FRAMEMOT EFTERÅT?
Brieost som jag nämnde ovan. Valfriheten att dricka alkohol eller inte. Att kunna gå fort igen (till och med jogga?) - just nu tar jag små korta steg som om jag hade en snäv kjol på mig pga bäckensmärtan. Att inte vara så osjälvständig. Få träffa och lära känna de där personer som finns inuti mig. Att se Anton som pappa, tror han kommer vara mycket gullig och fin. ♥
Torsdag 19 januari - glukosbelastningstest och ultraljud
2023-01-24 10:02:45
A photo every hour: 19th of January - diabetes screening and ultrasound
07. Går upp ur sängen (varit vaken / halvvaken sedan kl 4) och är otroligt hungrig. Nästan svimfärdig. Får inte äta något, och får be Anton om skjuts med bil ner till barnmorskemottagningen istället för att promenera som jag hade tänkt. Känner för att testa en ny "vardags"-utstyrsel med gula linneskjortan och en kofta - tycker den funkar. Munskydd på såklart.
08. Får ett stick i fingret för att mäta mitt glukosvärde efter minst 8 timmars fastande. Glukosvärdet visar sig vara bra; 3,7 (där ett rimligt intervall är 3,5 - 6/7 och en högre siffra innebär risk för utvecklad graviditetsdiabetes). Dricker sedan en sockerlösning med 75 % socker (får nästan en throwback till Indonesiens söta efterrätter och mellanmål) och får ett rum att ligga och vila i. Ska vara där i två timmar utan att få äta eller dricka något. Plockar upp tidsförströelse men mår mest illa så ligger still. Fått veta av sköterskan att om jag kräks under mina två vilotimmar så blir testet istället under en hel vecka och med stick i fingret en gång om dagen. Nej tack till det tänker jag och fokuserar på att hålla kvar maginnehållet.
09. Ligger ner och lyckas till slut halvsova. Drömmer om mat och när jag är vaken får jag tvinga mig själv att inte ta tag i ryggsäcken och sluka något av maten jag har med mig. Mår något bättre när jag vaknar.
10. Får ta det andra sticket i fingret till slut (usch). Det visar ett perfekt och förväntat värde (runt 6, där istället ett värde över 10 hade varit risk för diabetes). Så har inte utvecklat graviditetsdiabetes än så länge. Kroppen orkar producera insulin till oss alla tre. Skönt att veta! Avnjuter beskedet med frukt, yoghurt, och kexchoklad. Äntligen.
11. Efter en liten sväng i köpcentrat (köpte bland annat smycken till mig själv att ha på vigseln) vandrar jag hemåt genom ett grått Kungälv med snöflingor som faller ner och landar på mössan.
12. Äter medköpt hamburgare - hade legat och drömt om det inne i vilorummet - med Anton. Så gott. Otroligt gott.
13. Tar på munskydd och sätter oss i bilen igen. Dags för ett extrainsatt ultraljud hos en läkare då den ena bäbisen verkar ha större huvud än den andra.
14. Ligger på en brits med gel på magen härinne och får reda på att den ena (ettan som ligger längst ner, liksom först) bara är lite större än den andra. Går inte att dra några slutsatser att något skulle vara konstigt med det - de följer sina egna tillväxtkurvor bara och har bra med fostervatten och utrymme båda två. Allt såg bra ut helt enkelt. Ettan väger runt 1 kg och tvåan 800 gram. Puh. Är för övrigt så otroligt rörigt nu kring förlossningen på Östra - de bygger om och ska bygga jättestort.
15. Kommer hem och det blir soffhäng. Öppnar ett paket som väntade på oss utanför dörren. Jag har i och för sig beställt hem det själv genom att betala frakten för det, men det får mig att känna mig lite som en influencer. Innehöll lite testprover och rabatter till mig och bäbisarna. Tänker jag ska läsa lite i boken men somnar. (Lyckades läsa några sidor i vilorummet tidigare, och än så länge undrar jag hur länge jag ska stå ut med den.)
16. Vaknar från tuppluren och det är mörkt ute. Tänder adventsstjärnan som vi har kvar för jag tycker att den ger ett mysigt ljus. Men i slutet på månaden får den nog ryka. Allt annat julpynt förutom belysning har vi packat ner. Har världens mest ledsna monstera - bara ett grönt blad kvar. Håller tummarna för att vårsol ska få den att piggna till annars är det nog tack så mycket för denna tid vi fick tillsammans.
17. Gör iordning mellanmål. Yoghurt, rårörda lingon, och chokladmüsli är det jag oftast äter mellan lunch och middag. Förbereder lite inför lördagens vigselkalas genom att ställa fram och diska de glas vi tänker använda.
18. Äter en matlåda med kikärtsgryta till middag. Gott, speciellt med extra citronjuice.
19. Skissar upp hur jag har tänkt dukningen. Ifall jag behöver vila på fredagen när vi får hjälp att duka. Då har jag i vart fall framfört min idé.
20 - 21. Delar av Antons familj kommer över med porslin vi får låna till lördagens kalas. Dricker te i soffan och pratar igenom livets händelser just nu.
22. Läggdags. Tar med mig bok och vattenflaska till sängen. Somnar.
Vecka 4. Från och med nu kan du kalla mig fru
2023-01-23 11:16:00
Week 4. From now on, you can call me Mrs
Vi vigde oss i lördags. "Tio minuter vigsel, en timme fotografering", som Anton sa nyss. Och några timmars kalas. Tänker väl att det hele ska få ett eget inlägg så småningom. Tills dess kan jag väl säga att när vi pratade om det (tror i samband med att jag blev gravid) och sedan planerade för det (i typ tre/fyra veckor) handlade det för mig mer om att det kommer förenkla vår stundande framtid. Anton blir automatiskt den biologiska fadern och yada yada yada. Som att gå till en advokat (fast i detta fall en vigselförrättare) och skriva under juridiska dokument (fast med en liten cermoni).
Tills vigselförrättaren läste upp en kärleksdikt och det slog mig att det är ju också en kärlekshandling. Vi tror på att vi vill leva ihop i nöd och lust. Det är en manifestation av, ett torgskrik av "jag älskar just dig dig dig tusen gånger om". Den insikten slog omkull mig. Kom mot mig som en stor surfvåg. Jag hade förträngt den och fokuserat på det praktiska och smidiga med att ingå ett äktenskap. Jag har ju varit på vigslar förut och alltid blivit rörd för att det är så fint, så det borde inte ha varit någon nyhet. Men nu blev det så. Lyckades i vart fall säga "ja". När våra gäster ville gratta oss med kramar rann tårarna till slut och den där surfvågen fick komma ut. Hade ju så här i efterhand förvånat mig om jag inte hade gråtit på min egen vigsel.
Det känns fortfarande ofattbart och overkligt att jag har titeln "fru" och är gift med någon. Inget har ju förändrats i vardagen liksom. Det kommer behöva landa lite. Precis som med titeln "mamma".
Tårtan, som blev helt otrolig och över mina förväntningar, är förresten gjord av VeGofika i Göteborg.
Vi har flyttat. Vi har gift oss. Jag har inget mer "stort" i kalendern som behöver planeras inför, förutom tvillingarnas ankomst (som kan bli när som helst), och det känns skönt. Det är tillräckligt så. Har fått min kursbok till Praktisk projektplanering nu och ser fram emot att få studera lite. Ligger på grund av kursboks-införskaffnings-missen en vecka back. Tror på att jag ska kunna ta ikapp det. Behöver också söka några jobb, och ska ha jobbintervjuer den här veckan. Vi bjuder över folk för att få hjälp med att äta upp tårtan. Jag skriver upp "vila" och "lunchpromenad" som två av punkterna på dagliga att-göra-listan.
Jag har fått en tid hos en fysioterapeut denna vecka. Tanken är att jag ska få övningar att göra för att stärka upp muskler så jag inte ska behöva ha lika ont i ryggen. Och på fredag går jag in i sista tredjedelen av den här graviditeten. Har känt mig färdig med att vara gravid sedan gravidvecka 16 - "så, nu har jag känt på att vara gravid, nästa grej tack" - så att det börjar närma sig ett slut är både skönt och läskigt. Ha en förträfflig vecka, hörrni! ♥
Hela vecka 2 i en bild om dagen
2023-01-17 09:26:07
My week 2 with one photo every day
Upptäckte att jag tagit minst en bild om dagen förra veckan, och tänkte därför passa på att ta inspiration från Egoinas inlägg med en hel vecka i (minst) en bild om dagen. Så här kommer veckan som kändes oerhört lång.
Måndag. Vi åkte och köpte ett babynest av en privatperson i Partille. Har, till skillnad från med barnvagnar som blir tjingade med en gång, kunnat spana in den här (och liknande) länge och kände att nej vet du vad nu åker vi och köper den. Velat ha en med handtag då jag hoppas vi kan bära in den till sovrummet på kvällen om bäbisen/bäbisarna somnat i den någon annanstans. Hade en förhoppning om att köpa en barnvagn när vi ändå var ute och körde, men var nummer två i kön så fick den inte.
Tisdag. Vi fick köpt en barnvagn! Hade nog kunnat gråta av lättnad. Åkte i väg på lunchrasten till Partille (igen och på typ samma gata - något segt att vi inte hade sett den dagen innan) och köpte av en familj som själva hade haft tvillingar. Så allt var i dubbel uppsättning, perfekt. Hade en elektriker över som såg över att våra eluttag blev jordade. På kvällen fick vi fika hos Tilda för att fira hennes födelsedag.
Onsdag. Hade en jobbintervju över telefon på förmiddagen. Gick ut på eftermiddagen för att göra några ärenden (t ex köpa parfymfritt tvättmedel för det är tydligen en grej när vi ska börja tvätta barnkläder). Det här är oftast min stil numera när jag ska ut bland folk. Gravidjeans, t-shirt, en grå träningströja i ull, och en stickad kofta. Det är de kläder jag har som jag kommer i och tycker är bekväma och enkla att ta på. Så det får vara så.
Torsdag. Mådde väldigt skumt pga graviditeten, så blev sängliggandes medan Anton utnyttjade vår tvättid i tvättstugan. Hade förhoppning om att mellanmål, vatten, korsord, och vila skulle göra susen. Otroligt lyxigt att ha en partner som jobbar hemifrån och som kan fylla på min vattenflaska och bädda om mig under jobbpauser.
Kände mig liksom bakis och hade ont i magen och var väldigt trött. Kanske syns? Så det var bäst att vila. Kan det varit denna dag som jag bröt ihop för att min trötta hjärna hittade på att jag ska känna mig värdelös, osjälvständig, lat, och som att jag inte hjälper till?
Fredag. Hade lyxat till det med klipptid. Lite hårbottenmassage och få rensat bort slitna toppar. Mmmm.
Blåsten på promenaden hem förstörde frisyren som frisörskan stylat, men håret ser ju gladare ut än innan. Fick reda på att bäbisarna borde vara stora som rödkålshuvuden - säger ju att det börjar bli tungt. Hade elektrikern över igen och det var rörigt i vardagsrummet av flyttade möbler och garderobsinredning. Trivdes inte i detta kaos.
Lördag. Åkte efter frukost in till Gbg och hem till Pigge och Linus för att säga hej-då-och-lycka-till-i-USA. Pigge konstaterade det sjuka att nästa gång vi ses kommer de som är innanför magen vara på utsidan. Åkte vidare hem till Annies familj för fika, tjôt, och få med oss bäbissaker hem. Fyllde hela bagaget med grejer. Och fick en hel kasse med gravidkläder så nu kan jag variera min stil ännu lite mer. Så otroligt snällt att få låna! På kvällen fick vi hjälp av Tilda och Viktor att sätta tillbaka garderoberna igen. Behövdes tydligen vara tre pers helt exklusive mig.
Söndag. Jag skrev upp en att-göra-lista för dagen. Med hjälp av mina föräldrar lyckades vi stryka nästan allt. Så skönt att få röjt undan, och så skönt att få hjälp.
Alla stora bäbissaker har nu hamnat i hörnet där jag hade tänkt ställa min soffa. Hade en idé och dröm om att ha detta rum som ett mini-bibliotek innan bäbisarna behövde flytta in där. Tror jag får börja förlika mig med att den drömmen får pausas ett tag. Men en dag! Då ska jag ha ett eget bibliotek.
9 vanliga frågor om graviditeten / bäbisarna
2023-01-13 18:50:00
9 common questions about my pregnancy and the babies
HUR MÅR DU (fysiskt)?
Brukar svara bra. Ibland till och med oförskämt bra. Tänker då i jämförelse med de två veckors konstant illamående (bakis-känsla) jag hade tidigt, och hur jag hört att andra kan ha mått. Daglig halsbränna som jag käkar omeprazol emot och knappt märker längre. Och trötthet. Minst en tupplur om dagen är det som gäller. Har lätt för att bli uttorkad så försöker se till att alltid ha en fylld vattenflaska med mig eller i närheten av mig. Tycker jag dricker konstant. Så vanliga gravidkrämpor vad det verkar. På sistone har jag även börjat få ont i ländryggen - de börjar bli tunga nu. För mycket stillasittande i samma ställning tror jag kan vara en stor bov, men ska höra med min barnmorska om hon har några råd. Enligt 1177 är det foglossningskrämpor.
Tycker att det är svårt att svara på när folk frågar, speciellt "främlingar". Hur mycket och ingående vill de veta? Kan ju likställas som en vanlig kallpratsfråga, och jag har svårt att avgöra på vilken nivå folk vill veta. Tycker dock samtidigt att det är något fint med att det verkar vara första frågan folk ställer, något omtänksamt över det. Även att det är första frågan Anton får när han berättar att han ska bli tvåbarnspappa, alltså hur jag mår.
HUR MÅR DU (psykiskt)?
Pendlar beroende på dagsform skulle jag säga. Kan ha dagar eller stunder då jag känner att nej nej nej, avbryt, jag vill inte det här längre, jag kommer inte orka, jag vill ha tillbaka min självständighet och mitt gamla liv. Jag. Vill. Verkligen. Inte. Medan jag andra stunder ser fram emot att ha två gulliga, sovande bäbisar bredvid mig (drömscenario, jag vet), två fyraåringar som ställer varför-frågor om allt, eller läsa högt ur böcker med barnen i knät. Mycket rimligt att jag pendlar när något så livsomvälvande står för dörren. Hade nog snarare varit rädd om jag inte hade pendlat.
Är också livrädd för kejsarsnitt vilket kan bli en utgång i mitt fall (50 % av tvillingfödslar) - knivar, nålar, och operationer får mig att vilja svimma. Har fått tid att prata med en läkare om specifikt detta. Tycker det känns tryggt att vi får gå varannan vecka hos barnmorska redan (är i v 26 av 40 nu) och kolla hjärtljuden, och gå på fler ultraljud för att se vad de har för sig därinne och att de fortfarande är kvar.
Känner mig trygg i och väldigt glad för att det är Anton som är deras pappa. Fina egenskaper som bör föras vidare. Jag har en person som peppar, ger mig komplimanger om hur snygg jag är trots att jag känner mig uppblåst och klumpig, säger tack för att du bär våra barn, och ser till att jag äter och dricker ordentligt. Min klippa genom den här stormen. Hade inte klarat det utan någon som är så pepp på att bli förälder, för så kul eller härligt tycker jag inte att det är att vara gravid.
Tycker för övrigt att det var skönt i början att läsa Sandra Beijers inlägg om hennes graviditet, för hon lyckades ofta sätta ord på vad jag själv kände kring graviditet (t ex det här om amning). Hade hennes Q&A som underlag för att diskutera igenom det hele med Anton - kom ihåg att jag grät vid något tillfälle för det blev en sådan urladdning att få ur sig alla tankar och känslor.
HAR NI / KOMMER NI TA REDA PÅ KÖN?
Inte aktivt. Vi kommer gå på fler ultraljud än vad som görs vid en normal enlingsgraviditet, så kan ju hända att vi råkar se eller att de råkar försäga sig och då får det väl vara så. Är såklart nyfikna, men har landat i att det kommer inte spela någon roll (vilket det såklart inte heller gör för majoriteten av föräldrar). Kommer inte skaffa kläder eller leksaker av en viss typ specifikt beroende på barnens kön ändå.
HAR NI BESTÄMT NAMN?
Ja, till slut! Vi hade enats om ett pojknamn och ett flicknamn redan innan vi gick på första, tidiga ultraljudet. Sedan behövde vi ju lägga till två namn till. Det blir mestadels gamla släktnamn. Och mellannamnen är också färdiga. Hade väl varit ur karaktär av mig att inte ha bestämt detta innan bäbisarna kommer ut i syre-världen.
HAR DU FÅTT NÅGON CRAVING / MATBEGÄR?
Snarare tvärtom. Varit mycket som jag inte velat äta, speciellt första halvan (men nu börjar det äntligen vända!). Några veckor levde jag mest på ostmacka och o'boy - tänkte att det kommer vara kortvarigt så hade mentaliteten att hellre att jag äter någonting än ingenting. Har känt total avsky och äckel mot rester, och svamp (vilket jag alltid tyckt är gott). Min barnmorska bekräftade att det brukar vara vanligt att hellre vara sugen på kall mat än något lagat. Haft en längtan till mat jag åt när jag var liten. Gått förbi skolors bamba och önskat att jag kunde gå in och få slänga upp potatis och pannbiff på tallriken. Varit sugen på en maträtt, för att en kvart senare bli totalt äcklad av tanken att äta det. Men okej, kan bli sugen på syrligt. Turkisk yoghurt, citron, sura clementiner.
HUR VAR DET ATT FÅ POSITIVT SVAR PÅ STICKAN? OCH ATT FÅ REDA PÅ ATT DET ÄR TVÅ?
Pendlande. Mellan kul att det gick, och eh vad tusan har vi gjort? Gick lite fortare än vad jag hade förväntat mig. Tog ett test som gav svagt resultat, och väntade två dagar med att ta ett nytt som gav ett mer säkert resultat. Gick runt i en slags dimma de dagarna och bara väntade. Hade symptom som jag inte brukar ha innan mens, samt avsaknad av de jag brukar ha, så var väl egentligen inställd på det. Ville bara dubbelkolla. Har skrivit lite mer om hur det var att få reda på att det är två här. Men tror chocken blev extra stor eftersom jag hade totalt blånekat och ställt mig in på att det inte kan vara två (ansåg att jag mådde "för bra", och tvillingarna i släkten kändes för långt bort för att det skulle vara genetiskt).
HAR DU KÄNT AV DEM?
Tycker jag har känt dem lite, lite hela tiden. Men nu börjar jag fatta vad som menas med att det kan kännas som en kittlande fjäder, eller att ha ett fiskstim i magen. Och nu är det tydliga sparkar eller boxningar eller vad de nu har för sig. Anton har kunnat känna dem sparka mot sin hand. Kändes som en milstolpe.
NÄR KOMMER BÄBISARNA?
Slutet på april är det beräknat. Men är förberedd på att de kan komma allt från slutet på mars, till mitten på april också. Vanligt med tidigare födsel med tvillingarna.
VAD HAR NI KÖPT / INFÖRSKAFFAT?
En babysitter, ett babynest, och en barnvagn är väl det vi har köpt själva hittills (allt begagnat). Och tvättbara tvättlappar. Vi har förmånen att kunna få / få låna mycket från släktingar och vänner som har barn. Spjälsäng, kläder, badbalja, babygym, en till babysitter, och bärsele har vi t ex kunnat få / få låna. Väntade med att införskaffa det mesta tills vi hade flyttat. Vill hämta en vagga från 1800-talet som står hos mina föräldrar också. Känner mig något lugnare nu än jag gjorde i början av veckan.
Nästa år blir vi fyra
2022-12-15 08:19:48
Next year, there will be four of us
Sedan någon gång i augusti har celler delat sig i min livmoder. Cellerna har bestämt sig för vilken typ av cell de ska vara och var de ska sitta i förhållande till varandra. De har signalerat till varandra att "hej, levercell är taget, ni andra får bli typ hudceller eller muskelceller". Delat sig och delat sig, blivit fler och fler.
Vi hade bestämt namn och börjat förbereda oss mentalt. Tänkt ut praktiska lösningar och frågat runt. Tills vi gick på det första, tidiga ultraljudet i november och såg att det ligger inte ett foster därinne. Det ligger två. Två! Som samsas om utrymmet och knôr på varandra. Vi har fått ställa om mentalt, och tänka om kring praktiska ting. Nu har det väl landat och på något sätt känns det nu självklart att de ska vara två. Ettan och tvåan, Polarn och Pyret.
Så om allt går som det ska kommer vi få tvillingar i april nästa år.
Kläderna är från blivande sysslingarna, vi har själva inte köpt något bäbisrelaterat än.
---
We are expecting twins in April next year.
