Önskar känns som ett så starkt ord. Men bara för att det finns en chans, så visst hade det varit kul med "en av varje". Ser väl också framför mig att jag skulle kunna relatera mer till en flickas uppväxt och dess olika faser, men är ju tvärtom för min partner. Till syvende och sist är det inget vi som föräldrar kan bestämma eller ändra på. Vad som är välkommet.

Förstår att det kan kännas skrämmande, speciellt för att det är så oförutseende och efter alla "skräckhistorier" som förekommer och sprids (obs, jättebra att de uppmärksammas så att vården kan förbättras). Men jag själv har aldrig känt någon oro eller rädsla kring just den delen - förutom när det kommer till kejsarsnitt. Dels har det hela tiden känts så långt bort och overkligt. Dels tänker jag att det här är en av situationerna i livet jag inte kommer kunna planera - just eftersom det är så oförutseende och olika från förlossning till förlossning. Jag har inte ens velat läsa på om de olika faserna och har snabbt bläddrat förbi de sidorna i vara-gravid-böckerna. Blir inte rädd av att höra om andras förlossningar, få höra om hur mycket de bajsat på sig, hur mycket de spruckit, eller hur ont de haft. Jag kommer inte kunna föreställa mig hur det kommer bli för mig, så hjärnan stänger av att ens försöka. Vill lita på att kroppen och barnmorskorna har koll på vad som ska hända och göras. Vi har tittat på några inför-förlossningen-videor det senaste (efter tips från vår barnmorska), vilket ändå har varit givande genom att jag fått en biologisk / fysiologisk förklaring på vad som händer. Tänkte inte på det innan, men den vetskapen kan säkert hjälpa mig att förstå att nu känns det såhär i min kropp eller nu gör organ / muskler såhär i min kropp för att det här händer / ska hända. Lite som när jag har feber och det hjälper mig att härda ut genom att tänka på att kroppen har höjt temperaturen för att försöka döda den patogen som har invaderat mig. Precis som när jag är sjuk kan jag inte heller bestämma eller veta ifall det kommer vara över fort om jag vilar och dricker varmt honungsvatten, eller ifall det blir utdraget och med flera symptom. Bara att lita på att immunförsvaret kämpar på. 

 

Känner mig som sagt varken rädd eller orolig. Det som snarare börjar göra mig rädd eller orolig är att folk bedyrar och vill trösta mig med att jag inte behöver vara det. Som att jag har missat något jag borde känna eller veta om?

Brieost. En kypskåpskall skiva på mjukt bröd, åh. Har en idé om att "fira" med det när vi kommer hem från BB. Min målbild.

 

Saknar inte alkohol så mycket som jag trodde jag skulle göra. I början kände jag mig ju bakis och blev illamående av tanken på införtäring av alkoholhaltig dryck. Nu kan jag någon gång ibland bli sugen på ett glas konjak, lite pucko minttu (som kanske snarare är ett sötsug?), eller ett glas gott, kallt vitt vin. Men det är bara just ett sug som går över. Kommer kunna fira in sommarens ankomst med ett glas rosévin (om jag vill det), och det känns ju härligt.

Nej. Vi pratade mycket om det. Först tänkte vi väl att varför inte. Det kan väl vara bra att få reda på hur stor sannolikhet det är att fostret (vi visste fortfarande inte att det var två) har någon kromosomavvikelse. Sedan: men det är ju bara en sannolikhet, och vad ska vi göra med svaret? Plus att jag skulle behöva ta ett blodprov i armen (bland det värsta jag vet). Efter många lunchpromenadsdiskussioner och fråga-runt:ande landade vi i ett nej. Får vi ett "speciellt barn" så får vi det, och tar det då.

Äter bara sådant min barnmorska / en läkare har rekommenderat mig att ta, har inte börjat ta något på eget bevåg. Mest kosttillskott i form av omega-3, d-vitamin, och folsyra (på recept). Vegantabletter äter jag sedan innan. Omeprazol mot halsbränna. Acetylsalicylsyra (på recept) för att förebygga blodproppar. Järntabletter varannan kväll då mina egna järndepåer verkar börja ta slut.

Vi har valt att inte byta efternamn nu när vi har gift oss - var inte tillräckligt viktigt för någon av oss. Jag hade ett förslag om att barnen kunde få varsitt efternamn, men det är inte tillåtet enligt skatteverket. Ett dubbelefternamn kommer bli så långt eftersom båda våra efternamn är långa. Så, vi har landat i att de får ett enkelefternamn.

Haha, känner mig neutral. Har inga problem med att prata om hur det sparkas i magen, vilka namn vi har valt, vad barnmorskan sagt på senaste besöket, eller vad vi tänker kring olika saker. Pratar lika gärna om vanliga "vuxen"-ämnen dock. Är i så fall mer rädd för att andra ska bli trötta på att prata om gravid- och bäbislivet. Men det har jag inte upplevt än. Folk verkar genuint intresserade och ställer frågor.

Redan innan vi visste antalet foster i magen var planen att försöka dela hälften av dagarna mellan oss - båda två var (är) taggade på att vara hemma. Beroende då på t ex hur jag skulle må, och när jag skulle få tag i ett arbete. Nu när det är två att ta hand om är planen att försöka vara hemma båda två så mycket och så länge det går. Beroende på t ex ekonomi (om vi har råd) och återigen när jag får ett jobb. 

Brieost som jag nämnde ovan. Valfriheten att dricka alkohol eller inte. Att kunna gå fort igen (till och med jogga?) - just nu tar jag små korta steg som om jag hade en snäv kjol på mig pga bäckensmärtan. Att inte vara så osjälvständig. Få träffa och lära känna de där personer som finns inuti mig. Att se Anton som pappa, tror han kommer vara mycket gullig och fin. ♥