Jag har varit något så alldagligt som sjuk ett tag nu. Vet inte riktigt vad det kan vara, antingen är det något svårare förkylningsvirus eller så är det influensa. Emelie smittade ner mig under helgen och nu är även pappa smittad. Känns skönt att vara på bättringsvägen i vart fall. Vitlök och c-vitaminer gör susen, kan jag meddela!

 

Har varit både varm och kall, haft ont i öronen och halsen (börjar släppa nu, gud så underbart), haft huvudvärk och rethosta. Jag försöker tänka att det är en av kroppens försvarsmekanismer. Som att kroppen höjer temperaturen (då man får feber, fast jag får inte riktigt feber utan något mildare) för att döda bakterier och virus. Blir lättare för mig att uthärda det då, när jag vet att det är för en god sak och att det kommer göra mig bättre.

 

Försöker att inte ta några tabletter förutom halstabletter (som jag inte tycker hjälper så mycket ändå) för att jag tror att kroppen är rätt bra på att klara av viruset själv. Dessutom är huvudvärk och dylikt en indikation på att något inte stämmer i kroppen och jag tycker det är bättre att lösa problemet än att bara dämpa det. I mitt fall brukar huvudvärken minska om jag dricker vatten, sover eller äter något. Hjälper inte det kan jag överväga att ta en tablett

 

Mår som sagt bättre nu men vet inte hur jag mår imorgon så jag har tagit ledigt då med och hoppas kunna jobba på fredag. Det var så typiskt att jag skulle bli sjuk just den här veckan för jag hade blivit bokad för jobb hela veckan. Vanligtvis brukar jag vara ledig någon dag i veckan.

 

Hoppas ni är friska och mår bra i vart fall.

Denna vintermorgon låg temperaturen på 15 minusgrader. Sådär kallt att en känner hur slemmet (eller snoret) i näsan fryser till is, vilket är en väldigt ovan och kylig känsla. Och att käkmusklerna stelnar till och det blir en aning svårt att prata.

 

Jag tog mig i vart fall till jobbet på cykel, som vanligt. Och om ni undrar om det var kallt så kan jag meddela att jag inte frös nämnvärt. Bara det där snoret i näsan som frös till is när jag andades in och sublimerades (eller smältes, kanske lite av båda) när jag andades ut som påminde mig om att det var riktigt kallt ute idag. Och att jag hade så mycket kläder på mig, som två par vantar och en fleecetröja under min vinterjacka. Då blir det inte så himla kallt.

 

Och känslan att få komma in i värmen på jobbet, ta av alla kläder och känna mig pigg trots att klockan är halv åtta på morgonen och var hur trött som helst när jag lämnade hemmet. Den är härlig. Så härlig. Ni borde prova.

 Macklemore & Ryan Lewis ft. Mary Lambert - Same Love

 

Igår var jag på mitt livs första massörbesök. Och ja, jag fick massage. Jag fick massage och lyssnade på lugnande musik. Jag är dock dålig på att slappna av helt. Kroppen var avslappnad och kändes lealös men i huvudet fanns det ungefär hundra tankar, så som det brukar vara för mig. En del tankar handlade om med vilka ord jag skulle kunna beskriva upplevelsen att bli masserad och att det skulle vara intressant att testa sådan massage där massören barfota går på ens rygg.

 

Efteråt kändes kroppen så märklig. Så len och mjuk, som ryggen inte riktigt fanns. Den existerade inte på det sätt jag är van vid. Är van vid att känna att den bär upp mig, men mellan huvudet och benen fanns ett ingenting, fast ändå något, något som var alldeles mjukt. Tänkte att det är såhär en nyfödds rygg måste kännas. Alldeles utan någon stelhet eller krämpor. Det var som om att ryggen helt hade glömt av att den hade burit upp mig i mer än tjugo år och allt vad det innebär. Väldigt märklig känsla.

 

Som dock inte varade så himla länge för jag trampade ner i ett snötäckt dike jag inte hade upptäckt och ryggen vaknade till liv igen och mindes att den faktiskt tillhörde mig och tog en del av stöten för att jag inte skulle ramla omkull. Och då var alla de där värkarna i ryggen tillbaka. (Vill förtydliga att jag inte har problem med ryggen eller har så himla ont i den, bara de där vardagliga känningarna jag tror alla mer eller mindre bär på.)

Macklemore & Ryan Lewis ft. Wanz - Thrift Shop

 

 

 

Jag träffade Wille idag. Jag bjöd henne på lunch och köpte popcorn och hon betalade biobiljetterna till Les Misérables, en dramamusikal om vilken jag visste ganska lite innan jag såg den idag. Jag har inte sett några föregångare och har därför inget att jämföra med, men jag tyckte Tom Hoopers version var strålande och berörande.

 

Jag gillar för det mesta musikaler över lag. Speciellt de som innhåller pampiga, majestätiska och mäktiga musikstycken och mäktiga röster som ger gåshud. Och det gör sannerligen Les Misérables. När hela den revoltära gruppen framför "Do you hear the people sing" går det inte att inte beröras.

 

Här och där rullar tårar nerför min kind. Speciellt många i slutet och kanske därför väntade personalen så länge med att tända lamporna, för att man skulle få tid att torka bort de största tårarna. Att sedan på väg ut få möta andra människor med rödgråtna ögon och veta att även de har berörts, kanske inte av samma anledningar eller under samma scener som jag, men ändå av samma film. Det är något fint i det. Att känna någon slags gemenskap med främmande människor som man inte känner eller kommer att träffa igen och med vetskapen om att vi precis delat en upplevelse tillsammans, fast ändå var och en på sitt håll.

 

Tom Hoopers Les Misérables är lite mer än 2,5 timmar lång. Jag var medveten om det innan jag såg filmen och tänkte att det någon gång under filmvisningen skulle bli långtråkigt och att jag skulle börja fundera på vad klockan var och hur lång tid det egentligen kan vara kvar. Men det hände aldrig. Alltigenom var det något som höll det hela levande, som höll en kvar i berättelsen och det är i högsta grad imponerande.

 

Gå och se den, helt enkelt!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Har varit ledig idag och passande nog fick jag ett städryck. Det betyder att jag börjar städa, rensa, röja, slänga och fixa. Rycket höll i sig i ungefär tre-fyra timmar. Och som vanligt blir det väl ändå bara jag som märker någon skillnad. Men det är gott efteråt när det är gjort. När det är rensat någonstans, i något hörn och jag kan luta mig tillbaka och uppfyllas av någon slags tillfredställelse över att det är ordnat och fint.

 

Fick i vart fall rensat i badrumsskåpet där jag har alla mina duschprodukter. Slängde (källsorterade) massa gamla förpackningar och fick plötsligt plats att ställa in mina små flaskor (innehållande duschtvål och body lotion, så inga misstuppfattningar görs) jag har med mig när jag reser (vilket ju inte är så himla ofta, det är därför det är bra att ha en plats åt dem i skåpet).

 

Nu ska jag vara ledig återstoden av dagen.

Ha en finfin onsdag.

 

 

 

 

 

 

I går kom mamma in i mitt rum med en skraplott och sa "grattis på ett-årsdagen". Jag blev genast konfunderad och började tänka igenom vad som skulle kunna få henne att uttrycka sig så.

 

Jag är ju absolut äldre än ett år, jag och Patrik har absolut varit tillsammans i mer än ett år (snart fyra!) och jag har absolut inte gått på någon diet och lyckats hålla den i ett år.

 

Så slog det mig. För ett år sedan blev jag ju godkänd på uppkörningen och fick därmed mitt körkort. Fick glädjetårar för att det var en sådan otrolig lättnad att bli av med hela körkortstagandet och allt vad det innebär. Jag hade minst sagt lätta steg när jag vandrade hem igenom Kungälv till Patrik. När jag sedan kom hem bakade min syster en grattiskladdkaka åt mig. Himla fint.

 

Så, ett år med körkort alltså. Jag är ännu inte ägare till en bil och vet inte om jag någonsin kommer att bli. Just nu klarar jag mig finemang på att cykla, åka kollektivt och låna mina föräldrars bilar om jag måste transportera mig med ett sådant fordon. I vilket fall är det skönt att ha tagit körkort och att jag kan och får köra bil när jag behöver.

 

Och för övrigt: Nej, jag vann inget på skraplotten.

 

Har fått belöning i form av endorfiner och välmående. Älskar kroppens belöningssystem när jag har motionerat. Älskar att jag kämpar på fast det är tungt och efteråt mår så  bra att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Älskar att få röra på mig.

 

Idag har jag tagit årets första springtur. I dimman och fem graders temperatur. Och nej, jag har inget nyårslöfte om att börja ett sundare liv eller börja röra på mig mer. Jag tror inte på den sortens nyårslöften. Man kan inte förändra sina vanor över en natt, även om det är ett nytt år. Sedan jag i somras tränade efter ett träningsschema har jag byggt upp ett behov av att röra på mig. Sedan i julas någon gång har jag haft ett stort sug efter att få ge mig ut på en springtur men dåligt och kallt väder och kalas har stått i vägen. De flesta dagar har jag i vart fall gått ut på en promenad för att jag känt att jag annars kommer börja må dåligt och bli trött och grinig. Men så äntligen gav jag mig ut idag efter att ha hämtat hem min cykel som varit på lagning. Och fastän det var tungt och knappt gick att se längre än femtio meter framför mig på grund av dimman så var det alldeles underbart. När jag till slut kom hem och fick sätta mig.

 

 

 

 

 

Tallest man on earth - The Dreamer