Silvana Imam - Svär på min mamma

Athena Farrokhzad sände sitt sommarprat den 21 juli. Hon har fått ris och ros och slagit rekord i antalet anmälningar till granskningsnämnden för det. Och inte förrän idag har jag lyssnat på det (på grund av lyssnar på väldigt många podcasts och radioprogram).

 

Det kan ha varit det sommarprat som lämnat mig med felst skamkänslor. Som fått mig att känna mig som en dålig människa, en sådan som inte gör tillräckligt fastän hen skulle kunna. Hon påpekar och tar upp olika saker i samhället som gör att det är skevt. Att det finns så många miljoner människor som, icke självvalt, svälter och att det går barn på gator där blodet från deras släktingar och vänner flyter.

 

Hela hennes sommarprat är uppbyggd på meningarna "jag skulle vilja prata om det här, men jag kan inte för jag måste prata om det här". Hon trycker undan sitt eget ego, sin livsberättelse och träd för att prata om andras livssituationer, om världskriser och krig. Vi människor pratar hellre om träd istället för att reflektera över Israel-Palestina-konflikten. För den är så svår. Så svår att den är lättare att förtränga än ta itu med. Eller att det i Uganda fortfarande är olagligt att vara homosexuell eller att det sitter rasistiska partier i vårt EU-parlament, för det är så fruktansvärt hemskt och vi vet inte riktigt vad vi ska göra åt det.

 

Jag får skamkänslor för att jag inte riktigt vet vad jag ska göra, mer än att rösta i valet. Mer än att då och då försöka uttrycka mina åsikter och visa vad jag tycker är rätt eller fel (för det får vi ju gudskelov i det här landet). Jag får skamkänslor för att jag vet att jag skulle kunna göra mer. Skänka pengar till organisationer som försöker hjälpa länder och människor ur fattigdom, demonstrera på gatorna mot det jag tycker är fel och för det jag tycker är rätt eller volontärarbeta för någon organisation och bidra med mina kunskaper och erfarenheter (som vilka då, frågar jag mig själv) för att hjälpa andra. Men det känns ändå inte tillräckligt, och det hela tar plötsligt för mycket kraft och tid. Och inte lika mycket kraft och tid att förtränga och trycka ner de där skamkänslorna  och allt det där hemska jag vet pågår. Jag ogillar mänsklighetens psyke för att det är för lätt. Jag ogillar mig själv, och andra, för att vi tar den lättaste vägen.

 

Athena avslutar ändå med att referara till en poet (som jag tyvärr glömt namnet på och det exakta citatet från) som säger att ibland kanske vi måste få prata om träd. Och jag tänker att vårt psyke klarar tyvärr nog inte mer än att få höra om några hemskheter i taget, och som måste varvas med lättsamheter. Jag tänker att det inte är konstigt när barn som kommer från krigsdrabbade länder blir apatiska, för deras minnen är fulla av sådant vi inte ens kan föreställa oss och att det värsta vi kan göra mot ett sådant barn är att skicka tillbaka det till krig för att få fler minnen fulla med blod som rinner längs med gatorna.

 

Det är lätt att förtränga. Och jag har inte något svar på världens konflikter, men är det någon som har är jag villig att lyssna och diskutera. Nu för tiden är det även lätt att uttrycka sina åsikter, exempelvis via sociala medier. Och det är lätt att skänka pengar till organisationer, bara skicka iväg ett sms eller sätta in pengar via autogiro. Och om det bara får ens skuldkänslor att lätta lite, istället för att förträngas, så är det ju alltid något som hjälper både en själv och andra. Och jag varken vill eller kan göra allt för att den här världen ska bli bättre, men vi kan tillsammans göra stordåd!