Vaknade av att mobilen ringde imorse. Tror jag blev väckt ur min djupsömn för det kändes som jag inte hade någon koll på någonting och kände mig smått förvirrad. Lyckades i vart fall klarna i huvudet så pass mycket att jag kunde svara i telefonen och svara på om jag kunde jobba idag.
Eftersom jag inte skulle jobba förrän två timmar senare tänkte jag att jag kunde somna om. Vilket var ett förgäves försök.

I vart fall så kunde jag köra till jobbet eftersom mamma var ledig idag och inte behövde bilen, vilket var glädjande för mig. Det är ganska kallt (och en aning halt) att cykla i dessa tider. Speciellt riskfyllt om man inte har dubbdäck (och lite annan utrustning som jag inte förstår varför jag inte har).

Jag ska snart gå och lägga mig. Eller sätta mig och läsa Boktjuven (en annorlunda bok men jag förstår varför så många tycker om den, gissar att den också kan bli en av mina favoriter). Den egentliga anledningen till att jag satte mig framför datorn var för att jag skulle anmäla mig till högskoleprovet, vilket jag har gjort. Jag har tänkt att jag ska öva på gamla prov någon gång om dagen. Med början i morgon, i dag är jag för trött.

Hoppas ni har haft en fin och bra måndag!

Har frusit lite om fötterna i dag och skulle behövt ha ett sådant här par på fötterna. Måste bli bättre på att ta med mig varma sockar/tofflor till jobben!

Jag åkte hem till Wille igår för att planera och boka (och för att träffa Wille såklart!) en mycket underbar sak som kommer att hända lite längre fram på våren. Jag bara vet att det kommer bli så bra som det bara kan!
Två andra av hennes vänner var också där. Förhoppningsvis kommer de också att följa med oss, men igår hade de lite svårt att bestämma sig.

Vi (de andra, inte så mycket jag) lagade sparrissoppa som vi sedan åt. Är inte så mycket för sparris, men den här soppan var helt okej (Wille fick dock mina sparristoppar).

Senare på kvällen åkte jag vidare hem till Patrik och sov över där.

En mycket finfin och bra lördag.

Igår fick jag ett städryck igen och den här gången var det bokhyllan och mina gamla tidningar som fick sig en rensning.
Jag hade ingen plats i bokhyllan för Livet deluxe-boken, som jag läste ut igår, men så kom jag på att jag skulle kunna flytta alla mina faktaböcker från bokhyllan till avlastningsbordet och ställa dem bredvid mitt uppslagsverk från Bonnier.
Det enda som låg i vägen för det här var en tidningshög med alla möjliga tidningar.

Under min rensning upptäckte att jag hade en hög med gamla Frida- och Veckorevyntidningar både under och i avlastningsbordet. Jag vet att jag inte kommer att läsa dem igen, så jag tog fram en stor papperskasse och slängde ungefär allihop. Dock efter att ha bläddrat igenom dem och rivit ut recept som tilltalade mig och boktips.
Dessutom upptäckte jag en artikel om hur man kan ha en katt fastän man är allergisk. Tänkte att jag skulle låta min pojkvän läsa den eftersom han är allergisk mot katt och jag är en riktig kattmänniska (vilket är så himla typiskt! Men det som är bra är att han klarar av att vara när katter, bara han inte klappar dem.).

Sedan var det bara att flytta dit alla mina faktaböcker och därmed blev det också plats för alla pocketböcker som legat ovanpå de andra böckerna. Men nu är det fullt i bokhyllan igen. Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det när jag har läst ut fler böcker som vill in i hyllan. Den andra bokhyllan (som befinner sig i en annan del av huset och inte syns för någon annan än för oss som bor i huset) är redan mer än proppfull så där går det inte att ställa några fler.
Tror jag behöver köpa en ny och större bokhylla ...

Boktjuven av Markus Zusak och En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichib. Det blir nog finfin läsning av de här, så fort jag har läst ut Livet Deluxe!

Upptäckte att jag har läst en annan bok av Ngozi Adichib, nämligen Purple Hibiscus, som jag läste på gymnasiet eftersom vi fått en uppgift i engelskan att läsa en bok och sedan diskutera om den. Minns att jag tyckte den var bra skriven och att det var en bra handling som fick mig att tänka till kring vissa saker. Verkar lovande inför den nyinköpta boken, alltså!

Läste ut Ensamma hjärtan och hemlösa hundar i förrgår. Den är mysig och gjorde att jag blev inspirerad att dricka te och äta kex (eller scones med marmelad) eftersom karaktärerna i boken gör det ungefär hela tiden. Jag tyckte inte jag kom nära någon av karaktärerna i boken (ibland kan det ju kännas som att man kommer karaktärerna djupt in på livet som om de vore ens vänner eller att de lämnar starka avtryck hos läsaren) fastän den var på många sidor (452). Den var i vart fall mysig, som sagt och med ett sådär typiskt och lyckligt slut (fast man får inte reda på om Nathalie och Johnny fick något barn eller inte, men det verkade inte vara något större orosmoln längre).

Samma kväll tänkte jag börja läsa Livet deluxe. Sådan skillnad mot den andra boken! Redan på andra sidan var det en stackars oskyldig städerska som blev skjuten i ögat genom en kudde (för att förövaren inte ville se henne i ansiktet eller för att det fungerade som en ljuddämpare?). Min hjärna var fortfarande inställt på good-feeling-boken så det blev som att vara i Disneyland och plötsligt gå in i ett rum med krig och andra tråkigheter. Nästan chockartat.
Jag har ju läst Jens Lapidus två andra böcker i Stockholm Noir-serien (och har gillat dem) så jag borde ju ha varit mer förberedd. Ändå var jag inte det, av någon konstig anledning jag inte kan beskriva.

Jag ska bara smälta att nästa bok jag kommer läsa inte är en good-feeling-bok och sedan ska jag ta mig an den!

Tandläkarbesöket igår resulterade tyvärr inte i att jag blev av med hela tandställningen som jag hade hoppats på. Dock försvann själva fästena (eller ringarna som tandläkaren kallade dem) som jag har haft längst in i översta käken för att hålla kvar de bakre tänderna så att de inte skulle få för sig att flytta på sig. Känns lite tomt när jag för över med tungan på just det stället de satt, som att det borde vara något där. Dessutom har jag visst glömt bort hur lena ens tänder egentligen är.

När jag kom hem igen visade det sig att Emelie hade lyckats få ett datavirus av den lite jobbigare sorten (Security Shield för er som vet). Ett virus som säger att alla ens filer och program på datorn har fått ett virus (nämnde olika varje gång man försökte öppna ett program) och sa sig själv vara ett virusprogram som kunde ta bort virusen mot en mindre summa i månaden. Jag undrar ju lite över vad som hade händer när man väljer att betala. Får de som har skapat viruset pengarna? I så fall borde det väl gå att spåra dem på något sätt?

I vilket fall så lyckades jag få bort det med Patrik på andra sidan telefonluren och ett antal timmars fixande. Idag har jag installerat ett lite bättre virusprogram till Emes dator och rensat den litegrann så nu ska viruset vara borta!


I väntan på bussen igår.

Alldeles strax ska jag gå till bussen för att åka till tandläkaren. Om jag inte har förstått det fel kommer min tandställning att tas bort idag (om inte idag så blir det av om en vecka, yey!). Jag har haft den längre än vad jag trodde att jag skulle behöva ha den (var naiv nog att tro att jag skulle bli av med den innan min student, alltså ha den i knappt ett år), men nu ska den alltså till sist bort efter lite mer än 1,5 år. Känns bra, minst sagt!

Igår kväll fick jag oväntat ett städryck. Jag får det ibland och börjar städa och rensa grundligt - oftast bara i någon slags del av mitt rum (ibland till och med i någon annan del av huset).
Den här gången överraskade det mig riktigt, som att det hade legat i ett bakhåll och bara väntade på att få rätt tillfälle till att anfalla mig.
Det började med att jag ville rensa lite bland mina strumpor som låg i en enda röra längst ner i garderoben tillsammans med strumpbyxor och knästrumpor. Anledningen till denna rensning låg i att jag inte visste om jag skulle kunna hitta några rena strumpor att ha på mig dagen efter, och därför att det var lika bra att försöka ta reda på det.

Sedan växte det till att jag plötsligt stod och rensade i min garderob. Eller den delen med hyllor. Jag hittade gamla byxor som jag använt som långkalsonger när jag gick i högstadiet (varför sparat dessa när jag inte ens får på mig dem längre?) och t-shirtar som var minst lika gamla (och trånga) som långkalsongerna.
Lyckades till och med skärpa till mig och rensa ut sådant som fortfarande passade mig men som jag vet att jag aldrig kommer att använda något mer.

När jag till slut blev klar efter ungefär två timmar fick jag ett litet, litet städryck på den andra garderoben också och slängde ned några tröjor i second-hand-kassen. Men den delen är ett större projekt och dessutom måste jag vara mycket hårdare mot mig själv när jag går igenom den för där finns så många plagg som jag känner att jag kanske får användning för någon gång senare.

Nu har jag en luftigare och mer utrensad garderob i vart fall. Dessutom hittade jag min senast köpta träningströja som jag trodde försvunnit.
Känns bra!




Högen till vänster i bild (på båda bilderna) är sådant som jag ska skicka till second hand eller slänga.

Igår snöade det, och det rejält och ordentligt! Körde hem från Patrik (hade sovit över där och fått lov att låna pappas bil) någon gång på förmiddagen och redan då hade det hunnit komma ett litet lager. För säkerhets skull körde jag motorvägen för att det oftast är bäst vid sådant väglag.

Efter att Patrik hjälpt mig att göra rent i akvariumet skulle han åka hem med bussen igen. Då hade hjul- och fotspåren från imorse redan hunnit snöa igen.
Jag körde lugnt och försiktigt till busshållplatsen, och medan vi väntade på den försenade bussen (vilket var väntat att den skulle vara) hade jag på fläkten och vindruttorkarna för att kunna se bättre när bussen kom. Det visade sig inte vara så smart.
När Patrik gått på bussen och jag skulle köra hem igen startade inte bilen. Försökte vrida om nyckeln gång på gång men till sist fick jag ringa hem till mamma och pappa (som trodde jag hade kört i diket) och berätta att det inte gick att starta bilen.

Pappa kom och jag hade visst tagit slut på batteriet. Med startkablars hjälp lyckades jag komma hem igen. Och nu har jag lärt mig att jag inte ska ha på fläkten och vindruttorkare när bilen är avstängd.

För övrigt var det allra första gången jag körde i snö. Kändes lite som att köra på halkan (dock med skillnaden att det inte fanns några speciella säkerhetsåtgärder). Dessutom upptäckte jag att vi har ABS-bromsar på våra bilar.

Gick på årets första spinningpass igår. Ett enkelt baspass eftersom det var längesedan jag tränade spinning, kan inte minnas att jag gjorde det särskilt mycket förra terminen.
Men det kändes inte särskilt jobbigt. Inte sådär som jag mindes att det kunde vara med spinning. Ska gå på ett medelpass och se ifall jag behöver ta i lite mer för att känna att det börjat ta emot. (Eller så behöver jag bara lägga på mer motstånd. Jag vågade inte lägga på så mycket igår eftersom huvudet känts som ett brinnande klot när jag vaknat på morgonen och att jag varit trött under dagen.)

När jag vaknade i morse kände jag av att jag inte druckit tillräckligt vatten efter passet igår. Det är mycket viktigt eftersom man svettas så mycket mer under ett spinningpass än under ett gympapass.

För övrigt känns det otroligt härligt att ha börjat komma igång med träningen igen! Har ju inte varit riktigt ordentligt med det under någon månads tid ... Mår så himla mycket bättre av att få röra på mig!

I julklapp förra året fick jag bland annat fyra böcker. Alldeles utmärkt och bra!


Señor Peregrino och Ensamma hjärtan och hemlösa hundar fick jag av min pojkvän. Har börjat läsa Señor Peregrino först nu då jag har haft nio-tio andra böcker, som jag köpt eller fått, i en hög att läsa ut först.


Av min syster fick jag Jens Lapidus senaste bok som jag berättat i förbigående (när vi passerat en bokhylla i en affär) att jag skulle vilja köpa och läsa.

Av min föräldrar fick jag den här intressanta boken som jag redan har läst ut.

Jag blev så arg och ledsen när jag läste Att springa, skriven av Maria Sveland. Ibland fick jag lägga ifrån mig den en stund för att andas ut och för att kunna fortsätta läsa utan att riva sönder boken (fast jag skulle aldrig riva sönder den, hanterar inte min ilska på det sättet).
Jag hade inte läst på vad den handlade om när jag började läsa den. Oftast brukar jag inte göra det heller, ibland har jag en liten aning om själva bokens innehåll för att jag har läst om det någonstans eller någon vän har berättat för mig. I vilket fall förvånade det mig att den handlade om sexuella övergrepp och män som hatar kvinnor. Det hade jag inte kunnat utläsa från baksidans text. Kanske därför jag fick så starka känslor, för att jag inte var beredd.

Blev så arg på pappan som gett sig på sin tolv-tretton-åriga dotter sexuellt och förnedrade sin fru på alla möjliga vis, dock såklart bara innanför hemmets väggar. Blev så ledsen över att kvinnorna inte fick någon upprättelse när det kommit fram vad han hade hållit på med. Utan att avslöja för mycket, gjorde mannen och män i hans bekantskapskrets istället det än mer surt för kvinnorna. Bara för att han kunde och för att slippa ta skammen och erkänna vad han gjort.

Jag blir så ledsen över att han kom undan så lätt. Varför tas inte våldtäkter och övergrepp med större allvar? Flickan som blev antastad av sin pappa blev också våldtagen av en två år äldre kille. Denna våldtäkten hade säkerligen lätt kunnat bevisats med hjälp av DNA och läkarundersökningar, men känslan jag fick var att polismannen som tog hand om ärendet inte ens ville tro på att det hänt. Ärendet hamnade bara i en hög bland andra ouppklarade fall.

Pappan nekade till att han skulle ha antastat sin dotter och ville till och med få vårdtagandet över sina barn. Hade polisen och socialstyrelsen tagit händelserna och barnen mer på allvar hade det inte ens funnits på kartan. Tyvärr finns det inte så mycket att göra om någon nekar.

Inte ens i slutet fick kvinnorna någon sorts upprättelse. Antagligen speglar det samhället, sorgligt nog.

Åkte iväg till friskis igår för att gå på ett medel/intensiv-pass. Det innebär att det är två ledare, varav den ena gör ett medelpass och den andra ett intensivpass. Då går det att välja hur mycket man av vardera grad vill ha i sin träning. Vissa dagar kanske man känner sig stark och frisk och orkar ett intensiv pass, medan man andra dagar känner sig lite krassligare och tröttare och kan ta det lite lugnare. Ja, ni fattar.

När jag gick in i salen märkte jag att de ledarna som jag trodde skulle leda passet inte var där. Men jag tänkte att jag kanske hade glömt bort hur de såg ut och tänkte inte mer på det.
En äldre man bredvid mig pratade med en annan person om passet. Kommer inte ihåg så mycket av deras konversation mer än att mannen sa: "Det blir visst ett intensivpass idag."
Jag skrattade åt honom, tyst för mig själv och tänker att han har ju ingen koll på vad han går på för gympapass och vad de innebär. Hehehe.

Strax innan passet skulle börja ställde sig ledaren i mitten och berättade att de som egentligen skulle ha hållt passet var på skidresa och att hon hade fått hoppa in och att det därmed blev ett intensivpass.
Jag tänkte genast att det här kommer ju aldrig gå vägen. Har aldrig varit på ett intensivpass förut. Det har alltid känts som något som bara de med riktigt bra kondition och styrka klarar av, och något som jag bara haft som mål att någon gång, sakta men säkert börja gå på istället för medelpassen.

Jag svalde den nyanlända information och kämpade på så gott jag kunde. Och jag förvånade mig själv med att klara att ta mig igenom hela passet. Okej, jag gick ifrån några gånger för att dricka vatten för det blir ju aldrig riktigt några naturliga pauser att gå och dricka på som under ett medelpass. En sak som i alla fall är bra med att det inte är några "naturliga" pauser är att man inte hinner känna efter att man är trött.
Vissa övningar kändes helt otroliga. "Ska man verkligen orka/kunna göra sådär?" tänkte jag flera gånger och kämpade på så gott det gick. Ibland gick det, ibland fick jag göra någon slags medelpass-variant i stället.

Det var inte så himlans jobbigt som jag faktiskt trodde att det skulle vara och jag tror faktiskt att jag kan börja gå över till intensivpassen nu. Någon gång i veckan som start och sedan öka på mängden. Då blir det nog bra.

För övrigt trodde jag att jag inte skulle kunna ta mig upp ur sängen i morse för all träningsvärk, men det var hyfsat smärtfritt. Känner mest av värken i ryggen, annars inte så mycket.

Igår kväll åkte jag in till Göteborg för att möta upp Wille. Min julklapp från henne var nämligen att få gå och se valfri föreställning på Göteborgsoperan. Eftersom Wille redan sett West Side Story valde jag operan Tosca. Och igår var det alltså dags att få se den!

Om ni funderar på att gå och se någon föreställning på Göteborgsoperan kan jag verkligen rekommendera Tosca (sista föreställning spelas 29 januari). Den var så där bra att jag inte ville att den skulle ta slut.
Scenografin var otroligt snyggt gjord och skådespelarna var otroligt duktiga!
Ett tag var det nära att det började rulla tårar nerför mina kinder, men de höll sig kvar innanför ögonlocken.

Jag hade en alldeles utmärkt lördagskväll, med andra ord. Hoppas er var minst lika bra!


Himlen igår var alldeles magisk. Så här såg den ut när jag väntade på bussen.
Senare genom bussfönstret såg jag att himlen brann. Så vacker att jag knappt kunde ta ögonen ifrån den.

Gav mig ut på årets första joggingtur i söndags, på morgonen, efter att ha fått så himla mycket inspiration från den här boken. Lite för mycket inspiration kanske. Har inte sprungit (eller joggat) utomhus på riktigt länge och inte tränat ordentligt sedan i slutet av november, så jag var inte i toppform direkt.
Kom med andra ord inte någon längre sträcka och heller inte på någon värre tid att skylta med. Men jag gav mig ut i vart fall!

Det var runt nollgradigt och jag märkte att jag hade inte riktigt kläder för en sådan väderlek. Får se till att köpa ett par bra överdragsbyxor och en bättre jacka.

När jag skulle gå och lägga mig på kvällen var mina ben så varma att det kändes som att jag inte kunde sova med täcket över dem. Jag sa till Patrik, som sov över, att mina ben var så varma att de hade kunnat värma upp hela huset. Så kändes det.
Och när jag vaknade igår hade jag träningsvärk i låren. Fortfarande lite träningsvärk idag, men det går att gå utan att se ut som en skröplig tant.

Hade velat ge mig ut att springa eller träna idag, men eftersom det är glashalt blir det nog inget med det och på friskis var det inga pass som jag kunde gå på. Får gå en promenad i skogen istället och försöka komma iväg och träna imorgon istället!

Gick ut för att hämta tidningen förut (kände att jag behövde ut och röra på mig lite) och märkte att vägen hade förvandlats till rena isbanan. Nästan så att jag hade kunnat åka skridskor istället för att med små, försiktiga steg ta mig framåt.
Är därmed också mer eller mindre glad över att jag inte blev inringd på jobb idag. Vet inte om jag hade kommit någonstans med cykeln och att försöka gå hade nog tagit över en timma med små, försiktiga steg.

Så jag har alltså hållt mig hemma idag. Tror jag bara har ätit (frukost och lunch (lunchen bestod av blodpudding och majskolv, så gott!)) och läst hittills idag om man bortser från den där lilla promenaden nyss.
Det är så skönt och roligt när man börjar läsa en bok som är så bra att det är svårt att lägga ifrån sig den och heller att den aldrig ska ta slut. Känns som att det var ett tag sedan det kändes så när jag läste en bok (har läst några stycken sedan sommaren). Den bok jag har läst (och nu läst ut) var Norwegian Wood av Haruki Murakami. Rekommenderar!

Hoppas ni får en finfin tisdag och att ni tar det försiktigt på vägarna!


Ett sådant här frostigt lager täcker gräsmattan. Mycket vackert.

Förresten, har jag inte världens bästa syster som är så himla gullig och bakar en grattiskaka åt mig för att jag tagit körkort? Dessutom ungefär världens kladdigaste och mättande dessutom.

Körde bil helt själv för första gången idag. Alldeles ensam och hade ingen bredvid som sa "bromsa!" medan jag redan bromsade eller som kom med andra påpekanden. Kändes så konstigt, som att det var del av en dröm. Samtidigt kändes det helt naturligt. Men lite ensamt så klart. Som tur var hade jag Håkan Hellström som sällskap genom högtalarna, och ena vägen även min syster och hennes kompis.

Jag har alltså tagit körkort. Hade uppkörningen i torsdags och glädjetårar kom när inspektören sa att jag var godkänd. Sådan lättnad över att jag inte behöver ta fler körlektioner (fastän det så klart är lärorikt och trevligt) eller oroa mig över hur det kommer gå på uppkörningen.

Jag tror det kommer ta ett tag och några körningar innan jag har vant mig vid att ibland åka i bilen alldeles själv. Tror jag får bränna en cd-skiva med den absolut bästa musiken så att det inte känns lika ensamt (kan tyvärr inte koppla in mobilen eller usb i våra bilars bilstereor).

Idag gick jag upp runt halv åtta för att en timma senare köra till körskolan med mamma. Var väldigt trött för jag kunde inte somna förrän halv två i natt. Mycket irriterande och jobbigt att ligga och vända sig i sängen, speciellt när man vet att man ska upp igen om några timmar.

Efter körlektionen körde jag till Göteborg och egentligen skulle vi bara köpa presenter (i en speciell affär) men när vi åkte hem hade vi fler än en påse i bilen ...


Jag köpte det här pusslet inne på Bokia. Man har ingen bild på hur pusslet kommer se ut när det är färdiglagt, men man får små ledtrådar. Den bilden man pusslar fram är vad de på kartongbilden ser.
Jag trodde det skulle vara klurigt, men jag blev klar med det efter en kvart. Kul så länge det varade, dock!

Köpte en kofta också, men den har jag ingen bild på.
Somnade när jag låg och slötittade på tv förut (såg först på Eva&Adam-filmen; nostalgi!). Det var skönt. Att få sova en stund, alltså.

Oh, well! Ha en finfin måndagskväll!