Glad fredag! Här kommer en bokrecension dagen till ära. Jag har läst ut Kvarteret oron, min andra bok av Elin Wägner (Norrtullsligan var den första), och som utkom för första gången år 1919. Även denna bok är skriven i dagboksform.

Boken kretsar kring friherrinnan Brita Ribing vars man, baronen Henry, nyligen gått bort i sviterna av sin alkoholism. Denna sjukdom har även tömt hushållets ekonomi, vilket gör att Brita blir lämnad till att ta med sig det lilla kapital hon nu har kvar och flyttar in i Kvarteret oron i Stockholm där hon hyr ett litet rum. Hennes grannar är arbetande kvinnor och Brita bestämmer sig för att hon från denna dag ska bli kontorist även hon. Ett långt kast från den mer bekväma vardag och sociala miljö hon varit van vid i slottet. Men så uppdagas det för henne att maken lämnade efter sig ett otroligt stort förråd av diverse spritflaskor, och vars värde kan bli friherrinnans väg tillbaka till hennes gamla liv. Hon blir uppvaktad av svartabörshajar. Men även nykterhetsrörelsen, ett helt regemente, hennes gamla chaufför, och kommunens ordförande är intresserade av förrådet. Brita, som sett vad alkoholen kan ställa till med och som hade tänkt att hälla ut alltihopa i sjön, blir snart mer sugen på att förvandla dessa flaskor till kapital. Men hon stöter på problem när den nya ägaren av Ribbingshovs slott inte anser att hon ska gå förbi lagen och sälja ut alkoholen utanför statens monopol.

Texten löper på rappt och det går lätt att sluka boken. Jag får inte riktigt grepp eller förståelse om flera av karaktärerna, och hade hoppats på att efterorden av Boel Hackman skulle ge mig en förklaring och sätta en del av situationerna i en samtida kontext. Till exempel vad menas med att en av Britas grannar kallas för ängel? Men detta uteblev. Jag förstår det som att det är en satir riktat mot den skenheliga överklassen, och även andra samhällsinstitutioner som nykterhetsrörelsen. Den är humoristiskt skriven och med snygga dramaturgiska vändningar. 

Det är ett tidsdokument över år 1919, med oro över spanska sjukans framfart (och som dödar flera av Britas nya bekantskaper), revolutionen i Ryssland, och ransoneringskorten. 

Jag ger den fyra av fem i betyg. 

Tredje boken jag läste ut i år blev Hemma av Judith Hermann. Kämpade på med den, för den fängslade mig inte lika väl som Stargate eller Vinternoveller. Kanske hade varit kämpigt, orättvist nog, oavsett vilken bok jag läste efter dem. Men till slut så tog jag mig till sista sidan.

En äldre kvinna flyttar till havet. Hennes dotter har flyttat hemifrån, och reser omkring i världen och är svårnådd. Kvinnan har flyttat ifrån pappan till sitt barn, men korresponderar med honom om dagliga händelser och får hjälp av honom att minnas. Kvinnan minns inte detaljer, medan hennes exmake minns lite väl detaljerat och kan komma ihåg vilka kläder hon bar en viss dag som han har fått återberättat för sig av henne. Hon flyttar till huset vid havet för att jobba på sin brors krog. Hon lär känna det äldre syskonparet som inte umgåtts sedan broderns exfru satte stopp för umgänge med familjen på den övertagna grisfarmen. Systern är konstnär och slänger ut tavlor i vattnet för att efter ett tag hala upp dem och se vad som har fastnat. Kvinnans broder umgås med en mycket, mycket yngre nästan tandlös tjej och deras förhållande är oklart.

Det är en berättelse utan egentlig handling. Dåtid och nutid blandas på ett strukturerat sätt. Boken vill väcka frågor om var hemma egentligen är, och minnets betydelse. Jag reflekterar dock inte över någotdera utan snarare funderar jag över hur många sidor det är kvar tills den är slut och om det kommer hända något mer intressant. Jag påminns om Karin Smirnoffs Jag for ner till bror-serie (som jag tyckte var en bra läsupplevelse), men i Hemma saknas intresse för karaktärerna. Jag förstår mig inte riktigt på dem. En karaktär dör framåt slutet och jag bryr mig inte överhuvudtaget. Språket är det som bär den här boken, även om vissa metaforer känns konstlade.

Jag gav boken tre av fem i betyg. Eftersom jag ju faktiskt tog mig igenom den.

Hörrni det är fredag igen, dags för bokrecension. Jag har läst ännu en bok av Ingvild H. Rishøi: Stargate. En julberättelse. Gillade Vinternoveller så hade förhoppningar om även denna bok. Och de infriades. 

För det första är det är en kort bok på under 150 sidor, vilket passar mig detta år. För det andra var den svår att lägga ifrån sig. Bara läsa lite till tänker jag medan minuterna går och plötsligt har en timme gått och jag kanske borde ha gått och lagt mig och sådana bladvändare får alltid högt betyg. Hursom. Berättelsen handlar om 10-åriga Ronja vars pappa hamnar i alkoholismens klor igen, strax efter att han har fått jobb som julgransförsäljare på ett torg i Oslo, ett jobb som hennes äldre syster Melissa lyckas ta över. Och för en tid är kylskåpet fullt igen. Det finns hopp om julklappar och julgranar. Precis som i Vinternoveller är varje ord och mening vackert utmejslade och får berättelsen att sväva fram och ger den tyngd och känsla.  

Gav den fem av fem i betyg. Läs! 

Gör ett försök om att återuppta förra årets tradition med bokrecension på fredagar (som jag lyckades hålla fram till dagen innan barnen föddes). För jag har läst ut årets första skönlitterära! Tjoho. Vinternoveller av Ingvild H. Rishøi har jag slukat och berörts av denna gång.

Det är tre små noveller och deras röda tråd är människor i svåra situationer, relationen mellan barn och vuxna, och att det är snö och kallt. Som om mamman som vänder på slantarna i väntan på att pappan ska betala underhåll och egentligen inte har råd att köpa nya trosor till sin lilla dotter som ständigt kissar på sig, men går till varuhuset ändå. Och som pappan som nyss kommit ut från fängelset och är så taggad på att ta tag i sitt liv och få umgås med sin son men det låser sig när han ska köpa en ny kudde, och han trillar in på en bar igen. Och som storasystern som rymmer iväg med sina yngre syskon för hon vet att hon tar bäst hand om dem, men därhemma finns ett brev om att hon ska omhändertas av socialen. 

Alla novellerna får det att kännas, precis där. Tack vare språket, och det känns som att varje ord och mening är noga utvalda för att ge den där känslan. Berättelsena hade kunnat ta vägen och sluta precis hursomhelst och det ger en nerv genom läsningen. Men det var en tröst att de, med lite hjälp av julmagi kanske, slutar på ett fint sätt. Jag gav den fyra av fem i betyg. Nu har jag lånat hem Stargate av samma författare och ser mycket fram emot att läsa.

Glad fredag! Jag har försökt läsa ut Kvinna sedd bakifrån av danska Jesper Wung-Sung, men gav upp efter omkring 170 sidor. Den handlar om frun till den danska konstnären Vilhelm Hammershøi (som jag för övrigt inte hade någon koll på), Ida Ilsted och som är porträtterad i flertalet av hans tavlor. Wung-Sung ger liv åt denna kvinna, hur hon blir psykiskt nedtryckt av både sin (sjuka) mamma och sin svärmor. Hur hon hänger sig åt livet som geniets fru och försöker läsa på om konst för att hjälpa sin man och ta hans parti mot kritiker. Känner att det är något jag missar eller inte förstår eftersom den blivit så otroligt hyllad, se bara alla stjärnor på bokomslaget. Fann den vara tråkigt och långsamt skriven redan från början och tyckte inte alls att jag kom Ida nära. Läste att andra tyckte att de 100 första sidorna var bra, men att det sedan blev tråkigare. Då gav jag upp. Så denna bok fick ett av fem i betyg av mig (det får alla böcker jag inte tar mig igenom).

Istället började jag läsa, och läsa ut, Den stora blondinens sommar av Peter Sandström. Det är en berättelse om att vara och bli äldre, att stå och rensa bland sina framlidna föräldrars saker, att minnas sin ungdom och längtan efter barn, och att ta farväl av sitt barn som ska studera utomlands. En berättelse om det som inte blev där Sandström blandar melankoli, nostalgi, och humor.  

Berättelsen puttrar på utan att bli ointressant tack vare ovan nämnda blandning och att tillbakablickarna blandas i nutiden. Ännu en bok där det är sommar konstant. Har inget mer utförligt att beskriva mer än att den var småmysig. Säkert en bra bok vid tillstånd av lästorka, för att komma igång med läsningen igen. Och jag är pepp på att läsa mer av finlandssvenske Sandström. (Gillade för övrigt denna recension som är mer utförlig.)

Jag ger denna bok 3 av 5 i betyg. 

Kerstin Ekmans Händelser vid vatten har blivit tv-serie på SVT. Blev en spark i baken för mig att läsa denna bok som utgavs på 1990-talet. Har inte börjat se serien än, men är ändå glad över att ha läst boken innan så jag vet på förhand hur jobbiga / hjärtrusande vissa situationer kommer att vara.

Berättelsen utspelar sig i en jämtländsk, påhittad ort. Den är uppdelad i två delar, där första delen sker under 1970-talet och den andra under 1990-talet. Vi får alternerande följa tre olika personer: Annie som ska flytta in i ett kollektiv utanför orten med sin dotter och vara lärare för kollektivets barn, läkaren Birger som bor i byn och vars fru verkar ha någon typ av mental sjukdom, samt Johan Brandberg, den yngsta (halv)brodern i en fruktad (?) familj i byn. Under midsommarafton, samma dag som Annie är på väg upp till kollektivet, sker ett dubbelmord ute i myrmarken. Det ska gå 18 år innan en annan händelse gör mordfallet aktuellt igen. Frågorna vem, hur, och varför söker svar.

Det tog några (korta) kapitel för mig att komma in i språket. Min första tanke var att det här kommer jag inte orka med, men sedan kom jag som sagt in i det och det flöt på. Behövde läsa om de första sidorna när jag hade kommit in på andra delen för att förstå vad som hade syftats på där i början. Blev också rädd för den första jobbiga situationen skulle bli alldeles för otäck när familjen Brandberg ska jävlas med och hota en granne som ska mata sin boskap. Samt efteråt när Johans halvbröder följer efter honom i skogen. Men det höll sig på en, för mig, okej nivå. Så det gick att läsa vidare. 

Berättelsen fyller mig med ett norrländskt vemod. Landskapen beskrivs som att jag skulle kunna vara där. Där i lukten av myrmark, av skog, omgiven av höga berg, mygg, och knott. Människornas tankar och handlingar får mig att förstå dem. Det ligger något där under ytan hela tiden, och det klarnar på ett snyggt sätt efterhand. Själva mordgåtan blev något sekundär. Visst, jag ville veta vem, hur, och varför men det var mer intressant att få följa de kvarlevande och deras förehavenden och relationer till varandra. Hur dubbelmordet påverkat dem. Det är en sådan bok som jag hade svårt att lägga ifrån mig, en dragningskraft som jag har svårt att sätta ord på för just denna bok. 

Tycker den är svår att betygsätta. Men har till slut landat i att ge den fyra av fem möjliga. 

Fredagstraditionen håller i sig och i den här takten kanske jag till och med nästan hinner uppnå mitt mål innan kidsen kommer. Jag läste ut Bröst och ägg - en sommarberättelse av Mieko Kawakami till frukosten imorse. Så en väldigt färsk recension kommer här!

Vi får följa Natsuko Natsume under ett antal somrar samt andra kvinnor i hennes närhet (japanska tecknet för "natsu" är tydligen det samma som för sommar vilket nämns flertalet gånger). Boken börjar sommaren 2008 då hennes syster Makiko har bestämt sig för att göra en bröstoperation och hennes elvaåriga systerdotter Midoriko har slutat att prata med sin mamma. De kommer på besök till Natsuko som bor i en förort till Tokyo under de dagar Makiko tänkt besöka en bröstförstoringsklinik. Ett hopp till tio år senare består Natsukos tankevärld mestadels av hur hon ska skaffa barn på egen hand, utan en partner. Det är flera kvinnors öden och liv som tas upp genom dialoger, eller genom tillbakablickar till Natsukos uppväxt.

Fredag! Bokrecension! Jag har läst ut Kläda blodig skjorta - svenskt barnafödande under 150 år av Maja Larsson. Boken startar i 1870-talet och kommer decenium för decenium fram till dagens förlossningsvård. Larsson tecknar en medicinhistorisk bild av hur det har varit att vänta och föda barn i Sverige under alla dessa år. (Textklippen nedan är alla från Larssons egna efterord.)

Börjar nästan bli en tradition med bokrecension på fredagar! Tänker: kul att jag får tid och ork till läsning, men vill inte heller stressa upp mig kring att jag måste ha läst ut en ny bok till varje fredag. Denna gång har jag läst ut Babetta av Nina Wähä. Jag gillade hennes förra bok Testamente och gav den då (2019) högsta betyg. Var därför taggad på denna även om jag hört lite olika åsikter om den.

Babetta handlar om Katja och Lou som lärde känna varandra och blev bästa vänner på gymnasiet där de gick estet med teaterinriktning. Efter gymnasiet lyckas Lou få en roll i den stilbildande filmen Babetta och blir därefter en världskändis. Boken börjar med första scenen i Babetta-filmen, och sedan tas vi vidare till "nutid" där Lou frågar Katja om hon kan komma ner till sydfrankrike och tillbringa sista veckorna av sommaren där med henne. Katja säger jag kommer jag kommer och vi får följa med in i det stora slottliknande huset som har tillhörande trädgårdsmästare och städerska/kock, samt träffa på Lous äldre pojkvän (eller vad de nu har för relation) som är en känd filmfotograf och som filmade Babetta. Det är fest med champagne och kokain, en sommar som aldrig verkar ta slut, och mycket fokus på och kommentarer om att Lou är perfekt (skönhetsmässigt). Boken blandar scener från Babetta, nutid, och tillbakablickar på Katja och Lous relation. Det byggs hela tiden upp till att något kommer att hända, men ovisst till vad. 

Jag har otroligt svårt för Lous och Katjas relation. De kallar varandra bästa vänner, men jag får inte grepp om vad i deras relation som håller dem kvar och gör varandra pepp på att hänga. Mer än att jag tolkar Katja som besatt av Lou och hennes sätt att vara. De gör varandra illa genom att hångla med den andres pojkvän, och genom att spela falskspel och på så vis sno åt sig skådespelarroller. Som att de konstant tävlar mot varandra. Vi får aldrig veta hur de båda ser på att detta händer, och det är inte heller något de tar upp och pratar om, utan verkar sopa det under mattan. Det är den stora bristen i boken - att vi inte kommer nära någon eller något utan allt sker som på ytan och bara beskrivs som att "nu hände det här och det var ju lite märkligt men jaja nu pratar vi om hur det var på gymnasiet i stället".

De bästa bitarna i boken är scenerna från filmen Babetta. Upplevde det som meta och imponerande med en till påhittad berättelse i en fiktiv berättelse. Flertalet filmreferenser tas upp som jag ibland hade svårt att hänga med i, men det visar på att Wähä har ett enormt filmintresse eller har läst på otroligt mycket inför att hon skrev boken. Läste en annan recension som tolkat boken som en hyllning till filmens värld, och kan hålla med om att det är en passande beskrivning. Det är en bladvändarbok - jag ville veta vad det där smygande obehaget skulle leda ut i. 

Jag gav boken 3,5 av 5 i betyg på Goodreads. Men vill ändra mig och snarare ge en svag trea.

Har läst ut min andra skönlitterära bok för året och har hittills lyckats hålla två böcker per månad. Hurra hurra hurra. Denna gång är det Norrtullsligan av Elin Wägner. Läste i andras bokrecensioner på Goodreads att det hade tagit några av dem 90 minuter eller en halvdag att läsa ut den. För mig tog det några dagar, så kanske får hålla mig till kortare böcker ifall jag ska uppfylla årets bokmål.

Nåväl. Norrtullsligan är en skildring av arbetande kvinnor år 1907. Den handlar om fyra kvinnor som bor tillsammans i två rum (och kök) som de hyr på Norrtullsgatan i Stockholm och de alla arbetar som lågavlönade kontorister. Huvudpersonen Elisabeth (även kallad Pegg) för dagbok och skriver om livet i kollektivet, strejkuppmaningar för att få högre lön, sexuella trakasserier av chefer (och andra män), sin lillebror Putte, förälskelser, och kampen för kvinnors rösträtt. Har läst att den först publicerades som följetong i Dagens Nyheter 1907, och gavs sedan ut i bokform 1908. 

Jag har haft en bild av att arbetande kvinnor på tidigt 1900-tal främst stod i olika fabriker eller arbetade hemma hos rika familjer och förstörde sina ryggar och andades in diverse farliga ämnen. Att de haft mycket låg lön har jag dock haft klart för mig. Men att det även var så många som arbetade på kontor (som också var ett ryggknäckande jobb) var ny information. Hade velat ha läst denna bok i samband med att jag läste Stad-serien förra året. Det hade kunnat ge en ytterligare pusselbit till livet som kvinna i Stockholm i på början av 1900-talet. Wägners språk är präglat av hennes tid vilket ibland gjorde det svårt för mig att hänga med. Den ska vara skriven med galghumor, men jag hittar inte riktigt dit. Om det inte menas med att karaktärerna talar och beter sig som i gamla svenska svartvita filmer. Jag kommer inte riktigt nära någon av karaktärerna, och bryr mig inte riktigt om deras öde så som jag gjorde i Stad-serien. Mitt högre betyg grundar sig istället på att det är en skildring av arbetande kvinnor och att det intresserar mig att få veta vad de tänkte, kände, och gjorde under denna tidsålder. Jag blev positivt överraskad av att Wägner kunde få skriva (och publicera) i klartext om sexuella trakasserier och kämpandet för högre lön och rösträtt. Jag hoppas det gav upphov till många diskussioner i samhället. 

I Annika Lantz förord, där hon skriver till Wägner och berättar om hur mycket bättre vi kvinnor har det nu, men det är tyvärr fortfarande en utopi hon beskriver. Vi har fått rösträtt, men behöver fortfarande kämpa för till exempel högre löner (speciellt i kvinnodominerande yrken), att få ta del av maktpositioner, och att kunskap och forskning inom vården även ska vara byggd på kvinnliga testdeltagare. Men om 120 år till kanske vi är där?

Jag har gett boken 4 av 5 i betyg. 

Tänkte försöka sammanfatta förra året. Denna gång blir det i bokväg. Har inspirerats av Floras lista, och min Goodreads-sammanfattning denna gång. Blir ett långt inlägg det här. Häng med!

Hallå glad lördag! Här kommer min vecka som började ute på landet men sedan tog mig tillbaka till staden. I måndags ösregnade det hela eftermiddagen. Sprang ut för att hämta in hängmattan och blev pisseblöt. Ni vet sådant regn. Och åskade. Hörde hur det låter när åskan slår ner på riktigt nära håll, med det där skratchande ljudet. Vi fick sluta jobba tidigare och dra ut alla elkontakter och tända stearinljus. Blandning mellan mysigt och läskigt. 

Gick upp och bytte om till vandringskläder. Min kille tycker att jag ser ut som en militär i dessa kläder. Så den färgglada kepsen får tona ner det hela till en inte-så-militärig utstyrsel. 

Klätt mig i kläder av linne för att det är svalt och skönt. Det vita linnet införskaffade jag till Pigges möhippa där klädkoden var "vitt upptill", och jag insåg att jag inte hade något sådant. Har använts flitigt i juni så det var ett bra inköp. Vet ej varför så butter min. Var ju taggad på Pigges möhippa!

Det är början av november. Jag hade precis kommit hem efter min långa Norgeturné. Hade en helg till att ladda batterierna innan jag skulle sticka till Köln på måndagen. Startade lördagen med standard-frukost. Äggmacka, havrekuddar och ett glas juice.

---

Följ med mig på en veckas upptåg i Coronavirustider. Mest mat och böcker verkar det som. Först ut en gullig och totalt orädd hare som springer omkring på min utegård. Här kurade den ihop sig för att en hund gick förbi på trottoaren och skällde. Den bryr sig annars noll om springande barn och bildörrar som stängs. Någon har också lagt ut morötter till den vid några träd.

---

Sista delen nu! Sedan får det vara nog med vinterlandskap (det är ju ändå maj när detta publiceras och jag försöker njute av värmen trots att det plötsligt är minusgrader under natten?!?!). Del tre (och de andra delarna) hittar ni här. Jag hade jobbat färdigt för dagen och promenerade omkring i staden för att hitta ett ställe att käka middag på.

---

Ett inlägg fyllt med katter och vinglas i solen kommer lastat! Denna vecka har jag, som många andra, blivit ombedda att jobba hemifrån. Jag misstänkte att jag skulle bli smått galen av att ha begränsat med social kontakt, så jag åkte hem till mina föräldrar förra söndagen. Hängde lite med Ester. Kramade mamma.

---

I min bloggvärld är vi väldigt mycket kvar i oktober. Jag var tillbaka hemma från vår roadtrip i Danmark. Bilen parkerad i garaget (åh de där röda pelarna gör det något svårt att navigera) och vips var det freeeedaaag. Hurra. Slut med jobbdag.

---