Tredje boken jag läste ut i år blev Hemma av Judith Hermann. Kämpade på med den, för den fängslade mig inte lika väl som Stargate eller Vinternoveller. Kanske hade varit kämpigt, orättvist nog, oavsett vilken bok jag läste efter dem. Men till slut så tog jag mig till sista sidan.

En äldre kvinna flyttar till havet. Hennes dotter har flyttat hemifrån, och reser omkring i världen och är svårnådd. Kvinnan har flyttat ifrån pappan till sitt barn, men korresponderar med honom om dagliga händelser och får hjälp av honom att minnas. Kvinnan minns inte detaljer, medan hennes exmake minns lite väl detaljerat och kan komma ihåg vilka kläder hon bar en viss dag som han har fått återberättat för sig av henne. Hon flyttar till huset vid havet för att jobba på sin brors krog. Hon lär känna det äldre syskonparet som inte umgåtts sedan broderns exfru satte stopp för umgänge med familjen på den övertagna grisfarmen. Systern är konstnär och slänger ut tavlor i vattnet för att efter ett tag hala upp dem och se vad som har fastnat. Kvinnans broder umgås med en mycket, mycket yngre nästan tandlös tjej och deras förhållande är oklart.

Det är en berättelse utan egentlig handling. Dåtid och nutid blandas på ett strukturerat sätt. Boken vill väcka frågor om var hemma egentligen är, och minnets betydelse. Jag reflekterar dock inte över någotdera utan snarare funderar jag över hur många sidor det är kvar tills den är slut och om det kommer hända något mer intressant. Jag påminns om Karin Smirnoffs Jag for ner till bror-serie (som jag tyckte var en bra läsupplevelse), men i Hemma saknas intresse för karaktärerna. Jag förstår mig inte riktigt på dem. En karaktär dör framåt slutet och jag bryr mig inte överhuvudtaget. Språket är det som bär den här boken, även om vissa metaforer känns konstlade.

Jag gav boken tre av fem i betyg. Eftersom jag ju faktiskt tog mig igenom den.