Det är påskaftonsmorgon och hade det inte varit för att vi påskpyntat samt att det är tydligt att alla andra har långledigt hade denna helg kunnat passera oss obemärkt förbi. Vi håller oss hemma och följer våra vanliga rutiner. Min lilla familj ligger och sover efter denna nattens matningar. Jag har precis bröstpumpat, ätit frukost, läst bloggar, och tagit hand om nappflasksdisken.  

Idag ska vi få besök av barnens mormor och morfar och förhoppningsvis blir det lite varmare under dagen så vi kan ta en sväng med barnvagnen. Vi hade premiär med den igår i den sköna aprilsolen. Det var en av alla våra milstolpar som har uppnåtts. När vi lämnade neonatalavdelningen hade vi fått till oss att vi inte kan gå ut med bäbisarna förrän de är sex veckor gamla, men fick nya bud i veckan om att det går bra att ta en kortare promenad med dem redan nu i påskhelgen. Så fantastiskt att både jag och Anton kan ta oss ut samtidigt - känslan av isolering har minskat. Jag fick en känsla av stolthet när vi gick runt med barnvagnen. Som att nu får resten av samhället äntligen se att tvillingarna har kommit och att hela byn nu kan glädjas med oss. Fick en insikt när vi passerade en hund som snällt lekte apport en bit bort, att om den hotfullt skulle komma emot oss kommer jag ställa mig mellan den och barnvagnen. Bli en mänsklig sköld. Beskydda mina barn. Kändes som en urkraft som ligger och bara väntar på att få laddas och avfyras.

Nattpassen är de tuffaste passen. Vi matar alltid varsitt barn, så båda får gå upp ungefär var tredje timme. Byta blöja, hälla upp mat i nappflaskor, värma dem i vattenbad, mata, lägga tillbaka bäbisen i sitt babynest och stoppa om. Förutom de gånger jag sovit så hårt att jag sovit igenom alarmsignaler och bäbisläten. Då har Anton varit snäll och matat båda. Visste inte att jag var benägen till att sova så djupt, har alltid varit lättväckt. Misstänker, eller skyller på, att produktionen av mjölk tar en hel del energi från min kropp. 

Vid matningen, oftast på nätterna när vi sitter i svagt ljussken, viskar jag i barnens öron. Jag viskar om hur fantastiska, fina, gulliga, och perfekta de är. Viskar om alla de sysselsättningar som de skulle kunna ha när de blir stora och som börjar på samma bokstav som de. Viskar om alla de möjligheter som finns för dem. Snickare, byggarbetare, sotare, biotekniker, ståuppare, bibliotikarie, socialarbetare, bankdirektör, smed, bolibompadrake, spion, broritare, scenograf, bartender. Viskar om hur fint och bra det är att vi valde just deras pappa som pappa och hur fantastisk, omtänksam, och snygg han är. Säger: Vilken tur att vi har honom och han är toppen. Pussar deras runda kinder och tittar in i deras ögon som jag kan drunkna i. 

Fler milstolpar som har uppnåtts: jag har orkat jogga 2 km nu i veckan - dock sa pulsklockan åt mig att jag behöver återhämtning i över 60 timmar efteråt. När vi kom hem från sjukhuset gick jag samma sträcka som när jag var gravid, och att kunna gå den sträckan med lätta ben och utan behovet att stanna och vila på parkbänkar var en befrielse. Jag kan ha många av mina vanliga kläder igen! Sonderna är borta och bäbisarna har nått den magiska viktgränsen 2,5 kg - märks att de börjar bli starkare och mer med i nuet.

Jag har nu ungefär en halvtimme tills nästa matning. Kanske att jag läser lite i en bok. Borde väl passa på att ta en tupplur. Men mest troligt kommer jag spela ett mobilspel jag fastnat för men som egentligen inte ger mig mer än att det dödar tid. Vill önska er en glad påsk och trevlig långhelg. Ta hand om er och varandra. ♥