Från Singapore till Yogyakarta

Vi har landat på Yogyakartas flygplats för tredje gången den här sommaren, och även tagit oss hem till våra nystädade rum. Vi har fått nya lakan i sängen och familjen vi bor oss har lyckats pricka in min och Annies stil (Annie har fått rosa lakan, jag fick bruna). Himla fint ändå.

 

Lite galen sak: nästa gång vi beträder marken på Yogykartas flygplats är det för att börja vår resa tillbaka hem till Sverige, men med några pit stop på vägen.

 

Vi har i vilket fall hängt i Singapore i några dagar (mest för att vi behövde lämna Indonesien och åka tillbaka för att få ytterligare 30 dagars visum). Ska redigera några av alla bilder jag tog (försökte ändå att bara njuta och uppleva istället för att ta upp kameran hela tiden), och återkommer längre fram om vad vi hade för oss. Så länge får ni nöja er med bilderna ovan som ändå visar hur fint det var ungefär överallt. Blev helt kär och förälskad i det här landet, men återkommer som sagt. ((:

Det gör inte ont när vänner jag lämnat, det gör inte ont att få skiten i sig, det gör inte ont så länge du är med mig

Kvällen innan jag åkte ner till Indonesien och hängde, var jag på Ullevi och sjöng med i "Din tid kommer" och "En vän med en bil" och tänkte att det här blir ett finfint farväl till Sverige. Tog några bilder under den kvällen för snart två månader sedan. Så, varsågoda. Ett skepp kommer lastat med fjärde juni.

 

Lämnade Kode och korna som betade i hagen bredvid mina föräldrars trädgård genom att få skjuts till stan med bil. Mamma och mormor hjälpte mig att städa lägenheten det sista och vi gick omkring och svettades trots öppna fönster.

 

Framåt eftermiddagen tog jag och Wille samma buss in till Trädgårdsföreningen för att sitta vid kanalen. ♥

 

Där hängde bland annat Lina och Willig. Jag drack limoncello och de ciderflaskor jag hade haft kvar i mitt kylskåp; det skulle ju ändå rensas för att lägenheten skulle kunna hyras ut.

 

Vi pratade om sommarplaner, såg en ankfamilj som simmade förbi och gjorde kvällen lite extra fin, gick och handlade veggoburgare på Burger King och bara njöt av att det var precis så nice och härligt som en hade tänkt att det skulle vara när biljetterna bokades i oktober.

 

Hej Wille och Felicia! ☺ Det blev dags att packa ihop och svepa sista ölburken. Jag fick smått panik över att det stod att en inte fick ha med sig kamera in. Löste det med att linda in kameran i en kofta och inte ta kort på själva konserten. Puh!

 

Men tog kort på mig och Anton som stod och dansade själva (fast med resten av publikhavet) eftersom vi hade lyckats tappa bort de andra vi hängde med. Peppade!

 

Och tog kort på det fina publikhavet. Var som att ha en svärm av fina eldflugor runt omkring sig. Helt enkelt magiskt att stå där i mitten och titta sig omkring och knappt tro sina ögon att det kunde vara såhär fint. När sista konfettikanon smällt av och Håkan tackade alla för att de hade kommit hit för att lyssna och dansa, åkte vi in till Chalmers. Jag passade på att krama om alla en sista gång och säga att "om sju timmar sitter jag på Landvetter tillsammans med Annie och väntar på vårt flyg".

 

När Annie hängde i ett träd och vi drack kelapa muda med havsvågor som bakgrund

Häromdagen hängde vi ju på Pantai Wediombo och jag tog så många bilder så här kommer ett nytt gäng foton på stranden, när Annie hängde i träd, när jag försökte klättra i trädet (gick sådär, typ fastnade) och bara annat fint från denna dagen.

 

Och bara titta på hur härligt lugnt och bra Annie ser ut att ha det. ♥♥♥ Blev så glad över att se att hon verkade ha det så fint där hon bara låg på grenen och dinglade med benen. Såg ut att bara andas och ta det lugnt. Perfa och fint, hörrduni.

 

Men nu slutsnackat, varsågoda, här kommer bildkavalkaden:

 

 

 

 

 

Där dit vinden kommer

"De sa: en dag ska vi alla dö.
Jag sa: alla andra dagar ska vi inte det."

 

Har lyssnat mycket på den här låten under mina två månader (ish) hittills i Indonesien. Speciellt för textraden ovanför. Bara älskar den. Den är så full av liv och så prick på.

 Antar ju att ni inte har missat den. Men den har som sagt varit ett av mina soundtracks för den här sommaren för att påminna mig själv om att uppleva, och bara leva. Det är ju ändå nice.

 

 Lorentz - Där dit vinden kommer ft. Jaqe, Duvhci, jj, Joy

 

Roadtrip till Pantai Wediombo (vita stranden)

Igår vandrade vi till skolan och var lika nyvakna som solen. Fast den hade ett försprång på två timmar.

 

Vi skulle nämligen på roadtrip med bland annat dessa pangbrudar. Jag, Vita, Ninta, Santi och Annie.

 

Vi åkte längs slingriga vägar och hade otrolig utsikt över staden Yogyakarta när vi hade åkt uppåt en stund (ej med på bild, filmade bara). Rena berg- och dalbaneåkturen och med finfin vy att vila ögonen på. Vi varvade allsång med tupplur.

 

Efter två timmar nådde vi dagens mål: Pantai Wediombo. Ninta förklarade för oss att det betyder vit strand på javanesiska.

 

Men först: ta på solkräm och hattar och köpa köttbullar från en warung.

 

Det var magiskt fint, trots att det var många moln på hilmen.

 

Vita annekterade en liten hydda åt oss. Vi bjöd på chokladbollarna som Annie hade gjort kvällen innan. De blev uppskattade. Faris, Hari, och Nafi var också med, som ni ser. Och Annie hade klänning!

 

En hel del foton togs eftersom jag, Vita och Faris var en del av gänget (vi hade kamerorna i högsta hugg). Ninta fick vara modell och bära finfin hatt.

 

Jag gick mest fram och tillbaka och bara mådde. Havet är ju en av mina bästa platser här i livet och här kan jag bara sitta och titta på vågorna som rullar in, känna dofterna och bara tänka på allt och inget. Eller gå omkring och känna saltvattnet slå mot mina ben. Meditation.

 

Efter ett tag blev det snacksdags. Vita bara kirrade en matta att sitta på och alla delade med sig och åt av varandras mat. Älskar den här kulturen. Och vi drack kelapa muda, alltså omogen kokosnöt.

 

När de mörka molnen hopade sig och regnet störtade ner sprang vi tillbaka till bilen och åkte vidare. Men ja, här ser det ju ut som paradiset som ni ser.

 

Käkade sen lunch/tidig middag på Sambal Special (vilket betyder speciell stark chilisås, typ). Lyckades hitta ägg och ris, plus några grönsaker som tyvärr var lite för starka för att kunna ätas upp helt, på menyn så jag överlevde. Santi åt någon som var så starkt att hennes ögon tårades och vi visste inte om hon var ledsen eller mådde bra. Annars var det så mysigt med alla smårätter och folk som åt med händerna.

 

Måndag 25 juli

Ett foto i timmen en vanlig, sketen måndag i Yogyakarta. Häng på, vettja!

 

07 Vaknar av mig själv och lyssnar på podcasts. En Värvetintervju med Silvana Imam.

 

08 Käkar frukost. Två mackor med ost, en ormfrukt (salak), en järntablett, ett glas soja mjölk samt en tallrik med yoghurt, kakao och russin. Annie käkar fitbars.

 

09 Lyssnar på M.I.A., läser bloggar och redigerar bilder och så.

 

10 Promenerar till labbet. Ger kattungarna mat och köper drickor till oss själva i kafeterian.

 

11 Skriver rapport och äter jenung kudas vilket är indonesiskt godis som jag tål (!!!). Skannar mina TLC-sheets också.

 

12 Går ner till kafeterian och köper lunch med Vitas hjälp. Ris, tempe och grönsaker för 5 000 IDR (typ 3 SEK).

 

13 Försöker skriva lite mer på rapporten. Men diskuterar mest med de andra tjejerna i labbet eller försöker ladda ner Spotify till surfplattan.

 

14 Fick äta Marabou!!! Var så himla lycklig för jag saknar det så otroligt mycket (mest pga jag inte äter så mycket choklad härnere då det är för mycket spår av nötter i alla sorter). Chokladkakan hade i vart fall legat i frysen och väntat på att någon skulle ta fram den.

 

15 Har juicepaus med Annie. Sedan packar vi ihop oss och gittar från Universitetet.

 

16 Tar en taxi till Jogja City Mall och köper biobiljetter till Ghostbusters.

 

17 Ser på film, helt enkelt. (Så detta är egentligen en lite-fusk-bild eftersom den är tagen innan, men så får det bli.) Ätert nachos och dricker indonesiska varianten till o'boy.

 

18 Handlade på Body shop och i en mataffär. Annie är så här glad och nöjd efter filmen. (Den var alltså sevärd och nice. Gött med coola tjejer som huvudkaraktärer, som räddar världen och som är roliga (skrattade högt flera gånger), utan att det känns konstlat eller tillgjort.)

 

19 Väntar på taxi utanför köpcentrat. Livemusik på en scen längre bort underhåller oss under tiden.

 

20 Annie gör chokladbollar att ha med till stranden dagen efter, så vi kan bjuda de andra i labbet på svenskt göttigt. Jag fixar/förbereder frukost och så till mig själv.

 

21 Redigerar bilder till det här inlägget och lyssnar sedan på podcast tills jag somnar någon gång efter klockan tio och satt ett alarm på 6:15.

 

 

Palats, traditionell dans och en privat guide

Söndagsmorgon och jag vaknade tillräckligt tidigt för att städa i rummet och hinna ta selfie i rumsspegeln.

 

När vi vandrat till universitetet och matat kattungar tog vi en taxi till sultanfamiljens palats som numera är ett museum.

 

Där hittad vi en vit vägg så jag tvingade Annie att ta bilder på mig så att jag fick låtsas vara modebloggare för en kvart. Blev några skojsiga bilder också, såklart.

 

Och så tog vi selfie i en spegel vi hittade.

 

Under hela dagen kom det flera (fyra-fem) olika gäng som ville ta kort med oss. Lyckades få ett av dem att ta kort med min kamera också. Kände oss lite som random kändisar.

 

Drack kelapa muda som jag hade beställt på bahasa indonesiska. Skål!

 

Kollade på traditionell dans vilket hålls varje söndag och det är en dans- och musikskola som framför det hela.

 

Vi hade fått tips av en random snäll äldre man dagen innan om att vi skulle gå och se det. Fint; annars hade vi missat det.

 

På väg ut från palatset träffade vi på en annan äldre man som undrade om vi ville åka med honom i hans cykeltaxi och undrade vart vi ska. Vi sa nej tack och att vi ville promenera.

 

Men han följde med oss till vattenpalatset (där sultanerna hängde under sina semestrar och hade pooler och vackra damer ...) och vips hade vi vår egna lilla guide som berättade allt vi ville veta, ungefär. Gav honom 100 000 IDR bara för att han var så gullig samt inte bad om några pengar.

 

Avslutade vårt turistande med att käka på Viavia (mozzarella på glutenfritt bröd, älskar't). Sedan fick det vara nog och vi åkte hem och hängde på vår balkong eftersom solen för en gångs skull inte hade hunnit gå ner.

 

Malioborogatan

Lördag och vi matade kattungar vid universitetet innan vi drog vidare till Malioboro.

 

Vandrade gator fram. Stegmätaren visade över 20 000 steg. Den tog nog i i underkant, dock. Tackade nej (tidak, terima kasih) till erbjudanden om att få transporteras med becak (cykeltaxi).

 

Tog en toaselfie i ett köpcentrum där vi åt lunch i form av frappe, donuts och kaffe. Och gick in i kanske fem olika batikaffärer.

 

Passerade Alun-alun, men det var tomt på folk. Antagligen för att det egentligen var för varmt för att hänga utomhus och vettiga personer höll sig inomhus eller i skuggan.

 

Regnet kom från ingenstans och gjorde oss genomvåta.

 

Gick till mysiga Milas efter att ha shoppat kläder.

 

Käkade nasi goreng respektive tempeburgare. Var helt slut i hela kroppen och åkte hem och däckade.

 

Sköldpaddor och outfit

Har köpt två sköldpaddor. I silver, och inte riktiga såklart. Kände att det blir ett fint minne från våra tre månader i Indonesien och främst gången då vi släppte ut bäbissköldpaddor på Bali.

 

Det blir fint och bra att bära med mig dem på örsnibben.

 

Annie skaffar sig en tatuering och jag köper örhängen. Båda blir minnen från Indonesien. (Och nej, jag har ingen mystisk vit fläck vid munnen i verkliga livet, är nog bara en tandkrämsfläck på spegeln. Så, lugn och sitt i båten.)

 

Apropå Annie fick jag henne att ta en "dagens outfit" på mig, bara för att vi hittade en vit vägg på en lite avlägsen plats när vi gick runt inne i ett palats. Och för att jag kände att jag hade mixat lite roligt med mönster. Plus bar hatt som prick över i:et. Fräääscht.

 

Hatt: gammal från Lindex som jag limmat fast ett blått band på

Linne: från Lindex

Shorts: från ZaraMan

Skor: blåa, trasiga, gamla och slitna converse

Strumpor: vita funktionella (löparstrumpor) från en sportaffär

Bonnebränna: från att ha gått runt i Yogyakarta i t-shirt, två veckor på Bali hjälpte inte ens

Vardagar i Indonesien; onsdag, torsdag och fredag

Vardagar i Yogyakarta fylls av reaktioner som går mer eller mindre bra. Och att emellanåt äta vad vi kallar för Indomaretlunch. Vilket innebär att vi går till en affär och köper saker vi tål. Överst är min lunch, nederst är Annies. Folk här tycker fortfarande att vi är nyttiga.

 

En torsdag fick jag starta igång min reaktion och vi hade limmat och skruvat och fixat som galningar för att slippa läckage.

 

Satt och tittade på när vattennivån steg i kolonnen med sieves. Det var tradigt så jag underhöll mig med att ta kort och lyssna på podcasts.

 

Gå ut i solen på promenad för att lämna tvätt. Promenera längs med gator fyllda av skyltar.

 

Spontanäta lunch på De'Sushi. Himla mysigt ställe med körsbärsblommor i taket men en aning dyr meny.

 

Skriva rapport samt få ångest för att jag inte har skrivit tillräckligt mycket än. Metoden är väl ish klar ändå.

 

 

Ta promenad genom campusområdet vilket är som att promenera genom en botanisk trädgård. Köpa glass och vara de enda som sitter i solen.

 

Pangvackert, alltså.

 

 

Äta glass och mango till middag, aka fredagsmys, efter att ha storhandlat och fyllt cykelkorg och ryggsäck med varor.

När vi tog hand om kattungar i Indonesien, part II

Vi hittade ju fyra kattungar på våning tre på Universitet, och en dag var de inte längre där. Förutom en ensam liten krabbat. Lite senare den dagen hittade vi två till. Sent på kvällen sa en tjej att vi skulle kunna flytta dem till moskén, så det gjorde vi. Ger dem mat och vatten.

 

De har dock fått flytta ut, men kan fortfarande söka skydd i moskén om de skulle behöva. Kan tänka mig att de störde bönen, eller smutsade ner lite för mycket. Angående översta bilden på Svanslös så föddes han så, med kort svans.

 

Men de verkar ha det bra utomhus med. De spinner när vi kommer och klappar dem, bråkar med varandra, klöser klorna på träd och lådor.

 

Selma, Svanslös och Junior. Kanske att de får ett hem. Jag är dock lite nojig med det där. Klart att en vill ha en söt liten kattunge, men de kommer växa upp och bli vuxna katter i större format och utan klarblåa ögon. Gäller att en vill ta hand om dem då med. Men vi får se. Nu ska vi snart gå och ge dem frukost. Fortsättning följer.

 

What

Har inte riktigt koll på vad som spelas på radio hemma i Sverige, eller vad alla coola kids lyssnar på. Därför vet jag inte om låtarna jag kommer att "tipsa" om medan jag är i Indonesien är något som alla redan lyssnar på (och jag antagligen är sjuukt efter med), eller så ger jag er en ny guldklimp att lyssna på i hängmattan eller i soffan medan regnet smattrar mot fönstret. (Har lika dålig koll på hur vädret är.)

 

I vilket fall, den här låten lyssnade jag på strax innan jag åkte till andra sidan jorden och är kanske en av de låtar jag lyssnar först på när jag inte längre vill lyssna på podcast. Tycker den är så magisk. Och så mäktig i sin enkelhet. En ensam cello och en röst (Linnea Olssons fantastiska) som tar dig fram genom musik och text.

Så har ni inte hört den: Lyssna. Ta in.

Ni kommer inte att ångra er.

 

Linnea Olsson - What

 

När vi tog hand om kattungar (part one)

Vill bara "förvarna" att här kommer ett inlägg med ett flertal bilder på kattungar. 

Igår startade vi vår 24-timmarsreaktion. Vita är kanske den bästa handledaren och högra handen en kan ha. Hon svarar på alla våra frågor om allt här i världen och kommer rusande när något gått galet och bara löser problemet (i samråd med oss, självklart).

 

Emellan provtagningarna tittade vi på youtubeklipp (Annie visade the Try guys syn på k-pop, och labbtjejerna bara nickade att sådär är det), läste bloggar och försökte skriva lite rapport.\

 

Min reaktion började dock läcka efter ett tag, och efter sex timmar fick vi ge upp när den läckt för tredje gången. Men Annies reaktion tuffade på (dock med några få läckage där med).

 

Vi tog en promenad utomhus också bland all växtlighet. Det är ju pangvackert, kan inte komma ifrån det.

 

 När vi skulle ta promenad nummer två för dagen ville vi bara titta till kattungarna på våning tre en snabbis. De var dock utslängda (kanske av någon personal), förutom en ensam liten krabat som vi döpte till Garfield Junior och som vi beslöt att ta hand om och försöka hitta ett hem åt. Vi ringde runt och mailade till olika organisationer, men ingen ville/kunde ta emot dem. Ett instagraminlägg lades dock upp och vi fick kontakt med en person som skulle kunna tänka sig att ta hand om dem,men först nästa vecka.

 

När Junior vant sig vid oss och somnati Annies knä hörde vi fler jamanden, och det visade sig att två av kattungarna sprang omkring på våning ett. Vi tog upp dem till oss och Ninta gav dem en låda, vilket kunde ha varit det bästa som hänt dem (gick ju både att bita och klösa på, samt gömma sig innuti).

 

Vi gav dem lite mat och vatten. Tror de måste ha varit väldigt hungriga, för de åt och åt och åt. Vill för övrigt tillägga att deras kattmamma inte har synts till på några dagar, och vi hoppas fortfarande på att hon ska komma tillbaka.

 

Mat i magen, en säker låda; då kan en sova gött. En av Vitas vänner kom sedan och berättade att vi skulle kunna flytta ut katterna till moskén tillsammans med lådan, mat och vatten. Så där bor de nu. Vi har för övrigt döpt de andra till Selma och Pelle Svanslös. (Plus vill bara nämna att vår räddare Vita kom med mat till oss efter att de själva varit på restaurang, men vi bestämt oss för att vara kvar med kattungarna.)

 

 

Laborationer och Zumba-pass

Det blev måndag igen och dags att ta tag i labbandet efter en helg bestående av museumbesök och elektronikutställning. Jag analyserade mina immobiliserade enzymer (de var okej) och förberedde inför morgondagens 24-timmarslabb.

 

Vi hade en liten räddningsauktion för kattungarna. Eller vi hade köpt kattfoder så att deras mamma inte behövde gå så långt för att få i sig mat. Verkar dock som att hon har övergett dem, eller dött. ))); En annan kvinna kom dock och gav dem lite kokt kött i någon form.

 

Vi har lyckats hitta chiafrön (på ViaVia), så vi käkar numera chiapudding och mackor till frukost istället för ägg. Tog med en extra låda så att tjejerna i labbet kunde smaka, och de tyckte det var "delicious".

 

Annie labbade på hon också. Har dock ingen aning om vad hon pysslade med, mer än pipettera då och då och sprang iväg till andra laboratorium.

 

Vi blev medbjudna till ett Zumba-pass. En tjej i labbet (som för övrigt precis kommit hem från att ha studerat på Chalmers) frågade vad vi hade för oss på eftermiddagen och gav oss sedan tid och plats.

 

Passade på att ta selfie på cykelvägen dit. På passet skakde vi järnet och hade hur kul som helst! Älskar när kvinnor peppar varandra under sådana pass! Vi blev dock himla varma och kunde till och med kylas ner av utomhustemperaturen (kanske 26 grader?). Men mådde så jädrans bra efteråt och det här måste vi göra snart igen!

 

Söndagsmarknad och när jag vann pris på en elektronikmässa

Vi startade vår söndag med att följa med Vita på söndagsmarknaden som hålls i närheten av universitetet. Det fanns bland annat ballonger, kläder, väskor, och mat att införskaffa.

 

Vi köpte dock bara es goreng, vilket betyder stekt glass och var en kokosnötsmjölksglass doppad i smält choklad. Det var gött och behövdes ätas upp fort eftersom det var så himla varmt. Det rann svett längs våra ryggar.

 

När vi sett ungefär hela marknaden gick vi tillbaka till universitet och satt i skuggan. Eller jag satte mig på nedersta trappsteget för att sola benen, ty jag bar shorts. Försökte bestämma hur eftermiddagen skulle se ut.

 

Efter ett tag kom Henri förbi, och han ville också gå på den elektronikmässa som vi hade tänkt att spendera vår eftermiddag på. Så han körde oss dit och vi strosade omkring. I dörren hade vi fått en lapp som erbjöd gratis fotografering i japanska kläder.

 

Så det passade ju Annie och jag på att göra! Valde krigsansikte och ett lite gulligare som posering.

 

Sedan fick vi dra en lott och då vann jag ett pris, bara sådär. Så det fick vi ju ta en vinnarbild på.

 

Annie köpte för övrigt nya hörlurar och ett nytt mobilskal (ej med på bild). Jag kikade på kameror, men kom på att jag inte hade tagit ut tillräckligt med pengar för att kunna köpa något.

 

Det fanns även en matmässa bredvid all elektronik. Vilket innebar massa små minirestauranger samt livemusik.

 

Vi köpte glass och jag öppnade mitt pris som var en Fanta Jordgubb. Sedan åkte vi och handlade mat och åt glass till middag för vi var för trötta för något annat. Klart slut med denna söndag.

 

Turkiet och Frankrike och världen

Affandi musuem och när vi sökte lyckan mellan två träd

Lördagmorgon. Jag vaknade tidigt och passade på att ta en selfie och göra andra viktiga saker (redigera bilder, lyssna på podcast osv).

 

Eftersom vi köpt glutenfritt bröd kvällen innan kunde vi käka äggmackor till frukost! Lyckan. Vi har blivit så trötta på att äta bara stekt/kokt ägg till frukost (plus att jag misstänker att djurhållningen inte är vad jag hade önskat), så det är nice att kunna variera på något sätt. Drack sojamjölk och åt apelsin till. Om ni ville veta.

 

Med kroppar tankade med energi vandrade vi fem kilometer för att komma till Affandi museumet. Alla här blir för övrigt så härligt imponerade (eller tycker att vi är konstiga) av att vi orkar gå fem kilometer, och att vi gör det frivilligt.

 

Vi blev härligt imponerade av Affandi och hans konst. Speciellt när vi fått läsa bakgrundshistorierna till varje bild. Som den här målningen som han målade när han befann sig i Indien, och kom ihåg sin mammas sorgsenhet över att han skulle lämna henne för att studera i ett annat land. Det var mycket wowande och reflektioner.

 

Museumet är omkring hans hus/trädgård vilket ju ger en extra dimension till konstnärskapet. På ett ställe fick vi en liten utsiktsplats.

 

I entrépriset ingick en dricka, så den avnjöt vi i kaféterian medan svetten rann längs våra ryggar. Vi fick för övrigt studentrabatt på det redan billiga priset, så 25 000 IDR för allt detta (typ 18 SEK, eller ja, plus lite till för att vi ville ta med oss kameror in).

 

När vi beundrat klart vandrade vi vidare till köpcentrat Plaza Amburrkmo. Annie behövde mat, jag en frappuccino. Mitt namn blev rättstavat för första gången, så det kände jag behövde förevigas!

 

Inne på en bokhandel träffade vi Henri och hans föräldrar, och de ville hänga med oss så någon timma senare tog vi en fika på J.CO. Vi köpte för övrigt tre böcker av indonesiska författare; hoppas de är bra! :)

 

När vi fikat klart och småpratat med Henris mamma med de knaggliga indonesiskan vi kan, kom vi fram till Alun-Alun där vi mötte upp Vita och hennes vännina. På Alun-alun finns det två träd som en ska försöka gå emellan medan en bär en ögonbindel. De vita pinnarna var för någon tävling som skulle hållas dagen efter med fåglar i burar, typ (tyvärr), så försök tänka bort dem och se bara träden i bakgrunden.

 

Först fick Annie försöka. Hon höll på att gå in i massa folk, så jag fick hjälpa henne att styra lite. Tror egentligen det är lite fusk, men vi struntar i det och bara säger att hon klarade det. Så evig lycka för Annie!

 

Sedan blev det min tur. Jag körde taktiken känna gräs mot fötterna och gå på gruset. Det funkade. Fick dock lite hjälp från Annie också, men det behöver vi inte räkna som fusk. Så evig lycka för mig med, alltså!

 

Vi satt kvar i gräset med Vita och hennes vännina. Tittade på de andra som också ville pröva lyckan eller som cyklade omkring i stora bilar. Ställde alla frågor vi hade lyckats komma på under ett dygn och blev något visare.

 

När svenskarna började bli hungriga, reste vi oss upp och började vandra. Eller Vita och hennes väninna tog sina mopeder, men jag och Annie vandrade omkring. Gick lite vilse, men fick vandra ovanpå en mur så det var okej ändå.

 

Det började störtregna medan vi väntade på att ett bord skulle bli ledigt på Milas. Det blev fort stora pölar.

 

Till slut fick vi i vart fall mat och eftersom alla var trötta höll jag och Annie (mest Annie, eftersom hon dessutom fått i sig stora bägare med kaffe) låda och pratade om lite allt möjligt. Allt från vad vi skulle göra dagen efter till våldtäkter. Klart slut med en lördag då vi kom hem efter klockan tio!

 

Ett besök på gymmet och glutenfritt bröd

I fredags, och dag 40 på resa (tiden går så fort?!). Vi var lediga på förmiddagen så tog tag i det här med att vi måste röra mer på oss (för att inte somna i labbet).

 

Passerade en å och pangvacker utsikt. Finns ett litet promenadstråk längs med ån som vi kanske tar en promenad på någon gång.

 

Vi kom fram till dagens stora grej: gymma! Jag skulle få springa och Annie lyfta vikter. Var dock väldigt varmt; AC:n gjorde inte riktigt sitt jobb och fönstrena var öppna. Sprang en halvtimma i vart fall men med några stopp för att inte vätskebalansen i kroppen skulle bli helt rubbad. Fick så mycket välmående i kroppen under och efter springturen. Älskar't.

 

Med ny energi (jag ville hoppa omkring) och intag av glass, kom vi tillbaka till labbet och jag fick scanna mina TLC-plattor från reaktion jag gjorde innan vi åkte till Bali.

 

Sedan var jag klar för dagen och väntade på att Annie också skulle bli klar. Läste bok så länge. Vi hittade den här på stället vi bor och jag har bara kvar en oläst bok, så det fick bli denna. Läckberg på engelska, alltså.

 

Och så tittade vi på kattungarna! Alltså. Fyra små som ungefär precis fått ögon och är nyfikna på livet. Just för tillfället saknade de mest sin mamma som nog var ute och skaffade mat, men de har varandra.

 

Framåt kvällen kom en tung regnskur, så det var svårt att få tag på taxi. Så vi satt och väntade medan regnet smattrade mot marken.

 

Till slut kom vi fram till ViaVia där de har lampor i form av ballongvispar.

 

Jag beställde Es d (en traditionell, indonesisk dryck), och Annie powerjuice. Och ser ni papperspåsen på bordet? I den ligger en glutenfri limpa samt chiafrön som vi köpte i ViaVias bageri. Det är fantaaaastiiskt.

 

Den här mackan. Fick äta 1) mozzarella, och 2) glutenfritt bröd. Nomnomnom. Sedan åkte vi hem och somnade till podcasts.

 

De orange svenskarna och myror i labbet

I torsdag hade vi sovmorgon. Skönt och bra att få sova ut såhär efter att ha varit på semester. Tyckte jag fick till så bra rosett på mina svarta byxor, men det gick tydligen inte att föreviga. Men hej, hej från sovrumsspegeln.

 

I labbet skulle jag immobilisera mina enzymer (få dem att sätta sig fast på små kulor så att de kan återanvändas). Morgonen började dock med att jag hittade stackars myror i min pH 7-buffer och som hade trott att det var en bra idé att simma omkring där (de hade dött).

 

Filtrerade och filtrerade. Det kryper för övrigt omkring små myror lite överallt i labbet. Första veckan tyckte vi det var lite märkligt, men nu har vi vant oss och tänker att det är bara så det är.

 

Vi käkade standardlunch, alltså risnudlar med tofu och kokosmjölk (ska visa er receptet någon gång, är väldigt simpelt).

 

Vita hade tagit med sig riskakor som jag kan äta. Dock väldigt söta, så de fick bli efterrätt. ((:

 

Vi tog oss en liten promenad utomhus i solskenet. Vi har ungefär, typ, nästan börjat hitta lite mer på campus, så vi kunde nästan gå utan att behöva titta på kartan.

 

Vi kom fram till Office of International Affairs där vi fick våra Student ID-card, så nu kan vi få rabatter på museum och så!

 

Efter att ha labbat lite till fick vi Vita att ta kort på oss i bra ljus. Hade fått flera kommentarer om att vi hade liknande kläder på oss (svarta byxor och orange tröja (Annies är orange, fastän den ser rosa ut i jämförelse med min)). Som frågan ifall vi hejade på Holland, eller om det var någon speciell högtid i vårt hemland där alla bar orange. Nej, nej, nej, vi har nog bara börjat tänka likadant så här 39 dagar tillsammans.

 

Efter solnedgången åkte vi till Mediterranea som vi hade fått tips om. Det hade säkert varit bra om inte en person i sällskapet är glutenintolerant och vegetarian, för då får hen äta sallad. Vi åt crème brulée till tröst till efterrätt och så var det med det.

 

 

Potatissallad med brie

Välkommen till dagens matlagningsinlägg från Indonesien, där vi hittar på egna rätter från vad vi hittar i affärerna här, och som är inom ramen glutenfritt, nötfritt, laktosfritt och vegetariskt. Häromdagen lyxade vi till det med att köpa potatis och brieost och göra potatissallad. Blev själva förvånade över hur sjukt gott det blev, så ville bara dela med oss receptet (har tyvärr inte så många pedagogiska bilder den här gången, men ni klarar er nog ändå).

 

För två hungriga magar och en middag och en lunch, behövs:

 - Ett kilogram potatis

 - Kanske 200 gram brieost

 - En stor klick smör

 - Några nävar sockerärter

 - Salt och peppar

 

Skär potatisen till så stora bitar önskas i potatissalladen. Koka upp i lättsaltat vatten i kanske 20 minuter. Skär brieosten i mindre bitar och skölj ärterna (om ni inte befinner er i ett land där kranvattnet ej bör användas; då går det bra att slänga i ärterna de sista minutrarna av potatisarnas koktid). Häll av vattnet. Rör ner smör, brieost och sockerärter. Salta och peppra.

 

Voilà. Ät och var glad.

 

Back in the laboratory (and some kittens ♥)

Igår var det dags att bryta semestern och fortsätta vårt labbande. Men först göra ett stopp på vägen för att återvinna lite plast och så, såklart.

 

Det finns för övigt kattungar på våningen ovanför vårt labb och som bor inne i en slags städskrubb. Dog ju lite. Fick hämta Annie så vi kunde stå tillsammans och bara vara fulla av lycka tillsammans. Alltså kattungar. ♥ ♥ ♥  Dock är kattmamma lite rädd om sina barn, såklart, så vi höll oss lite på avstånd. ((:

 

I labbet modifierade jag matrix (alltså modifierade små kulor så att enzymer sedan kan binda till dessa), vilket innebar en hel del filtrerande och vattenbadande. Vi har (mest tack vare Annie) effektiviserat vårt labbande, så vi kommer få två helger lediga nu innan vi senare drar till Singapore. Himla gött, ändå!

 

Det blev dock en lång första labbdag, så de andra tjejerna stack iväg för att köpa lite mellanmål. Det här är friterade tofubollar som är glutenfria. Smakade lite ägg och var lagom salta.

 

Sedan åkte vi hem och lagade mat fastän vi var trötta. På köksdörren sitter det här stackars ödleskelettet. Finner det komiskt samtidigt som det är tragiskt.

 

Det smällde för övrigt en bomb två mil härifrån där vi bor, så ville bara säga att om ni läser eller hör något om det så mår vi bra och hade inte hört något om det förrän labbtjejerna frågade om vi hade hört om det. Sedan diskuterade Annie terrorism med dem (jag satt i labbet och filtrerade) och det här med att det har skett terrordåd under islams mest heliga månad (Ramadan) vilket ju bara bevisar ännu mer att terrorister inte följer islams lära.

 

Tillbaka i Yogyakarta, samt sista kvällen på Bali

Wii, vi är tillbaka i Jogja (staden med många namn och olika stavningar). Vi har en dag ledigt från Universitet idag för att landa och hinna göra lite vardagsgrejer (lämna in tvätt och handla livsmedel, ni vet). Fick för övrigt en fråga från en tjej i mataffären om mitt hår var färgat eller naturligt, kul när folk pratar med en!

 

Lunch har införskaffats och vi bokar resor till Singapor och Kuala Lumpur, samt kollar reseguider. Fixar, helt enkelt. Himla gött (speciellt med att det verkar som att vi ska få avsluta med ett riktigt nice hotell i KL).

 

IGÅR

Igår intog vi vår sista måltid på Bali i sällskap av våra nya holländska vän Yara. Vi gick till det mexikanska stället TJ's, bara för att det låg nära och var ett säkert kort. 

 

Tog efterrätt bara för att lyxa till mig. Och jag försäkrade mig om att det inte var nötter i kanske tusen gånger; hade varit tradigt med en allergisk reaktion kvällen innan vi skulle åka hem.

 

Mysig och fin avslutning på vår semester, helt enkelt. Och jag känner mig utvilad och full med nya upplevelser och erfarenheter. Har haft så många bra diskussioner och fått svar på några av mina tusentals frågor. Nu, tillbaka till vardagen i Yogja.

 

En liten uggla och poolhäng

Imorse hängde vi här, på Bali Tattoo Studio. Ingen random tatuerarstudio, utan en som vi kollat upp redigt såklart.

 

En liten uggla ritades på foten. Det blev så himla fint och bra, bara stencilen ju.

 

Och här sitter hon. Med pirr i magen och tungan ute.

 

Men de tog bra hand om Annie, så jag kunde lugnt sitta i soffan och lyssna på podcast under tiden. Eller så väl omhändertagen någon kan bli samtidigt som en nål sticks in i huden.

 

Men titta så bra och fin den blev! Med extra glans på fjädrarna och i ögonen. Han gjorde ett grymt jobb, helt enkelt.

 

Vi köpte med oss något i lunchväg och satte oss vid poolen. Eller Annie satt såklart i skuggan. Men vi läste bok och sedan kom vår nya holländska vän, Yara, och umgicks med oss.

 

Men det började regna, så vi gick till vår terass och fortsatte läsa bok, plus bokade transfer till flygplatsen. Imorgon, tidigt, åker vi tillbaka till Yogyakarta och det här är alltså sista dagen på vår semester på Bali.

 

Vi (jag) hade lite planer innefattande att promenera till de södra delarna av Bali, men eftersom Annie kände att hon inte skulle kunna gå längre sträckor, och det var rätt nice att bara sitta vid poolen och läsa, blev det inte så. Men det som återstår på agendan är att packa, spela kort och hänga med Yara och käka middag. Känns okej. Puss hej!

 

En annan del av Kuta

Efter surflektionen hade vi fått lite ny energi, men var hungriga så vi gick och käkade på det mexikanska stället som låg i krokarna. De har också markerat i sin meny vad som är glutenfritt och vegetariskt. Älskar't. Underlättar så sjukt mycket och känns mer som att de har koll då. :)

 

När vi käkat klart gav vi oss först i väg till köpcentrat för att gå på musuem. Men det var tillfälligt stängt på grund av reparation, så vi promenerade vidare till ett annat museum. Det låg dock inte där det skulle ligga enligt kartan, och när vi gick efter en random vakts vägbeskrivningar hittade vi det inte heller. Så vi gav helt enkelt upp.

 

Men vi vandrade på småvägar och kom bort från allt det turistiga. Ibland kändes det som att vi var tillbaka i Yogyakarta (fast med mycket mindre trafik); alla skyltar var på indonesiska och det kändes som att vi kom till delen där lokalbefolkning bor och lever.

 

Gick till och med förbi en kohage. Tyckte dessa småvägar och att få se en annan del av Bali ändå var mer värt än att gå på ett museum. Exempelvis gick vi över en jättefin bro (var dock svårfångad på bild) men det var ändå fint att det var något lokalbefolkningen hade för de själva (om det nu stämmer, kändes bara så). Och gick länge längs med en å där familjer hängde och bara var eller fiskade.

 

Vi vandrade tillbaka till den mer turistiga delen och till Seaside. Vi tänkte ändå att vi skulle försöka hitta något annat ställe på vägen att äta middag på, men det blev till slut samma restaurang på som vi varit på flera gånger. Men det är så nice att det finns fler glutenfria och vegetariska rätter att välja bland.

 

 

Idag blev det nachos medan ekorrar kastade ned avbitna fruktskal på oss från ett träd ovanför. (De gjorde det dock inte medvetet, utan bara sådant som händer.) Och vi såg solen gå ner bakom molnen.

 

Vi vandrade till sist tillbaka till hostelet och här sitter vi med våra kroppar som har fått jobba idag. Både surfat i två timmar och vandrat minst 20 000 steg (enligt Annies mobil). Det är gött ändå. Ikväll kommer vi somna gott. Klart slut.

 

Känslan av frihet, och när vi bjöd med en holländare på middag

När vi befinner oss vid en strand med höga vågor tänkte vi att vi måste ta tag i att få en surflektion. Och idag skedde det. Vi gick till en surfskola som har som motto att om du inte kan stå på brädan efter första lektionen kommer du få en extra lektion, gratis. Hade ingen aning hur svårt det skulle vara, men som bilden visar kunde jag i vart fall ställa mig upp. Det ser inte så graciöst ut, men jag stod upp! Plus fick beröm för min balans, men fick tillsägelser att böja mer på knäna istället för överkroppen.

 

Det var en så mäktig känsla när vågen tog tag i brädan och du svävades fram. Kändes som att jag var friast i världen. Annie var kanske lyckligast i världen.

 

Ibland gick det givetvis mindre bra. Jag har fått en surfbräda i huvudet (jag höll den fel) och skrapat benet mot sandbotten. Och fått tusen kallsupar (rensat systemet, minst sagt). Men det var det värt för de gångerna som jag lyckades ställa mig upp (och några få gånger till och med styra brädan dit jag ville).

 

Igår bjöd vi för övrigt med en ensamresande holländare på middag till Seaside. Det var hennes första dag, så vi lärde henne lite saker om Indonesien och Bali. Försökte även lära henne lite bahasa indonesia (de få fraser vi kan). Vi hade intressanta diskussioner om studier, resande och familjerelationer. Tror jag "lärde" henne att det är helt okej att ha tusen frågor och ställa åtminstone hundra av dessa till personer som nog kan svara.

 

Så när vi var tillbaka på hostlet ställde vi massor av frågor till den stackars killen i receptionen angående vad det var för typ av firande denna dag. De hade pyntat sina bilar och mopeder, tydligen för att hylla dessa fordon, ish. Fick också killen att ta kort på oss i soffan. Såhär är vi; Yara, Annie och jag. :)

 

Men nu ska vi ut och käka lunch, och kanske besöka ett museum eller två. Kroppen är härligt mör efter det två timmar långa surflektionen. Mycket bra. Puss och hej!

 

Semestertankar från Indonesien

 Frukost från imorse.

 

Här får jag, minst en gång om dagen, veta och höra att jag är vacker. Vacker för att jag har den hudfärg jag har. Vacker för att jag är blek/vit. Jag får också höra av kvinnor att de vill ha min hudfärg ("I want your skin") bara för att den är så blek. Jag brukar svara att jag vill ha deras och skämtsamt fråga om vi inte kan byta. Dels för att det är sant men dels för att jag tänker att det kanske förändrar något. Något i form av hur vi ser på varandra och det här med att "gräset alltid är grönare på andra sidan" och att en vill ha det en inte kan få. För några dagar sedan tog en kvinna försiktigt i mina vita armhår och sa att de var så vackert ljusa, och jämförde sedan med sina egna mörka.

 

På alla reklamskyltar är människorna vita och det känns så himla konstigt i ett land där befolkningen har mörk hudfärg. Jag kan inte sluta tycka att det är märkligt och att kroppsideal är de kroppar som är svårast att uppnå.

 

-------------------------------------------------------------------

 

Jag har komit underfund med att jag ibland känner mig som en kolonialist när jag rör mig i turistområdena. En vit, priviligerad person som utnyttjar lokalbefolkningen för att få det jag vill ha. En vit, priviligierad person som anser sig ha rätten att vara kräsen och bli irriterad när det inte blir som jag vill. Tänker mycket på och jämför med serien Indian Summer som gick förra sommaren på SVT. Kanske därför jag har så svårt för att bli uppassad utan vill kunna klara mig själv så gott det går utan att behöva utnyttja någon. Som när vi går ut från köpcentran och det regnar och män med paraplyer genast springer fram för att jag inte ska bli blöt medan det från deras egna uniformer droppar vatten. Som när vi går runt i turistområdena och det finns män som cyklar en, medan en själv sitter i en bekväm sitts.

 

Hoppas dock att talesättet "bara du är medveten om det" gör att jag inte beter mig som en kolonialist, utan att det bara känns så.

 

Har fått annan färg på huden och håret av att vara på Gilli T. Visste inte att jag kunde bli så blond! Och hoppas snart att det röda lägger sig och att mina skavsår läker.

 

 

Vi hittade en stig och norskor

GILLI TRAWANGAN

Vaknade upp här. Mådde bättre än kvällen innan. Bra saker. Internet funkade inte. Halvdålig sak. Skavsåren från de nya flipflioppen var nästan värre än kvällen innan. Dålig sak.

 

Blev hungriga och lämnade det romantiska rummet och följde den romantiska vägen till frukostbuffén. (Vi brukar säga att det är ju lite tråkigt att vi inte är kära för det hade varit perfekt.)

 

Intog frukost med havet som utsikt. (Ja, mamma, det fanns saker jag kunde äta. Dock visste de inte riktigt vad jag menade med att jag var glutentintolerant så jag tog bara saker jag absolut visste att min kropp gillar.)

 

Tog en selfie i toalettspegeln med tandborsten i högsta hugg.

 

Vandrade fram och tillbaka längs gatan. Hittade en liten undangömd stig, kom undan från allt annat folk och fick belöningar i form av utsikt över ön och havet.

 

Mötte en man och ett par, annars folktomt. (Bra träning inför vulkanbestigningen förresten.)

 

Hade filosofiska diskussioner om uppväxt, barnuppfostran, hur vi mår och relationer medan omgivningen såg ut såhär. Bra snack!

 

 

Gick till stranden. Beställde vatten och juicer. Simmade och låg i vattnet i minst en halvtimme (älskar havet ♥). Pratade med norskor som satt bredvid om miljöförstöring, kulturkrockar och vad var och en hittills hade gjort och hade planer på att göra framöver.

 

Smörjde inte in våra kroppar med solkräm (får lite ångra det nu). Läste ut en bok (To kill a mockingbird).

 

Mer nu: låter fläkten svalka våra solvarma kroppar, smörjer in oss med aloe vera, fascineras över bikiniränder, bloggar, lyssnar på pepp musik/podcast, svär över skavsår. Väntar på att magarna ska bli hungriga.

 

En kväll på Bali och en kväll på Gilli T

Här kommer sex bilder från två kvällar det senaste!

 

BALI

Kvällen innan vi åkte till Gilliöarna ryckte vi upp oss från vår seghet, tog på oss kläder och tog en selfie i spegeln. Annie hade en ny klänning som hon köpt samma dag, för övrigt.

 

Vi gick till ett mexikanskt ställe och vi var inte de enda där för en gångs skull, haha (har följt Annies mammas råd om att kanske äta när andra äter).

 

Annie tog en öl, jag tog en vaniljmilkshake. Och så pratade vi om livet, som vanligt, och kanske lite om ett australienskt killgäng som satt en bit ifrån oss. Hade det inte varit så att en gosse skulle hämta oss mellan halv sju och sju morgonen därefter hade vi nog gett oss ut i natten. Oh, well.

 

 

GILLI TRAWANGAN

Igår lämnade vi vår romantiska trädgård för att få i oss middag och förhoppningsvis även dansa lite. (Andra försöket med att få dansa!)

 

Vi gick hit och dit för att försöka hitta mat som jag kunde äta, och till slut slog vi oss ner på ett indiskt ställe. Här visar Annie att hon visst är vaken, och inte alls särskilt nyvaken.

 

Efter dessa kort vet jag dock inte riktigt vad som hände. Antingen fick jag en allergisk reaktion (nötter) eller så var maten för stark för min mage i kombination med druckit lite för lite vatten under dagen (och kanske en för mycket smirnoff). Men jag började må illa, och vi fick snabbt rusa därifrån för att inte någon olycka skulle kunna ske på olämplig plats. Lyckades dock somna och mår nu bättre, tackar som frågar.

 

Stränder och hav, gator och träd - Gilli T

Vi vaknade innan solen hade gått upp och fick se hur den långsamt började få den lilla trädgården utanför vårt vandrarhemsrum att ljusas upp. Vi vandrade genom gator och såg hur staden var på väg att vakna. Vi åkte buss tillsammans med en tjej från Amsterdam och pratate om Indonesien och Europa.

 

Vi åkte snabb båt över havet och hade ibland inget annat än horisonten som utsikt. Somnade nästan och gick över från att lyssna på Gunnel Stordalens sommarprat till att lyssna på låtar jag tycker lite extra om för tillfället.

 

Vi kom fram till ön Gilli Trawangan och vårt rum. Vi ska sova i en bungalow i två nätter.

 

Känns så lyxigt att bo såhär. Så har inget att klaga över, direkt. (Vi bor på The Beach House Resort, om ni undrar.)

 

 

Åt lunch med havet och denna kvinna som utsikt. Inte fy skam.

 

Nomnomnom. Firade våra kommande dagar här med en öl/Smirnoff. 

 

Promenerade först på vägarna, sedan längs med havet.

 

Läste bok och lyssnade på podcast efter ett snabbt dopp respektive en mindre simtur.

 

Efter två bokkapitel tröttnade vi och gick upp på gatan igen.

 

Cyklar kan hyras. Finns inga motorfordon. Bara stackars hästar som inte ser ut att må så bra och måste transportera turister hit och dit. Det är en och en halvkilometer över hela ön; det skadar inte att promonera eller cykla.

 

Har kommit fram till att det lätt blir så äckligt härliga semesterbilder, såhär kommer en bild på hur det också ser ut längs med vägarna.

 

Nu ligger vi på den romantiska dubbelsängen och funderar över vad vi ska göra ikväll. Jag hoppas på mat och dans. Mest troltigt slår det in! Ha en fin torsdag och ta hand om varandra!

 

Onsdagen då vi hade ambitioner

Denna onsdag har vi haft ambitionen att göra saker, men det slutade ändå att vi låg på stranden och läste i en solbädd. Första ambitionen vi hade var att gå i surfskola, men de hade inga tider över för dagen (måste ju boka i tid, såklart). Andra ambitionen var att gå på museum, men tror inte det blir något av det ...

 

I vilket fall, så köpte vi med oss dryck på vägen och jag fick ett nytt namn för dagen. Blir alltid så ställd när jag ska bokstavera mitt namn för glömmer alltid av hur "i" uttalas på engelska. Men close enough idag med.

 

Badade litegrann. Läste litegrann. Lyssnade lite på podcast. Känns som att det är okej att ha dagar på stranden när vi ändå bara kommer hänga i labbet när vi kommer tillbaka till Yogyakarta igen. Få läsa ut några böcker och avverka några podcastavsnitt helt enkelt.

 

När magen ropade efter mat gick vi till MozzarellA och beställde juicer (standard) och något att käka. Tycker för övrigt själv att den här bilden ser sjukt härlig och vill tillägga att vi inte riktigt uppfattade det såhär när vi satt där.

 

Jag hade bara beställt en sallad och det var tyvärr inte jättemycket mat, så vi beställde in efterrätt också. Crème brulée! Och så pratade vi med en av servitriserna efter att hon berömt oss för vår indonesiska språkkunskaper. Det var en mycket härlig människa!

 

Annie köpte två klänningar, jag köpte en påse godis (som jag försöker få Annie att inte äta för många av pga de innehåller mjölk) och sedan vandrade vi hem, tog några simtag i poolen och nu sitter vi här. Lyssnar på musik, läser bloggar, strukturer, planerar, chattar med folk hemma i Sverige, och funderar på om vi ska göra något annat än packa och chilla ikväll. Imorgon sticker vi i vart fall iväg några dagar och det blir nog superbt!

 

Dagen vi var i Ubud och vandrade i naturreservat och badade i vattenfall, samt hade träningskläder på oss hela dagen

Denna tisdag på Bali fick vi skjuts av kanske balis bästa och härligaste chaufför (efter att ha fått tips av en av Annies kompisar), Iann. Han körde oss till Ubud, en stad i ungefär mitten av Bali. Han var hindu och balines så vi ställde såklart tusen frågor om ungefär allt. Känner mig som en svamp som bara suger åt mig kunskap. Och som en fyraåring som ställer hundra "varför då?". Älskar't.

 

I vilket fall så blev första stoppet Yoga Barn där vi utförde yin yoga i en och en halv timme. Ungefär vad vi behöver tror jag. Plus att jag höll på att somna på slutet så var helt groggy/nyvaken i kanske en timma efteråt och kände mig väldigt avslappnad och långsam.

 

Det var även såhär fint utanför yogarummet. Sedan fick vår chaufför det roliga nöjet att försöka hitta en restaurang som jag och Annie kunde äta lunch på. Han sa att han aldrig tidigare hade behövt hitta en restaurang åt personer med sådana specialkoster som vi. Jag var dessutom den första europeiska vegetarianen han träffat så det ville han prata om en stund. Fint.

 

Han lyckades till sist hitta KAFE åt oss, vilket tydligen var sammankopplat med Yoga Barn, fast på håll. Mycket var vegetariskt och ekologiskt vilket ju får guldstjärna i kanten av mig. (Fanna dessutom glutenfritt pitabröd!)

 

Efter att ha käkat upp körde han oss vidare till Monkey forest, ett naturreservat och en helig plats för hinduer. Men turister får lov att gå runt här mot en liten avgift. Och precis som det låter finns det en hel del apor här som springer omkring och sitter där de behagar.

 

Såklart fanns det en hel del tempel här. Jag bad Annie ta en turistbild på mig, och det här blev, tro det eller ej, bästa bilden på mig. Här ses i vart fall mina talanger för att bända handflatorna bakåt ... Och att vi gick runt i träningskläder i princip hela dagen (så bra beslut).

 

Kändes lite som att gå runt i djungelboken. Så sjukt fint överallt. Har för övrigt lite svårt för turistattraktioner som innefattar djur av något slag (i de sämsta fallen behandlas inte djuren så bra ...) så jag kollade upp det här stället ordentligt innan, så det är en bra och fin skog. Dock går det att köpa bananer som en kan ge till aporna så att dessa "förhoppningsvis" klättrar på dig, och/men vissa turister kan tyvärr inte läsa skyltar vilket irriterar mig (exempelvis: gå inte nära bäbisapor för mammorna kan bli aggresiva. Såklart står folk en meter ifrån och ska ta kort medan mamman visar täderna och försöker gå därifrån). Men annars var det en fin och magisk upplevelse.

 

Som sagt; mycket fint att ta in.

 

Näst sista stoppet för dagen blev risterasser (efter att ha förklarat för vår chaufför att djur i bur helst undviks, och därför ströks dricka Kopi Luwak; kaffe gjort på kaffebönor som bajsats ut från palmmårdar). Tegalalang heter detta stället för övrigt.

 

Hade med mig den här glada tanten, aka Annie. (Tant pga det var jobbigt att gå upp och ner och hit och dit. Haha, vi behöver träna om vi ska kunna bestiga en vulkan i augusti.)

 

Det var också rätt magiskt. Saker jag lärt mig idag: den här terassen ger flera, flera ton per skörd. En indonesisk familj på tre personer kan lätt (typ) äta fem kilogram ris per vecka. Slutsats: Inte konstigt att det bara säljs stor-storpack ris i affärerna.

 

Sista naturupplevelsen för dagen blev vattenfallet Tegenungan. Även här fick våra lår- och rumpmuskler jobba för att ta oss dit och tillbaka.

 

Men det var det värt. Mycket fuktigt och vattnet var kallt. Här skulle en kunna hänga en riktigt varm dag, alltså.

 

Bildbevis på att vi badade. Annie i blått. Även detta är lite av en helig plats, och det fanns både små, heliga vattendrag och tempel runtomkring.

 

Tummen på väg upp! När jag hade fått äta glass, Annie bytt om och solen gått ner, körde Iann hem oss till vandrarhemmet. På vägen lärde han oss bra och användbara fraser på indonesiska. Så som saker vi kan ropa tillbaka när killar på gatan ropar åt oss att vi är vackra eller så. Ska pröva imorgon!

Klart slut med tisdag på Bali.

 

När vi besökte ett tempel och jag fick äta PASTA

Förmiddagen hängde vi på stranden igen. Mest för att vi behövde samla lite kraft. Kanske att de gamla gummorna har rätt om att jag behöver lite pedikyr ... Här låg vi i vart fall och läste, åt solrosfrön och köpte glass av den käcka killen som går runt med #sexyicecream skrivit på hatten. Han sa "glass med stora lass", jag sa "tiga puluh ribu" och betalade.

 

När vi samlat tillräckligt med kraft började vi vandra längs med den kilometerlånga stranden. Annies mobil sa att vi har gått över 18 000 steg idag, och alltså 1,2 mil. Tror dock den tar i underkant och vi gissar på snarare flera mil. Känns i benen nu och vi har high-fivat för vår bedrift.

 

Till sist hamnade vi Seminyak (japp, idag igen) och besökte det hinduiska templet Pura Petitenget. Vi fick hyra en sarong för att bli tillåtna att gå in. Det var väldigt fint därinne och kändes heligt.

 

Vi lämnade det dock med många frågor och insåg att vi kan väldigt lite om hinduism. Så som vad symboler och statyer står för, vad för sorts cermonier de har osv (ställde en fråga till vakten så att jag skulle få svar på något i vart fall) och hur vi skulle/kunde bete oss inne på området. Såg dock en mor och en dotter som bad. Det var fint.

 

Fulla med frågor gick vi till Petitenget, där vi ju var igår. Inte visste vi då att det låg precis bredvid det fina templet. Vi anslöt till wifi och försökte googla lite kring hindusim medan vi åt krispig småpotatis med aioli (dögott). Detta blev vår förrätt (och behövdes helt enkelt göras så att jag kunde få gå på toa).

 

Sedan vandrade vi tillbaka till Kuta (sa ju att vi gått mycket idag), och gick till Seaside för att käka middag.

 

Kan ju inte se mig mätt på det här landskapet. Känns fortfarande lite drömskt att vara här.

 

Jag upptäckte att de hade en speciell meny där det bara fanns glutenfria och vegetariska rätter, fantastiskt minst sagt. Upptäckte vidare att de hade, håll i hatten, glutenfri pasta! Med svamp, zucchini och parmesanost. Åh, det var dögott. Seaside levererar alltså.

 

Annie drack den här juicen gjord på drakfrukt, basilika och lime och gjorde sig mycket bra på bild. Jag drack vaniljmilkshake och vattenmelonjuice. Nomnomnom.

 

När vi diskuterat och filosoferat kring livets stora frågor (tycker vi får till så bra samtal och det är så fint; Annie tycker vi bör starta en podcast) och maten låg i magen gick vi ner på stranden, satte oss på min handduk och tittade på solnedgången.

 

Det här magiska är ju tyvärr över på ett kick, så nu sitter vi hemma på vandrarhemmet och förbereder oss inför imorgon då vi har bokat en egen chaufför som ska ta oss med på äventyr! Är mycket pepp inför detta.

Ha en finfin måndag, ni som har den kvar! :)

 

 

När vi hängde i Seminyak och sedan släppte ut havssköldpaddor - Bali

 Idag vaknade vi upp av alarm och käkade frukost på terassen. Vi hade nämligen tänkt att gå på ett yogapass.

 

Vi passade på att ta ett gäng bilder efter att jag upptäckt att det gick att ställa kameran på muren mittemot. Så här är vår lilla terass, och en liten bit av vår tvättställning där vi hänger badkläder och handdukar efter en dag på stranden. (Jag har för övrigt köpt ananasshorts, återkommer om dessa.)

 

Och här är vår pool som vi ännu inte använt, men våra grannar använder den då och då.

 

När vi packat ihop oss tog vi en taxi till Seminyak, en närliggande stad för att gå på yoga, men vi missade precis passet vi hade tänkt gå på. Så vi ryckte på axlarna och vandrade omrking längs gatorna istället för att se staden. Blev för övrigt lurade av taxichauffören att betala 100 000 IDR istället för 50 000 IDR som det enligt taxametern kostade. Han visade upp den sedel jag skulle ha gett honom, och det var en i plast och han sa "no good money". Vette tusan om vi vill åka taxi mer om de kör med så fula tricks, men om vi gör det vet vi ju att de kan göra sådant.

 

Efter att ha muttrat färdigt om taxichaufförens behandling hamnade vi på Petitenget. Ett litet café som fortfarande serverade brunch och som har bra tänkt när det kommer till att maten i största del ska vara ekologisk och från lokala bönder.

 

Annie och jag drack juicer. Så himla goda! Dem hann vi dock dricka upp innan maten kommit, så vi beställde två glas till. Vitaminer och mineraler it is!

 

Käkade urgod omelett med svamp. Och! Och! Och! Glutenfritt bröd. Har inte ätit det sedan jag lämnade Sverige (om vi inte räknar med en måltid på ViaVia). Så bra ställe om en är glutenintolerant och vegetarian, alltså. De hade superkoll på mig och skrev ner alla mina allergier, också. ♥

 

När vi betalat och tackat för oss vandrade vi vidare längs mindre, tystare vägar för att ta oss tillbaka till Kuta. Alltså, det är rätt så vackert här.

 

Palmer och så lite här och där. Och hinduiska tempel (ej med på bild); har tappat räkningen på hur många vi har passerat.

 

Till slut nådde vi stranden och havet igen. Annie bytte om till en version av Sporty Spice, vilket hon tog som en redig komplimang.

 

Annie skrev vår hashtag i sanden. Vi missade dock ett R på slutet, men vad gör väl det om 100 år?

 

Vi gick till det här braiga stället! Ett center för bevarandet av havssköldpaddor. I sanden vid alla lapparna ligger äggen och väntar på att kläckas. Vi ställde oss i kö för att få släppa ut sköldpaddor som precis kläckts och donerade 200 000 IDR.

 

Efter att ha fått en slags biljett satte vi oss i skuggan vid en strandbar och drack Sprite och läste bok i väntan på att utsläppandet skulle ske. Flirtade/pratade lite med killarna i baren också. De kunde lite svenska. Vi kunde lite indonesiska. Bra samtalsämne.

 

Till slut blev klockan halv fem och den här lille vännen, samt kanske 300 andra, var redo att komma ut i havet. De släpper alltså ut sköldpaddor varje eftermiddag på Kuta Beach. Min krabat såg lite ledsen ut först, men så fort hen såg solljuset visste hen direkt vart hen skulle. Så häftigt med ren instinkt.

 

Vi fick uppleva kanske världens mest entusiastiska man med mikrofon. Älskar att han står och gapar så engagerat kväll efter kväll. Och här tar sig min lilla krabat fram. Heja, heja!

 

Så små och så himla redo för att möta havets vågor. Det var så fint att jag hade kunnat börja gråta. Dock överlever bara en av tusen pga att det finns plast i havet som de försöker käka upp men inte kan bryta ned. ))): Så sluta skräpa ner, för bövelen!

 

Jag och Annie satte oss sedan på stranden för att vänta på solnedgången och skålade. Semester. ♥

 

Vi var inte ensamna om att bara sitta/stå och beundra härligheten. Sedan vandrade vi tillbaka till vårt vandrarhem, köpte sandaler till Annie och fick lära oss "jag älskar dig" på indonesiska för att en kille i receptionen sa det till oss. Tror de börjar gilla oss.

 

Annie provade sina sandaler och nu sitter vi på terassen och bloggar, lyssnar på podcast/musik och kanske försöker se vad vi vill hitta på imorgon. Klart slut med denna söndag.

 

Och glöm inte kika in på Annies blogg: https://annieelisabeth.wordpress.com/

Det blev en dag på stranden - Bali

Det blev som så att det blev en dag på stranden igen.

 

Det har minst sagt varit en solig dag.

 

Har redan blivit ruttade vilka solbäddar vi ska ta. Dessa för 50 000 IDR istället för 100 000 IDR per timme.

 

Hallå från stranden! Vågorna var så himla mäktiga, stora och respektingivande på håll.

 

Pratade med två australiensiska äldre damer som tyckte att vi absolut borde åka till Australien och gå på musikfestival. Plus ett gäng svenskar som var på surfskola. Alla blir så härligt imponerade över att vi kan några ord på indonesiska också. Så himla värt att lära sig tack, hur mår du och god morgon.

 

Har blivit en aning solbränd (alltså som i tanned, inte burned, gör alltså inte ont, mamma) efter att ha legat såhär och läst bok.

 

Köpte en koksnöt att dricka koksvatten ur. Och läste ur min förra så började på en ny. Så bra semester.

 

Sedan gick vi hem för att duscha av oss all sand och svett och missade när de släppte ut bäibissköldpaddor så vi får ta det en annan gång. Så var det med denna stranddag.

 

Som två tanter på Bali

Igår kväll bytte vi om från badkläder till utgångsklädsel. Annie hade saltvatten kvar i håret och såg allmänt fräsch ut bara.

 

Första gången jag använde linne på kanske en månad. Fint. Och alla har klagat på att jag är blek, men det går liksom inte att bli solbränd om en bara hänger i ett labb samt har långbyxor på sig hela dagarna. Plus ligga och sola är bland det tråkigaste jag vet (kan dock bli något bättre om jag har en bok att läsa). Slutdiskuterat.

 

Sa ju att hon såg fräsch ut. Wow. Så redo.

 

Tog en "gruppbild" också, och för en gångs skull ser det ju typ faktiskt ut som att jag har pyjamas på mig och inte bara känns som det. Fint. Pyjamasmode är bland det bästa för tillfället. ((:

 

Vi hamnade till sist på Kopi Pot där de hade markerat i menyn om rätten var glutenfri och/eler vegetarisk. Drömmen, ju! Tror att min mage helt enkelt kan överleva på den här ön. Jag käkade sparris (♥) och Annie nasi goreng. Jag fick för övrigt Annies ägg och grönsaker, så att jag skulle överleva.

 

Annie fick dricka sin öl! Så vi firade nästan hennes födelsedag här. Det går dock väldigt fort att bli lite salongs när en inte druckit på ett tag eller är i ett varmt land. Har numera erfarenhet av detta.

 

Sedan käkade vi efterrätt som var så mättande att vi hamnade i matkoma och mest ville hem och bara ligga på sängen och inte göra någonting.

 

Men vi tog oss till en annan bar ändå, drack en till öl och en cider. Det blev inget svängande på höfterna för vi har upptäckt att vi har tant-tendens och tyckte det var för hög musik på alla klubbar (plus tomt). En annan tantfaktor, när jag ändå nämner det, är att vi är så stela utan att ha ansträngt oss något vidare fysiskt. Tror vi är i stort behov av redig massage och minst ett pass yoga.

 

Och det var en fredag på Bali, det. Hoppas på svängande av höfter någon annan gång.

 

Första dagen på Bali

Vi har landat på Bali. Imorse hängde vi utanför vårt lilla rum på home stayet vi är på. Läste lite bok, men hann inte läsa så mycket.

 

För frukosten kom serverad och klar. Fanns inte så mycket mer än färsk frukt och te som jag kunde förtära, men vi är redan ruttade och hade köpt yoghurt och sojamjölk till mig kvällen innan.

 

Sedan bytte vi om och tog oss ner till stranden, Kuta Beach. Strax efter den här bilden blev tagen kom det en stor våg och blötte ner mig nästan upp till knäna. Hade långbyxor på mig som minst sagt blev blöta. Så kan det gå! Bara så ovant att gå runt i shorts, men börjar vänja oss vis att det är rätt nice ändå.

 

När vi legat i en mycket turistig del av stranden på en solbädd, kände vi att det blev dags för lunch. Gick till Seaside som har menyer där allt som är glutenfritt och vegetariskt är markerat. Så nice! Ville haft nudlar (får ju passa på) men de var tydligen spicy så sa nej tack, vill ej brinna upp.

 

Det blev en quinoasallad med fetaost och avokado istället (ser inte så nice ut på bild såg jag nu, men var urgott) och Annie käkade nachos med redig guacomole.

 

Vi har till sist fått i oss jordgubbsjuice (eller det var någon slags drink (utan alkohol ofc)). Det var supergött. Så fint att vi båda tar kort på maten vi äter också.

 

Hade den här utsikten vilket inte var jättefel. Har för övrigt sett massa fina ekorrar som klättrar omkring på elledningarna och palmerna.

 

Vi gick tillbaka till stranden och tog oss vårt första dopp. Annie var busig och väntade inte ens en timma efter maten! Det var mäktiga vågor och storslagen horisont. (Tyvärr ej på bild, ni får min fina fot istället som en dam absolut tyckte behövde pedikyr men jag sa nej, tack.)

 

Vi köpte istället färsk mango av en dam som gick förbi. Mango är i säsong nu så det gäller ju att passa på!

 

Gött med mango, alltså. Och här ligger Annie i sina nya ugglebaddräkt. (Yes, mamma, jag kan ha hittat en som gillar ugglor minst lika mycket som jag.)

 

Några mörka moln började dock hopa sig och nu sitter vi på vårt rum för att samla kraft inför att gå ut och äta på en annan glutenfri restaurang. Samt försöka boka en resa till Gili islands, bland annat.

 

Ha en fantastisk fredag, vi ska försöka komma ut och få svänga lite på höfterna (aka dansa)!

 

Ey, ey, höll nästan på att glömma: tog några bilder på flygplatsen också. Vårt flygplan från Yogyakarta till Denpasar var nästan 2 timmar försenat, så vi fick bröd (eller vad det nu var?) och vatten medan vi väntade.

 

Passade på att bland annat läsa bok. Håller på med den här av Bodil Malmsten. Mycket poetisk och fin, återkommer eventuellt när den är utläst. Men som vanligt levererar hon.

 

När vi väl kommit fram till vårt sovställe gick vi och handlade vuxenmiddag (alltså glass och chips) pga orkade inget annat. Jag kände mig osäker på om vi verkligen ville bo här eftersom det är väldigt mycket i turistdelen, men det känns något bättre och ändå okej idag. Vi har dock ingen AC på rummet utan bara en takfläkt som dessutom låter med ett gnisslande ljud. Hade en dröm i natt om jag lyckades fixa vad det än är som låter, men vaknade och märkte att det bara var en dröm. ))):

Klart slut för denna gång.