Affandi musuem och när vi sökte lyckan mellan två träd
2016-07-17 15:19:00
Lördagmorgon. Jag vaknade tidigt och passade på att ta en selfie och göra andra viktiga saker (redigera bilder, lyssna på podcast osv).
Eftersom vi köpt glutenfritt bröd kvällen innan kunde vi käka äggmackor till frukost! Lyckan. Vi har blivit så trötta på att äta bara stekt/kokt ägg till frukost (plus att jag misstänker att djurhållningen inte är vad jag hade önskat), så det är nice att kunna variera på något sätt. Drack sojamjölk och åt apelsin till. Om ni ville veta.
Med kroppar tankade med energi vandrade vi fem kilometer för att komma till Affandi museumet. Alla här blir för övrigt så härligt imponerade (eller tycker att vi är konstiga) av att vi orkar gå fem kilometer, och att vi gör det frivilligt.
Vi blev härligt imponerade av Affandi och hans konst. Speciellt när vi fått läsa bakgrundshistorierna till varje bild. Som den här målningen som han målade när han befann sig i Indien, och kom ihåg sin mammas sorgsenhet över att han skulle lämna henne för att studera i ett annat land. Det var mycket wowande och reflektioner.
Museumet är omkring hans hus/trädgård vilket ju ger en extra dimension till konstnärskapet. På ett ställe fick vi en liten utsiktsplats.
I entrépriset ingick en dricka, så den avnjöt vi i kaféterian medan svetten rann längs våra ryggar. Vi fick för övrigt studentrabatt på det redan billiga priset, så 25 000 IDR för allt detta (typ 18 SEK, eller ja, plus lite till för att vi ville ta med oss kameror in).
När vi beundrat klart vandrade vi vidare till köpcentrat Plaza Amburrkmo. Annie behövde mat, jag en frappuccino. Mitt namn blev rättstavat för första gången, så det kände jag behövde förevigas!
Inne på en bokhandel träffade vi Henri och hans föräldrar, och de ville hänga med oss så någon timma senare tog vi en fika på J.CO. Vi köpte för övrigt tre böcker av indonesiska författare; hoppas de är bra! :)
När vi fikat klart och småpratat med Henris mamma med de knaggliga indonesiskan vi kan, kom vi fram till Alun-Alun där vi mötte upp Vita och hennes vännina. På Alun-alun finns det två träd som en ska försöka gå emellan medan en bär en ögonbindel. De vita pinnarna var för någon tävling som skulle hållas dagen efter med fåglar i burar, typ (tyvärr), så försök tänka bort dem och se bara träden i bakgrunden.
Först fick Annie försöka. Hon höll på att gå in i massa folk, så jag fick hjälpa henne att styra lite. Tror egentligen det är lite fusk, men vi struntar i det och bara säger att hon klarade det. Så evig lycka för Annie!
Sedan blev det min tur. Jag körde taktiken känna gräs mot fötterna och gå på gruset. Det funkade. Fick dock lite hjälp från Annie också, men det behöver vi inte räkna som fusk. Så evig lycka för mig med, alltså!
Vi satt kvar i gräset med Vita och hennes vännina. Tittade på de andra som också ville pröva lyckan eller som cyklade omkring i stora bilar. Ställde alla frågor vi hade lyckats komma på under ett dygn och blev något visare.
När svenskarna började bli hungriga, reste vi oss upp och började vandra. Eller Vita och hennes väninna tog sina mopeder, men jag och Annie vandrade omkring. Gick lite vilse, men fick vandra ovanpå en mur så det var okej ändå.
Det började störtregna medan vi väntade på att ett bord skulle bli ledigt på Milas. Det blev fort stora pölar.
Till slut fick vi i vart fall mat och eftersom alla var trötta höll jag och Annie (mest Annie, eftersom hon dessutom fått i sig stora bägare med kaffe) låda och pratade om lite allt möjligt. Allt från vad vi skulle göra dagen efter till våldtäkter. Klart slut med en lördag då vi kom hem efter klockan tio!
Kommentarer
Trackback
