Vi har lämnat en fullspäckad helg bakom oss. Långpromenad genom Kungälvs gator med Wille i fredags, en heldag med tunnbrödsbakning i lördags, och promenad med Annies familj i regnet i söndags. På söndagskvällen var jag redigt trött och däckade i säng med bäbisarna vid deras läggdags. Men var lika trött på måndagsförmiddagen. Anton fick beordra mig att gå och vila. Så jag inte fick för mig att göra, och stressa upp mig över, femtioelva olika saker.

I badrummet luktar det av klor från badkläderna som hänger på tork. Två små badbyxor. Och badkläder för vuxna. Vi har varit på vårt andra babysimtillfälle. Den där halvtimmen går så fort. Vi lär oss olika sånger, och förbereder för att bäbisarna om några veckor ska "dyka" under vattnet. Efteråt: hungriga bäbisar som inte kan få nappflaska fort nog, och ögon som stängs så fort vi är på väg hem igen. 

Den här veckan har vi inte så mycket planerat. Blir en skön kontrast mot helgen. Vardagen fylls snabbt på ändå. Med tvätt och disk och matning och matlagning och fruktstund och promenad och jag somnade visst. Nu kommer november. Kämpa sig igenom grådasket. December kommer fortare än vad vi tror. Visst? Snälla säg att det är så. 

I snart åtta månader har jag pumpat för att få ut bröstmjölk till mina två bäbisar (insåg häromdagen att det har faktiskt gått så lång tid, jisses). Och nu håller jag på med att trappa ner. För att snart sluta helt. Jag ser så otroligt mycket fram emot att inte behöva tänka på att åh just det jag måste pumpa nu (om jag ska vara helt ärlig, snarare åh nej jag måste pumpa nu). Har tröttnat på att ha detta måste ständigt över mig. Men det känns också konstigt. Efter snart åtta månader har det blivit en stark vana. Sista gången kommer att bli att diska alla delar noggrant. Packa ner i väskan för att inte användas mer (av mig). Kommer jag att kunna gå och bara lägga mig på kvällen efter att ha nattat barnen? Vilken omställning.

I efterhand känns det som rätt beslut för oss att jag pumpade, istället för att amma. Vi hade det kämpigt med att få till amningen, speciellt för båda bäbisarna. De var för svaga när de föddes (för tidigt) och det blev mest frustration och förvirring. Och även om vi hade fått det att funka hade jag blivit fast i soffan större delen av dygnet, om jag ser på mina barns ätarmönster. Vi har kunnat vara två föräldrar som matat barnen, och kunnat dela på det ansvaret. Men det har blivit mycket diskande och matförberedelser, vilket vi hade kunnat slippa när väl sonderna var borta. Men om jag hade fått mer sömn vette tusan. De två bästa händelserna var när vi köpte hem en pumpningsbh och äntligen fick händerna fria, och när jag började använda en mer mobil pump som jag kunde gå runt med i fickan. Att först bara kunna äta samtidigt som jag pumpade - en sådan tidsvinst!

Det jag saknar såhär i efterhand är mer information från vården. När det gäller amning kände jag att det fanns tips och rådgivning. Men med pumpning var det mer här är pumpapparaten, här är trattarna, tryck på de här knapparna, här varsågod. Hade önskat en pumpnings-PT. Jag var så förvirrad. Visste knappt vad jag skulle fråga. Kände mig dum. Fick vaga svar när jag väl frågade. Sökte igenom hela internet efter svar på mina frågor men fick inte alltid svar. Så fick pröva mig fram själv. Med blandat resultat. Hade behövt få pepp och råd kring hur jag kunde öka produktionen, vad som var viktigt att tänka på, vilka inställningar jag skulle sätta, att det gick att få mjölkstockning om jag "slarvade" (vilket jag fick lära mig den hårda vägen, tvi vale). 

Och nu när jag känner mig vis och erfaren och till och med själv hade kunnat vara en pumpnings-PT så är det dags att sluta. Avsluta på topp så som de allra bästa gör. Är i skrivande stund nere på två korta pumpningar per dag. Från att som mest ha pumpat i minst 15 minuter åtta gånger om dagen. Att jag orkade, känner jag. Hur hann jag med något annat? Jag ska ha den största himla klappen på axeln. Att få till bara de här två pumpningarna nu känns tradigt. Men det är väl det som är att leva i bäbisbubblan: bara göra, som en robot, utan att tänka att något egentligen är jobbigt. För de där små liven alltså. Gör vad som helst. 

I helgen var jag på en jubileumsfest på Chalmers. 10 år sedan vi började på KfKb "firade" vi. Det var andra gången jag var ifrån tvillingarna och det kändes lite märkligt att vara utan dem, men samtidigt skönt att kunna umgås med andra människor utan att ha ansvar för någon annan än mig själv. Kändes som att jag tog i kapp 7 månader av socialt umgänge. Stämbanden var helt slut när jag kom hem. Vilket jag gjorde någon gång strax innan midnatt. Lite senare än jag hade tänkt. Behöver ju orka med att ta hand om bäbisarna dagen efter också, tänkte jag innan. De kommer ju vakna vid 5 eller 6 oavsettt vad jag haft för mig. Hursomhelst så var det en kul kväll - kul att höra vad folk har för sig. Kul för Jessica att vara så duktig på musik att hennes olika lag vann båda tävlingarna. Kul att vara tillbaka i sektionslokalerna för en kväll och få minnen och känslor att komma tillbaka. Jag drack en cider med alkohol och tog en KfKb-shot (Hot shot). Men mådde dagen efter som att jag hade svept minst en flaska vin själv (har inte druckit alkohol sedan jag blev gravid för över ett år sedan). Det kändes så ovärt. Anton tog med sig tvillingarna på skogspromenad med sin familj. Så jag kunde ligga på soffan och försöka vila och må bättre. Det var tur. Och snällt. 

Annat vi har hittat på? Jag var sjuk i förra veckan (så det var ens oklart om jag skulle kunna gå på festen). Trist med halsont och snuvighet och trötthet. Anton var sjuk veckan innan, så jag misstänkte vad som väntade för mig. Vi har varit på första tillfället med babysim. Sett fram emot det så mycket då det blivit framflyttat två gånger redan. Vi har varit på Antons kusins 30-årskalas och barnens kusins 1-årskalas. Ett år redan, vilken grej! Hogwartsslottet i lego har börjat plockas ner bit för bit. Och därmed har projekt barnsäkra hemmet påbörjats.

Snart blir det vintertid. På söndag. Undrar hur det kommer gå med våra rutiner då. Klockan 6 kommer plötsligt bli klockan 5. Eller? Går det att få bäbisarna att förstå att vi ska göra allt en timme senare? Hoppas.

Men innan dess ska vi få finbesök från huvudstaden, baka tunnbröd (får se hur det går med två bäbisar), och hänga med Annies familj. Det blir trevligt det. Ha en fin vecka hörrni!

I fredags testade jag på att vara själv med tvillingarna en hel dag. Första gången så det var lite pirrigt och oroligt. Hur ska det gå? Hade pensionärer i beredskap som kunde rycka in ifall det skulle bli helt kaosartat. Mamma kom förbi en stund efter jobbet och stannade tills Anton kom hem igen. Det gick helt okej allting. Skrikfest när någon var trött (svårt att natta en medan den andra vill ha uppmärksamhet), men inte mer än vanligt. Bara att nu var jag själv att lösa det. Trodde jag skulle vara helt slut på eftermiddagen, men hade faktiskt energi kvar. Så jag åkte in till Göteborg. För att fira Kattas födelsedag tillsammans med Nalle och Bagge. Första gången jag var borta själv från barnen en längre stund, och för nöjes skull. Kändes hela tiden som att något fattades mig. Undrade också hur det gick därhemma. Slappnade av när jag fick höra att barnens faster och sambo var på besök. Det var väldigt mysigt att bara få hänga med kompisar och faktiskt hinna prata. Jag fick en nötallergisk reaktion som, som tur var, släppte allteftersom tiden gick. 

På lördagen åkte vi till Bryggvingen på Lyrön och käkade med min familj. Vår födelsedagspresent till pappa. Första restaurangbesöket för kidsen som verkade tycka att det var spännande, men behövde också mutas med smaknappar en stund. Jag var dock otroligt trött för barnen hade haft en orolig natt och knappt någon av oss fick bra med sömn. Skönt att vara flera som orkade underhålla barnen. Och väldigt skönt att söndagen var utan bestämda planer. 

Vi försöker börja jobba med att få in rutiner. När det ska ätas och när det ska sovas och när det ska promeneras. Bäbisar ska tydligen älska rutiner. Hoppas på att det ska underlätta för oss under dagen, och framförallt ge mer sömn på natten. Snart snart snart kanske nattmåltiden försvinner. Snart kanske det blir en hel natts sömn för oss allihopa.  

Till helgen ska vi gå på flera kalas. Annars händer det inte så mycket. Mer än hela vardagen och alla dagliga bestyr. Hoppas ni får en härlig vecka!

Vi har kommit hem från en Ölandsresa där vi var på Skördefest i tre dagar med Antons familj. Fredag lördag söndag. Det var pumpasoppa, keramik, fårens dag på Borgholm, fackeltåg, och rotfrukter. Kändes otroligt mysigt. Som att hela ön var med och många små samhällen, och dess hantverkare, ville visa upp sig. Det gick hyfsat bra att åka så långt med tvillingarna. Jag fick sitta beredd i baksätet med nappflaskor när det blev gråt. Men annars sov de mestadels. Speciellt på hemvägen. Då var de två trötta bäbisar. Jag var också trött. Hade det inte varit för att Anton behövde hjälp med att hålla sig vaken hade jag somnat därbak. Känner mig nu energisk av att få ha varit ute och rört på mig länge (i solen) flera dagar i rad. Det tråkigaste var att jag hade fått ordentlig nackspärr just samma dag som vi skulle åka dit. Annars var det fint och är glad över att vi följde med.

Vi går in i oktober nu men det känns inte riktigt så i luften. Har ännu inte behövt använda kappa. Går fortfarande bara i tjocktröja som mest. Längtar lite efter att det ska bli sådär krispigt och friskt i luften. Frost på marken. Ha en fin oktobervecka.