Roadtrip till Pantai Wediombo (vita stranden)
2016-07-27 10:29:00
Igår vandrade vi till skolan och var lika nyvakna som solen. Fast den hade ett försprång på två timmar.
Vi skulle nämligen på roadtrip med bland annat dessa pangbrudar. Jag, Vita, Ninta, Santi och Annie.
Vi åkte längs slingriga vägar och hade otrolig utsikt över staden Yogyakarta när vi hade åkt uppåt en stund (ej med på bild, filmade bara). Rena berg- och dalbaneåkturen och med finfin vy att vila ögonen på. Vi varvade allsång med tupplur.
Efter två timmar nådde vi dagens mål: Pantai Wediombo. Ninta förklarade för oss att det betyder vit strand på javanesiska.
Men först: ta på solkräm och hattar och köpa köttbullar från en warung.
Det var magiskt fint, trots att det var många moln på hilmen.
Vita annekterade en liten hydda åt oss. Vi bjöd på chokladbollarna som Annie hade gjort kvällen innan. De blev uppskattade. Faris, Hari, och Nafi var också med, som ni ser. Och Annie hade klänning!
En hel del foton togs eftersom jag, Vita och Faris var en del av gänget (vi hade kamerorna i högsta hugg). Ninta fick vara modell och bära finfin hatt.
Jag gick mest fram och tillbaka och bara mådde. Havet är ju en av mina bästa platser här i livet och här kan jag bara sitta och titta på vågorna som rullar in, känna dofterna och bara tänka på allt och inget. Eller gå omkring och känna saltvattnet slå mot mina ben. Meditation.
Efter ett tag blev det snacksdags. Vita bara kirrade en matta att sitta på och alla delade med sig och åt av varandras mat. Älskar den här kulturen. Och vi drack kelapa muda, alltså omogen kokosnöt.
När de mörka molnen hopade sig och regnet störtade ner sprang vi tillbaka till bilen och åkte vidare. Men ja, här ser det ju ut som paradiset som ni ser.
Käkade sen lunch/tidig middag på Sambal Special (vilket betyder speciell stark chilisås, typ). Lyckades hitta ägg och ris, plus några grönsaker som tyvärr var lite för starka för att kunna ätas upp helt, på menyn så jag överlevde. Santi åt någon som var så starkt att hennes ögon tårades och vi visste inte om hon var ledsen eller mådde bra. Annars var det så mysigt med alla smårätter och folk som åt med händerna.
Kommentarer
Trackback
