Jag har haft sådan ambivalens till om jag ska nämna något om det. Å ena sidan vet jag inte så mycket mer än de notiser jag får från Göteborgsposten-appen. Å andra sidan känns det ignorant att inte nämna det från alla vardagliga bilder härifrån Indonesien.

 

Så sa Annie (denna braiga människa jag hänger med) att skriva just det i vart fall. Vi diskuterar dessa händelser ganska mycket. Kanske främst för att våra flygbiljetter från Asien tillbaka till Göteborg innefattar mellanlandning på Istanbuls flygplats och vi ser över ifall det på något sätt går att ändra. Men även för att det är svårare att behålla skygglapparna på när händer på ställen där det skulle kunna drabba personer vi håller av. Skygglappar som tyvärr annars går att behålla på under andra omständigheter, men för att en inte helt ska gå ner sig för alla dåliga och tråkiga saker som sker världen över.

 

Angående Turkiet trodde jag inte att en militärkupp kunde ske i ett europeiskt land 2016, där vi hyllar och stödjer demokratin. Tydligen hade jag fel. Och jag har kommit till insikt att jag kanske inte hade så bra koll på Turkiets politiska situation mer än att deras president heter Erdogan.

 

Angående Frankrike (Nice) vet jag inte så mycket mer än att ISIS har tagit på sig dådet, och att detta ännu starkare visar på det vi egentligen redan borde veta: det är inte muslimer som utför dessa dåd utan personer med extrema personligheter och som terrornätverken tar under sina vingar. Jag tänker dock att vi måste vara så många fler som inte delar dessa nätverks världsbilder, och att vi tillsammans, oavsett religion, etnicitet, bakgrund eller whatever, måste visa detta. Vi är så många fler. Tillsammans.

 

Ta hand om varandra. Och glöm inte att kunskap och nyfikenhet (på varandra) måste vara ett botemedel mot terrorism. Annars har jag inte så mycket hopp kvar.