Att springa
2012-01-17 21:16:21
Jag blev så arg och ledsen när jag läste Att springa, skriven av Maria Sveland. Ibland fick jag lägga ifrån mig den en stund för att andas ut och för att kunna fortsätta läsa utan att riva sönder boken (fast jag skulle aldrig riva sönder den, hanterar inte min ilska på det sättet).
Jag hade inte läst på vad den handlade om när jag började läsa den. Oftast brukar jag inte göra det heller, ibland har jag en liten aning om själva bokens innehåll för att jag har läst om det någonstans eller någon vän har berättat för mig. I vilket fall förvånade det mig att den handlade om sexuella övergrepp och män som hatar kvinnor. Det hade jag inte kunnat utläsa från baksidans text. Kanske därför jag fick så starka känslor, för att jag inte var beredd.
Blev så arg på pappan som gett sig på sin tolv-tretton-åriga dotter sexuellt och förnedrade sin fru på alla möjliga vis, dock såklart bara innanför hemmets väggar. Blev så ledsen över att kvinnorna inte fick någon upprättelse när det kommit fram vad han hade hållit på med. Utan att avslöja för mycket, gjorde mannen och män i hans bekantskapskrets istället det än mer surt för kvinnorna. Bara för att han kunde och för att slippa ta skammen och erkänna vad han gjort.
Jag blir så ledsen över att han kom undan så lätt. Varför tas inte våldtäkter och övergrepp med större allvar? Flickan som blev antastad av sin pappa blev också våldtagen av en två år äldre kille. Denna våldtäkten hade säkerligen lätt kunnat bevisats med hjälp av DNA och läkarundersökningar, men känslan jag fick var att polismannen som tog hand om ärendet inte ens ville tro på att det hänt. Ärendet hamnade bara i en hög bland andra ouppklarade fall.
Pappan nekade till att han skulle ha antastat sin dotter och ville till och med få vårdtagandet över sina barn. Hade polisen och socialstyrelsen tagit händelserna och barnen mer på allvar hade det inte ens funnits på kartan. Tyvärr finns det inte så mycket att göra om någon nekar.
Inte ens i slutet fick kvinnorna någon sorts upprättelse. Antagligen speglar det samhället, sorgligt nog.
Jag hade inte läst på vad den handlade om när jag började läsa den. Oftast brukar jag inte göra det heller, ibland har jag en liten aning om själva bokens innehåll för att jag har läst om det någonstans eller någon vän har berättat för mig. I vilket fall förvånade det mig att den handlade om sexuella övergrepp och män som hatar kvinnor. Det hade jag inte kunnat utläsa från baksidans text. Kanske därför jag fick så starka känslor, för att jag inte var beredd.
Blev så arg på pappan som gett sig på sin tolv-tretton-åriga dotter sexuellt och förnedrade sin fru på alla möjliga vis, dock såklart bara innanför hemmets väggar. Blev så ledsen över att kvinnorna inte fick någon upprättelse när det kommit fram vad han hade hållit på med. Utan att avslöja för mycket, gjorde mannen och män i hans bekantskapskrets istället det än mer surt för kvinnorna. Bara för att han kunde och för att slippa ta skammen och erkänna vad han gjort.
Jag blir så ledsen över att han kom undan så lätt. Varför tas inte våldtäkter och övergrepp med större allvar? Flickan som blev antastad av sin pappa blev också våldtagen av en två år äldre kille. Denna våldtäkten hade säkerligen lätt kunnat bevisats med hjälp av DNA och läkarundersökningar, men känslan jag fick var att polismannen som tog hand om ärendet inte ens ville tro på att det hänt. Ärendet hamnade bara i en hög bland andra ouppklarade fall.
Pappan nekade till att han skulle ha antastat sin dotter och ville till och med få vårdtagandet över sina barn. Hade polisen och socialstyrelsen tagit händelserna och barnen mer på allvar hade det inte ens funnits på kartan. Tyvärr finns det inte så mycket att göra om någon nekar.
Inte ens i slutet fick kvinnorna någon sorts upprättelse. Antagligen speglar det samhället, sorgligt nog.
Kommentarer
Trackback
