För ett år sedan kom vi hem från att ha tillbringat en vecka på neonatalavdelningen. Med våra två små bäbisar. För tidigt födda och så små att de drunknade i både kläderna vi hade haft med oss och i babyskydden. Med sond igenom näsorna och med en liten aparat som skulle säga ifrån om de slutade andas. Minns den hemkommardagen så väl. Tilda och Amanda hjälpte oss att ta in packning och bäbisar. Jag stod och grät i vardagsrummet och fick kramar. Var så överväldigad. Över livet. Över att bäbisarna var här. Över att de var så hjälplösa. Över att det stod presenter och blommor på bordet. Var så trött från att inte ha fått sova mer än en timma i sträck på en vecka. Matning och blöjbyte var tredje timme. Minns hur Anton sedan i barnrummet slängde ner lilla soffans alla soffkuddar och sittkuddar på golvet för att ha babynesten i soffan istället. Hur vi värmde vetekudden och höjde temperaturen på elementet. Bäddade med filtar och gjorde allt vi kunde för att barnens kroppstemperatur skulle gå upp. Bar in soffbordet och åt hamburgare därinne. Och bara tittade på hur de andades.

Vi har haft ettårskalas. Firat deras första födelsedag. De har utvecklats så mycket sedan den där dagen för ett år sedan. Nu står de upp och kan ta sig fram på golvet. Försöker kommunicera med pekande och ord. De kan så mycket! Känner ofta en stolthet över dem. En varm känsla i kroppen. De är så duktiga. Mycket av deras personlighet känner vi igen från hur de "alltid har varit". Det är fascinerande. Är så fint att få följa dem. Att få se vad det ska bli för individer av dem. Att få lära dem vad saker heter och hur de fungerar. 

Jag har satt upp visioner för mitt föräldraskap. Jag vill och önskar att barnen ska få bra självförtroende och god självkänsla. Att de ska veta vad de kan, och att de kan. Men också ha koll på sina begränsningar och veta att det då är inga konstigheter att be om hjälp. Jag vill att de ska känna sig sedda och hörda. Att de ska lära sig att de inte alltid kan få sin vilja fram, men att de alltid får känna sina känslor. Jag hade önskat att de blir duktiga på att argumentera, något som jag själv tycker jag är dålig på, men nu börjar det närma sig detaljstyrning. Framförallt hoppas jag att de får en fin relation till varandra. 

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur mycket jobb det är med barn. Med två barn. Det dygnet-runt-jobbet det innebär. Jag har på det här året fått lära mig saker om mig själv, om Anton, och om vår relation. Hur viktigt sömn och vila är. Hur viktigt det är att snälltolka och prata igenom situationer när känslorna inte längre är i affekt och efter några fler sömntimmar. Det är kämpigt. Det är fint. Det tar slut på energin. Det ger glädjerus. Jag hade för inget i världen bytt ut dem. För just mina barn är helt perfekta och jag är glad att få ha varit en stor del av deras första år i livet.