Sex månader har passerat sedan vi en sen marskväll fick träffa våra barn för första gången. Sex månader sedan de höll på att födas hemma i toalettstolen utan att jag fattade det. Sex månader sedan de lades in på neonatalavdelningen med andningsslangar och sonder. Sex månader sedan vi fick lära oss allt om sondmatning och prematurer. Sex månader av att börja bli tvillingarnas mamma.

Jag förundras ofta över att de finns. Här. Hos oss. Våra två bäbisar. Tänk att de är två stycken! Tänk att de finns. Tänk att vi får följa med i deras utveckling och på deras hittepå. Våra barn. Våra tvillingar. Våra tokungar. Våra sötfisar.

Det här halvåret har gått både otroligt långsamt, och samtidigt så fort. Det har hänt så mycket, och samtidigt så lite. Det har varit variationer i ork och känslor. Jag har gråtit mitt i natten när jag satt mig vid den (gamla) oflyttbara bröstpumpen i soffan och känt avundsjuka över att Anton och bäbisarna kan få sova. Jag har fascinerats varje gång barnen har lärt sig något nytt läte eller motorisk färdighet. Jag har blivit tokig och frustrerad när de inte somnar så fort jag har föreställt mig, och något jag tänkt hinna med blir påverkat. Vi har inte bråkat så mycket som jag trodde att sömnbristen och stressen skulle leda till. Vi har blivit ett team och hittat våra rutiner, som ett läkarteam på operation säger vi: hämta deras flaskor, tvättlapp tack, nappen jag behöver nappen. Jag har haft låga förväntningar kring att hinna med något av mina intressen, och blivit positivt överraskad varje gång jag hunnit läsa en bok. Jag har blivit förundrad över vilka innebyggda krafter och instinkter jag har för att försvara mina barn och få dem att överleva. Jag har tänkt att jag vill rymma hemifrån. Jag har tänkt att jag inte vill vara någon annanstans. Den där kärleken till barnen som ska komma direkt efter förlossningen infann sig aldrig - tror allt gick för fort och de blev inlagda på neo och vi blev robotliknande rutinföljare - men nu, nu växer den och tar mer och mer plats och den får snart inte plats i kroppen och den gör mig glad varje gång jag tänker på dem. Den gör att jag förlåter allt. 

Har fått frågan om vad det bästa är med att ha tvillingar. För det första kan jag inte föreställa mig hur det skulle vara att bara ha en. Vem av dem skulle vi vara utan, och vilka moment under dagen skulle bli annorlunda? Omöjligt för mig att tänka på. Men okej. Det bästa. Det bästa är att vi kan motivera att vi båda är föräldralediga samtidigt - är lyxigt att kunna dela på tuffa stunder dygnet runt och att alltid ha sin bästa vän i närheten och att inte behöva missa något i deras utveckling. Det bästa är att vi så tydligt redan från de första dagarna sett att de är två olika individer och att de beter sig olika. Det bästa är att det känns effektivt med två på en gång. Det bästa är att jag har kunnat variera vem av dem jag har hand om eller umgås med - speciellt när jag behöver få ta en paus från någon av dem. Det bästa är att de alltid kommer ha sällskap av varandra. Det bästa är att de alltid kommer ha en kompis.

Första månaden bestod mest av att komma in i bäbis-livet, med in- och sedan utskrivning från neonatalavdelningen, vägning varannan dag, och sondmatning (de var så små, men det fattade jag inte riktigt då. Skulle ju "egentligen" varit kvar i magen). Andra månaden började vi gå ut mer och mer med barnvagnen, och bjuda hem folk på besök och de började kunna fokusera med blicken. Tredje månaden vågade vi oss iväg hem till andra och ut på utflykter, och de började le mot oss. Fjärde månaden döptes de och vi provade på att bo i sommarstugan och de kunde sitta upp med stöd. Femte månaden blev deras favoritlek att stå upp och att hoppa i hoppgungan och plötsligt kunde de greppa tag i saker och stoppa det i munnen, och de började sova i spjälsängen istället för i babynästen i vår säng. Sjätte månaden fick de sin andra vaccindog och deras gråt fick mig att gråta, de blir bättre på färdigheten att hålla i och föra föremål till munnen, och vi har börjat ge små små små smakportioner med mat. Ska bli spännande att se vad nästkommande månader ska innehålla. Puss på er våra älsklingar.