Sådär. Nu är det över. Pjäsen har haft sin premiär och den kommer inte spelas någon mer gång. Både tråkigt men även lite skönt. Tyckte det blev väldigt bra och alla var verkligen jätte duktiga!
Glömde dock av mig vad jag skulle säga en gång, men kom snabbt på det igen och det var ingen större skada skedd. Mami sa till och med att hon trodde att jag skulle ha en paus där.

Det känns i både fötter och lår/ben att jag har stått upp större delen av dagen och stått i skor som inte är mina och som jag inte är vana att gå i. Jag hade på mig ett par kängor som jag hittade i kädförrådet. Syns lite av dem på en bild längre ner.

Var pirrig i magen innan det hela började, och precis innan jag skulle gå ut för att säga mina repliker kände jag att jag behövde gå på toa. Varje gång! Men när jag sedan väl gick på toa så behövde jag ju såklart inte ha gjort det. Tror det berodde på nervositeten.
Men jag har hört att det är bra att vara nervös innan man går upp och ställer sig inför massa folk för att då gör man bättre ifrån sig. Men vi kan låtsas det i vart fall. För då känns det bättre.

Vägen till premiären var minst lika kul som föreställningen själv. Många nya kunskaper man fått på vägen, och minnen. Framför allt. Har varit så himla kul att gå till esteten! Vet inte om jag klagade över att jag behövde gå upp tidigt nästan varje dag, men det var helt klart värt det! För det var så himla roligt att få arbeta fram scenerna och karaktärerna och allt runt omkring.
Kommer nog till och med kännas lite konstigt över att vi inte har någon estet mer. Liksom tomt på något sätt.

Allt slit var helt klart värt det i vart fall!

Kardinalernas kläder är snyggt upphängda. Mina kläder låg i en hög (eller hängd över en stol) vid speglarna.

Lilla jag. Myggan jag har (mikrofonen på höger sida) gjorde att min rumpa såg jäättestor ut första gången jag provade den, för det lilla "paketet" man måste ha hängande på baksidan placerade jag under kjolen så att jag fick en extra rumpförhöjare. Sedan testade jag att sätta "paketet" (vet inte vad det heter. Mottagare kanske?) ovanför kjolen, och då försvann den gigantiska rumpan!

Hela jag. Man ser även lite av kängorna jag hade (vet inte vad jag gör med den ena foten, ser knasigt ut).
Om ni undrar så är jag en fru till en vagnshjulsmakare. Det ser väl vem som helst egentligen?