Snart är det läggdags mes amis.
Borde egentligen ha duschat men känner inte riktigt att jag orkar, utan skjuter det till morgondagen. Om jag ska vara ärlig tycker jag det är tråkigt att duscha. Det tar tid och man kan göra så mycket annat (till exempelvis något som meningsfullt som facebook) under den tiden man står i duschen. Fast känslan av att vara nyduschad är ändå rätt skön, så det får väl bli en slags belöning för besväret.

Nog om det. Såg på Debatt på Svt2 förut (skulle egentligen ha pluggat fysik men det verkade mer intressant med tv för tillfället) där det pratades om curlingföräldrar med tanke på programmet Ung och Bortskämd som sändes igår på svt1. Har dock inte sett hela programmet, bara sett små snuttar och hört Wille och mina föräldrar (som såg det) prata om det.
Men jag har fortfarande en åsikt om det som jag tänkte dela med mig.

Det handlar alltså om föräldrar som i princip gör allt för sina barn för att liksom borsta undan alla svårig- och tråkigheter under livets (i vart fall ungdomens) gång.
Jag kan förstå att de bara vill sina barn väl och att de vill att deras barn ska ha det bra i livet. Men jag tycker de gör det på fel sätt. Att hjälpa sitt barn med att t ex städa sitt rum bidrar inte egentligen till att man banar vägen för sina barn, utan istället hindrar man barnet från att utvecklas till att bli en egen individ som kan ta ansvar och kan ta konsekvenser av sitt handlande (i detta fallet städa upp efter sig).

En sak jag funderade mycket på var när en av debattörerna (ett curlingbarn) sa att han tänkte sig att hans föräldrar skulle komma och städa hans lägenhet när han flyttade hemifrån tills han hade lärt sig hur man gör. Han tyckte att det var bra att hans föräldrar curlade för honom för då fick han mer tid åt att göra saker som tog upp hans tid (som att t ex blogga).
Då tänkte jag:
1. Varför måste han vänta så länge med att lära sig det? Det är inte särskilt svårt, visst det är så tråkigt att jag gärna skjuter på det (dock får jag riktiga städryck ibland, hör väl inte riktigt hit, men ändå) men man har det ändå avklarat på högst en halvtimma-tjugo minuter. Det är egentligen inte särskilt tidskrävande och det är väldigt, väldigt många som hinner att både blogga, städa, diska, laga mat, göra alla andra hushållsysslor och dessutom göra något utöver det.
2. Hur orkar och hinner hans föräldrar? Har de inga jobb och ett eget hem (senare när han flyttar hemifrån) att ta hand om?
3. Vad händer om hans föräldrar går bort innan han hinner "lära sig"? Jag menar, vad som helst kan hända under livets gång. Han var ändå över arton så han kommer ju inte att hamna i något fosterhem utan måste klara sig själv. Hur hade han och hans föräldrar tänkt att han skulle klara av det när det inte har hunnit bli en del av hans vardag ännu?
4. När man kommer in i tonåren vill man börja bli behandlad som en vuxen och visa att man klara av "vuxna" saker, dels för sig själv och dels för andra. Hur var deras tonår? Hur blev de bekräftade att de snart var vuxna? Hur blir de bekräftade nu? Han sa i och för sig att han ville "vara ett barn ett tag till" men hur hade han tänkt att han ska bli vuxen sedan då? Hur vill han bli behandlad? Vill han bli behandlad som ett hjälplöst barn eller som en vuxen människa?

Jag skulle vilja följa de här ungdomarna för att se hur det går för dem i livet, om de når sina drömmar och i så fall med eller utan föräldrarnas hjälp. Det kanske rentav blir så att alla de här curlingbarnen lyckas väldigt bra i livet och att de känner sig uppfyllda och lyckade. Eller så blir det (vad jag befarar) tvärtom.
Den som lever får se!

Skulle kunna skriva mer om det här ämnet och om hur arg jag blev på debattörerna när de lade fram sina argument. Men jag tänkte att jag besparar er ett sådant långt inlägg (tror det redan har blivit tillräckligt långt) och kanske att jag skriver om det en annan gång.
Debattera gärna emot eller för! :)

Nu blir det sängen. Godnatt!