Kvart i elva gick jag och Anna på färjan för att ta oss från Åstol tillbaka till Tjörn. Det var lugn och frid tills vi kollade bussar från Rönnäng. Den sista hade redan gått. Nästa gick inte förrän vid halv fem morgonen därpå.
Jag drabbades av en mindre ångest av att jag inte skulle komma därifrån, att jag skulle behöva vänta ända tills halv fem (dock tror jag att mina föräldrar hade hämtat mig, men man tänker inte alltid så klart när sånt här händer). Men Anna ringde sina föräldrar och hennes pappa kom och hämtade oss.

Medan vi väntade på att Annas pappa skulle komma kom det plötsligt en buss. Tyvärr sprang vi åt fel hållplats. Så himla typiskt. Och så himla mystisk buss som kom fastän den inte skulle. Jag undrar vad den gjorde där.
Vi satt där och förbannade Tjörn för att deras bussförbindelser var på tok för dåliga på natten. Det enda som var bra med den här hemska ön var att det var så vackert vid havet. Ungefär så sa vi.

Jag beslutade mig för att följa med Anna till hennes sommarstuga och vara kvar där tills tidiga möjliga buss gick därifrån (jag hade lovat Patrik att komma, så jag tänkte att om jag kom så fort jag kunde så skulle det inte göra så mycket).


Så, efter att ha vilat i någon timma vaknade jag halv fyra av mitt alarm och började göra mig iordning för att gå. Väckte Anna och sa hej då och gick sedan genom tystnaden ner mot bussterminalen.


Det var dimmigt men vackert över havet. Det fick mig att tänka lite på Mio min Mio. Vet inte riktigt varför minns inte så mycket av filmen, mer än att den är hemsk, för det var så länge sedan jag såg den, men det var det som kom upp i mitt huvud. Kanske är det någon dimmig scen med i filmen.




Jag hade gått om tid innan bussen skulle gå så jag kikade mig omkring lite. Bosses Nöjesfält som var stängt kunde man kika lite på, till exempel.






Först hittade jag inte bussterminalen, men bussen körde förbi mig och jag fick smått panik över att jag inte skulle hitta den överhuvudtaget. Men till slut så såg jag den och sprang för att vara säker på att jag skulle hinna med den!
Under resans gång blev jag rätt förvånad över hur många det är som åker en så tidig buss en alldeles vanlig fredag. Annars satt jag mest och längtade efter att få lägga mig ner i Patriks säng och somna om, vilket jag till slut fick göra, efter en timmas bussfärd. Och det var alldeles, alldeles underbart.