Igår gick jag och såg En dag på bio tillsammans med ett gäng tjejer.
Jag har ju läst boken och tycker om den. Det dumma med att gå och se en film som är baserad på en bok som man har läst är att risken är väldigt stor att man blir besviken. Saknar vissa delar som man själv tycker är viktiga för att man blivit berörd av dem, och blir arg på producenten för att han inte tagit med det men samtidigt är glad över att man läst boken och vet om de här partierna ur berättelsen.

Så kändes det inte igår. Jag var fortfarande glad över att jag läst boken och kände till en del händelser, känslor och personer som de som bara ser filmen missar, men jag saknade inte några större scener och tycker att de har gjort en bra film av boken; det är inte ofta det händer.
Det enda som jag kände var en aning jobbigt var att jag just visste vad som skulle hända, men bara fantiserat fram de scenerna i huvudet. När en speciell scen närmade sig tänkte jag "snart händer det, snart kommer det" medan hjärtat dunkade fort, fort. När det slutligen hände fortsatte hjärtat att banka frenetiskt fort och jag grät mer än när jag läste boken. Tårarna rann nerför kinderna under hela den bit av filmen som återstod.

En fin film om en vänskap och kärlek som varar lika länge som livet. Mycket fint.
Gå och se den, helt enkelt!


Och ungefär såhär såg jag ut i det fina solskenet.