I lördags åkte vi (jag, mami, pappa och Eme (som för övrigt tagit bilden ovan)) till Heden för att jag skulle springa en mil mitt i natten.
På själva Midnattsloppsområdet på Heden blev jag sjukt peppad av hela stämningen som var där, fastän det spöregnade och jag blev pisseblöt.

Själva starten blev lite försenad för att de inte fick bort trafiken (vilket jag aldrig hörde för rösterna som ropade ut hur läget låg till överröstades av musiken och sorlet av människoröster) men till slut kom vi iväg. Jag i en för tidig startgrupp (anmälde mig till fel) och försökte hålla de andras tempo i början. Det fungerade i ungefär två kilometer sedan fick jag försöka hålla ett eget tempo.

Trots att jag fick håll efter att jag druckit vatten och energidryck på vätskestationerna och fick gå en bit (och inte var så bra tränad som man kunde hoppats) lyckades jag komma i mål på en hyfsad tid. Har nog aldrig lyckats med att ta mig runt en mil så snabbt! Helt klart mycket nöjd över min prestation.

När jag kommit i mål (så himla härlig känsla att bara få spurta in i mål och ge precis allt som man har i några sekunder och springa förbi så många som kämpar sig i mål) träffade jag på Wille (som såklart sprungit snabbare än mig, något annat går inte att förvänta sig. Så duktig!) men vi hann inte säga så mycket för jag gick iväg för att leta efter Emelie och mami.
Efter många telefonsamta och sms (fast min telefon vägrade att fungera efter en stund för den gillar visst inte när det regnar) lyckades jag hitta Patrik också. Med en medalj som han lyckats få när han sprang i mål (?), om halsen. Hur han lyckats få en medalj är ju dock en mycket spännande fråga.
Till slut fick jag i vart fall åka hem, ta en dusch och upptäcka att jag har fått en blåsa under högra foten och jag kan inte träna förrän den har läkt sig helt :( .

Nu tänkte jag fokusera på Göteborgsvarvet nästa år! Ni hänger väl med dit? :)


På lite mindre än 68 minuter tog jag mig runt.