I natt sprang jag för första gången i mitt liv en mil utan att stanna och börja gå. Det slog mig heller aldrig riktigt in att jag skulle börja gå. Jag bara sprang och mådde bra. En sådan underbar känsla!

 

Jag och Patrik sprang alltså Midnattsloppet igenom Göteborg igår ikväll tillsammans med ungefär 14 000 andra personer. Patrik för första gången, jag för andra. Han sprang ifrån mig så fort startskottet gick, något annat hade jag ändå inte räknat med.

 

Det stod människor längs med vägen som hejade och det är alltid lika kul! Det ger en extra push som gör att man bara fortsätter springa med ett leende på läpparna fastän man har håll eller ont i benen. Man springer fortare och bättre än om man hade sprungit själv, utan hejaropen.

 

Idag har jag lite träningsvärk men känner mig så himla glad och stolt. Jag har blivit än mer peppad på att anmäla mig till nästa års Göteborgsvarv och strunta i att försöka få tag i biljetter till ESC-finalen i Malmö. Det är ju så himla kul att springa sådana här lopp!